Ödet?

"I tvenne maktpåliggande krig har Finlands folk nödgats till det yttersta spänna sina krafter för skyddandet av sitt liv och sin framtid mot angrepp från den imperialistiska bolschevismens sida. Till följd av krigen och på grund av inträffade ogynnsamma naturförhållanden har den sociala omvårdnaden om vårt folk blivit ställt på ett hårt prov. I all synnerhet ha barnen genom dessa omständigheter drabbats av umbäranden.

Tusende hem i Norden ha med anledning härav osjälviskt och av varmt hjärta erbjudit våra barn skydd och kärleksfull vård, tusende medlemmar av våra brödrafolk ha på annat sätt frivilligt och av uppriktig medkänsla varit verksamma och iklätt sig uppoffringar för vårt hårt prövade unga släkte.

Finlands folk skall alltid med tacksamhet ihågkomma dessa Kärlekens gärningar, ägnade dess barn. De skola kvarstå som dyrbara minnen, dem livet icke skall utplåna ur deras hjärtan, och de äro vittnesbörd om de Nordiska folkens samhörighet och mångfaldiga gemensamma intressen.

Å Statsmaktens vägnar

frambärer jag till Eder de Varmaste Tacksägelser

Helsingfors den 2 / 4 - 1943

Republikens President

Risto Ryti

I de hävdernas brokiga blad, där i dessa världsångestens dagar även de nordiska folkens öden ristats, ha hemmen i Edert land tecknat sitt eget sköna kapitel. Ni ha räckt Eder hjälpande hand åt lidande bröder i Finland.

Vid sidan av den undsättning, varmed Edra landsmän direkt lättat krigets bördor, röras våra hjärtan närmast av den stora trofasta hjälp, den Ni skänkt våra barn under tiden för de båda Fälttågen. Genom den omvårdnad Ni ägnat dem ha Ni även lindrat våra egna bekymmer. Dessa Kärlekens gärningar skola outplånliga kvarstå i vårt minne och de skola knyta banden allt fastare mellan våra båda folk. Till Eder; N.N. (Fosterföräldrar i Sverige) som jämte Eder Familj varit delaktig i denna välsignelsebringande verksamhet, i det Ni skänkt vårt barn skydd och omvårdnad, bedja vi med dessa rader få uttala vårt uppriktiga och hjärtliga Tack.

Gud hjälpe Våra Folk. 

Undertecknat; N.N. (Föräldrar i Finland)

Det är mycket svårt att inte bli oerhört starkt berörd av att läsa, se och hålla ett sådant dokument i sin hand. För tanken som med en gång når mig - är att  jag inte skulle finnas, om det inte vore för de grymma krigens mänskliga och sociala konsekvenser. Mitt hjärta är numera allt oftare i Mitt Kära Finland.

Fundament

Fick Mycket Kärt besök idag, av äldste sonen, på väg till Göteborg. Tiden gick väldigt fort. Vi fikade, åt sillsmörgås och drack thé. Sedan jordgubbar från trädgården - och glass. Jag fick en låda med gamla foton och minnesalbum från äldre släktingar... Dessa saker hade kommit med saker han flyttat från Mamma och Pappa. Många känslor... och en tidsresa som spänner över minst hundra år bakåt i tiden... Foton på en stolt Morfar poserande vid sina prisbelönta avelstjurar. Han var till vardags alltid klädd i tweedkostym, väst, slips, engelsk rutig keps, höga stövlar och promenadkäpp. Lång och respektingivande var han. Trygg och kunnig. Och så foton på duktiga kvinnor i röda Korsets uniformer. Och foton av kvinnor i gårdens vävstuga. Foton av högtidsklädda människor på middag eller kalas på gården... med mera...

Det känns som ett mycket stort ansvar ligger på min axlar. Jag är just nu den som innehar gravrätten till familjegraven. Och den som därmed har yttersta ansvaret för platsen för tio personers sista vila. Det åligger mig även att vara den som muntligen skall kunna berätta och föra information om släkten, vidare. Den som skall kunna berätta historik kring föremål och platser... Allt detta ansvar, som är osynligt, men som hela tiden känns högst närvarande, påminner lite om att bära historiens vingslag, inom mig, med tanke på gården Lillhagen i Höllviken - som ju dessutom ligger på mycket historisk mark. Det finns till och med något som heter Fotevikens museeum. På platsen där Lillhagen ligger, låg ett gammalt kloster med klosterdamm... Dammen finns ännu kvar. Och hela platsen har en speciell atmosfär. Jag har varit mycket lycklig där. Alla mina barndoms somrar och storhelger, tillbringade jag där.

Mamma växte upp där och konfirmerades i Stora Hammars kyrka, där hon och Pappa också gifte sig. Och där blev de begravda 2011.

