Fundament

Fick Mycket Kärt besök idag, av äldste sonen, på väg till Göteborg. Tiden gick väldigt fort. Vi fikade, åt sillsmörgås och drack thé. Sedan jordgubbar från trädgården - och glass. Jag fick en låda med gamla foton och minnesalbum från äldre släktingar... Dessa saker hade kommit med saker han flyttat från Mamma och Pappa. Många känslor... och en tidsresa som spänner över minst hundra år bakåt i tiden... Foton på en stolt Morfar poserande vid sina prisbelönta avelstjurar. Han var till vardags alltid klädd i tweedkostym, väst, slips, engelsk rutig keps, höga stövlar och promenadkäpp. Lång och respektingivande var han. Trygg och kunnig. Och så foton på duktiga kvinnor i röda Korsets uniformer. Och foton av kvinnor i gårdens vävstuga. Foton av högtidsklädda människor på middag eller kalas på gården... med mera...

Det känns som ett mycket stort ansvar ligger på min axlar. Jag är just nu den som innehar gravrätten till familjegraven. Och den som därmed har yttersta ansvaret för platsen för tio personers sista vila. Det åligger mig även att vara den som muntligen skall kunna berätta och föra information om släkten, vidare. Den som skall kunna berätta historik kring föremål och platser... Allt detta ansvar, som är osynligt, men som hela tiden känns högst närvarande, påminner lite om att bära historiens vingslag, inom mig, med tanke på gården Lillhagen i Höllviken - som ju dessutom ligger på mycket historisk mark. Det finns till och med något som heter Fotevikens museeum. På platsen där Lillhagen ligger, låg ett gammalt kloster med klosterdamm... Dammen finns ännu kvar. Och hela platsen har en speciell atmosfär. Jag har varit mycket lycklig där. Alla mina barndoms somrar och storhelger, tillbringade jag där.

Mamma växte upp där och konfirmerades i Stora Hammars kyrka, där hon och Pappa också gifte sig. Och där blev de begravda 2011.

Idag kom vi även att prata om religion och hur den påverkar oss tidigt i livet. Under tre år av min barndom, gick jag i Sankta Elisabeth-systrarnas Kindergarten - Romersk Katolska Kyrkan i Malmö. Mamma har alltid sagt att jag gick där på grund av platsbrist. Att det var svårt att få daghemsplats på annat daghem. Därför blev det detta privata alternativ. Men jag undrar, jag... Hur som helst, så trivdes jag definitivt inte där. Och det handlade inte om vantrivsel med religiositeten, utan om den inkonsekvens som man kan känna redan som litet barn, då man är mellan 3 och 6 år. Och kanske främst då! För även om man i den åldern inte har det vuxna ordförrådet, så är man ytterst lyhörd för människors genuinitet och just deras konsekvens-tänkande. Nej, religionen tyckte jag om, och Mamma och Pappa fick på min uppmaning bygga mig ett litet altare (med ljus att tända vid sidan om ett krucifix), dit jag kunde gå och be på helgerna när jag inte var i daghemmets kapell. 

Nej, det var systarna ("pingvinerna") jag avskydde. De gav med ena handen och tog med den andra. Sade att man inte fick avbryta vuxna som pratade, men skällde ut mig för att jag kissat på mig, därför att jag inte vågade störa deras samtal för att be om hjälp med att knäppa upp knapparna i min randiga hängslebyxor. När vi åt lunch mitt på dagen stod syster Béarnarda där med en knappnål i handen. Vi fick inte börja äta den äckliga soppan som stod placerad på bordet ovanpå de långa haklappar vi bar, förrän hon kunde höra ljudet av nålen, då hon släppte den i golvet.

Mina vanor hemifrån, var att man var social vid matbordet. hemma samtalade vi med varandra och hade trevligt. Men på kindergarten skulle det vara absolut tystnad, vilket jag hade sååå svårt att acceptera, så jag viskade alltid mina samtal med bordskamraterna. Det slutade varje dag med att syster Béarnarda eller syster Ansgaria kom och lyfte mig i ena armen och med andra handen drog mig hårt i örat, medan jag släpades över golvet, genom en korridor och in i en fönsterlös skrubb, där jag och den jä-a vitkålssoppan med broskbitar i, låstes in. Och jag fick inte komma ut förrän sopptalriken var tom. Och då hade jag nästan kräkts.

Hur konstigt var det då att jag fick aptitstörningar och behövde matas hemma med aptitstimulerande medikamenter...?

Jag fick aldrig in i mitt förstånd att dessa systrar bad till den snälle Jesus som älskarde och älskar alla barn, och samtidigt gjorde samma systrar barn illa, i Guds namn... 

Jag är hatisk mot fundamentalism, oavsett den heter katolicism eller islam!!!    

En Gammal Älskad Gård

(förr omgiven av många fler stora träd)

Vid havet; Vidderna och fälten...