Idag kom vi även att prata om religion och hur den påverkar oss tidigt i livet. Under tre år av min barndom, gick jag i Sankta Elisabeth-systrarnas Kindergarten - Romersk Katolska Kyrkan i Malmö. Mamma har alltid sagt att jag gick där på grund av platsbrist. Att det var svårt att få daghemsplats på annat daghem. Därför blev det detta privata alternativ. Men jag undrar, jag... Hur som helst, så trivdes jag definitivt inte där. Och det handlade inte om vantrivsel med religiositeten, utan om den inkonsekvens som man kan känna redan som litet barn, då man är mellan 3 och 6 år. Och kanske främst då! För även om man i den åldern inte har det vuxna ordförrådet, så är man ytterst lyhörd för människors genuinitet och just deras konsekvens-tänkande. Nej, religionen tyckte jag om, och Mamma och Pappa fick på min uppmaning bygga mig ett litet altare (med ljus att tända vid sidan om ett krucifix), dit jag kunde gå och be på helgerna när jag inte var i daghemmets kapell. 

Nej, det var systarna ("pingvinerna") jag avskydde. De gav med ena handen och tog med den andra. Sade att man inte fick avbryta vuxna som pratade, men skällde ut mig för att jag kissat på mig, därför att jag inte vågade störa deras samtal för att be om hjälp med att knäppa upp knapparna i min randiga hängslebyxor. När vi åt lunch mitt på dagen stod syster Béarnarda där med en knappnål i handen. Vi fick inte börja äta den äckliga soppan som stod placerad på bordet ovanpå de långa haklappar vi bar, förrän hon kunde höra ljudet av nålen, då hon släppte den i golvet.

Mina vanor hemifrån, var att man var social vid matbordet. hemma samtalade vi med varandra och hade trevligt. Men på kindergarten skulle det vara absolut tystnad, vilket jag hade sååå svårt att acceptera, så jag viskade alltid mina samtal med bordskamraterna. Det slutade varje dag med att syster Béarnarda eller syster Ansgaria kom och lyfte mig i ena armen och med andra handen drog mig hårt i örat, medan jag släpades över golvet, genom en korridor och in i en fönsterlös skrubb, där jag och den jä-a vitkålssoppan med broskbitar i, låstes in. Och jag fick inte komma ut förrän sopptalriken var tom. Och då hade jag nästan kräkts.

Hur konstigt var det då att jag fick aptitstörningar och behövde matas hemma med aptitstimulerande medikamenter...?

Jag fick aldrig in i mitt förstånd att dessa systrar bad till den snälle Jesus som älskarde och älskar alla barn, och samtidigt gjorde samma systrar barn illa, i Guds namn... 

Jag är hatisk mot fundamentalism, oavsett den heter katolicism eller islam!!!    

En Gammal Älskad Gård

(förr omgiven av många fler stora träd)

Vid havet; Vidderna och fälten...

Pausfågel

När man e tjej och bloggar (yeah girlpower!!!), förväntas det att man är blond, gillar rosa och bah älskar att skriva som man pratar. Helst ska man skriva om skitsaker i vardagen, berätta vem man träffar och vad man gör. Å så ska man som dagens första blogginlägg, beskriva sin "dagens outfit", vilka märken det är på plaggen, var de är inköpta och naturligtvis till ett skyhögt pris, så att ni läsare, bah ska känna hur jä-a bra jag e.

Som blond bloggare skriver man oxå en to-do-lista, så alla vet vilket späckat program jag har. De e tid hos nagelteknologen, och sen så e de time för extreme shopping, latte me tjejgänget, spray-tanning och massage. Å så e de dax å planera helgen och allt supandet å vilka skor som går bäst :-) thihihi...

Sen har man hiss & diss-lista, typ vilken lippgloss e bäst och varför det e kass med naturbröst. Nä, det ska va silicone och helst jättestora fisk-läppar. So sexy...  

Inläggen ska ente va för långa, för det kräver att man har nåt meningsfullt att fylla dem me. Å de har jag ente. Å så ska varje inlägg avslutas typ så här; Love Zaza <3<3<3...

Zaza Syssling

Barndom

Ibland har jag funderat över när i livet, en människa har sin lyckligaste tid. Och under förutsättning att man lever under socialt trygga och ordnade förhållanden, så tror jag det är när man är mellan 10 och 12 år. När man står på tröskeln mellan barndom och tonår med allt vad det innebär.

Så här i sommartider kan jag mycket väl komma ihåg denna tid. Sommarlovet kändes oändligt. Som ett långt och evigt varande äventyr. Dagarna var positivt långa och timmarna rymde mer aktiviet än en hel skolvecka. Jag kände genast på morgonen, den där goa' pirrande känslan i magen, som av odefinerbar och outtolkad spänning. En hel dag i min hand. Morgonbestyren tog av någon anledning inte lika lång tid, då som nu. På fem röda hade jag hoppat i de höftlåga jeansen och dragit på mig en t-shirt med snörning i ringningen. På fötterna bar jag röda "slöffser", som bestod av en gummisula och två korslagda band över foten. Eller trätofflor. Ett annat alternativ var basketkängor av tyg. 

Detta var innan mobiltelefonens och pc'ns tid. Inga sms ellr mail. Nej, jag och alla andra gick, sprang eller cyklade några kvarter, till kompisen. Öppande porten och sprang upp för trapporna. Ringde på dörren och frågade käckt "Hej, ska' vi va' ida'?" Och så inviterades man och stod kvar på dörrmattan till dess att kompisen kom med besked. Jo, det går bra, svarade kompisen som hojtade ut i köket "Mamma, när ska' jag va' tillbaka?" Och så fick man ett klockslag som oftast var "Kom hem klockan fem prick för då äter vi middag". En hel dag av total frihet med lek och förtroliga samtal. Det blev ofta klättersällningen eller gungorna, för att bli av med energiöverskott. Sedan kanske hoppa hage, hoppa rep, rocka rockring (har faktiskt köpt mig en sådan som Anna Skipper visade Grethe Qviberg i programmet Du blir vad du äter. Skitkul! Kan rekommenderas! Köp originalet Powerhoop! Jag har den tyngsta), eller så tränade vi vår färdighet med tre bollar mot plank. Lunch intogs oftast hos mig, eftersom Mamma och Pappa arbetad och vår strävhåriga tax Tina, behövde avtankas. Lunchen bestod av smögåsar med ost, prickig korv, makrill i tomat, Kalles kaviar eller Kavlis räkost och ett stort glas O'boy med extramycket chokladpulver i... Sedan läste vi serietidningar och lyssnade på radio.

Kanske hade Mamma lämnat en lapp i köket och en börs, för att jag skulle gå ärende och handla sådant som behövde kompletteras. Så kompisen och jag tog Tina på tur och sedan gick vi och handlade. Sommar-Malmö doftade på ett speciellt sätt. Som en blandning av utslagna lindar, tvättstuga och storstadstrafik om sommaren. Lägg där till ljudet av gråsparavars tjatter och det lätt knäppande ljudet av trä eller plåt som rör sig i värmen. Vi skrattade och fnissade, blandade päronsaft som var giftigt grön, men ack så söt och god och tuggade i oss Marie-kex, medan vi lät tankarna sväva. Skulle vi starta en hemlig klubb? Med lösen och allt? Var skulle vi ha den? I källarförrådet? Och vad skulle vi ägna den åt? Skulle vi spionera på läskiga typer - göra anteckningar och rapportera till varandra om  konstiga grejor vi såg...? Vi läste Enid Blytons böcker, utgivna av Walströms. Hemliga sjuan-serien...

Killar var också intressanta. Jag var först kär i klassens lintott, som kysste mig första gången då vi lekte Ryska posten. Efter något år tyckte jag han var "glyttig" (skånska; larvig) och blev i stället kär i vår klassförståndare. Fast han var kanske för gammal - nästan gubbe, med sina 28 år... Men jag tyckte han var söt, liknade läraren i teve-serien Vår nye magister, med sitt yviga hår och stora mustasch, när han kom till skolan i sin militärgröna parkas. Och så körde han en Renault 4 (kallad Laban-modellen med sitt "paraply" till växelspak).

Sommarkvällarna var underbara. Då hängde vi (haha... passande uttryck) bland lekplatsens gungor. Eller så lekte vi kurragömma om fler kompisar anslutit. Tiden existerade inte. Den var som upplöst. Nuet var oändligt - total mindfullness, långt innan ordet ens nått vårt medvetande. Och jag tror att det är sååå viktigt att som vuxen, hitta tillbaka till just denna ålder - för i den finner vi oss själva och dem vi egentligen är. Denna ålder är öppen på alla håll och kanter. Så receptiv i alla riktningar! Det vi då tyckte om och det vi då drömde om - följer oss alltid som kärnan i ursprunget. Man behöver alltså inte göra så långa externa resor för att finna sig själv.

 Res i Ditt inre - och hitta Hem!

  

I mitt hjärta

Precis som i förra månaden, till Käre Pappas Födelsedag, fick jag igår lagt ett likadant mosshjärta med två mörkröda rosor, på graven i Höllviken. Det skulle varit lilla Mammas Födelsedag igår. Kände att även om jag är minst trettio mil bort, så ville jag smycka graven lite extra. Förra gången var en av sönerna där och tog foto. Men denna gång fick jag skapa mig en egen inre bild. 

På middgasbordet igår, satte jag en liten vas med två doftpioner, en gul lilja och förgätmigej, samt en liten skål med nyskördade smultron. Allt från trädgården. Pioner och plymspirea var något som Pappa alltid plockade från kolonistugan, till Mammas Födelsedag. Det har på något vis blivit blommor jag alltid kommer att förknippa med Mamma. Smultron... Mamma berättade ibland om att det fanns massor av smultron där hon var barn, i Finland. Och att hon älskade doften och smaken av dem.  

Just nu i skrivande stund är det nästan skymning. Har fönstret öppet och koltrastsången ekar över områdets trädgårdar, ända bort till Fjärås bräcka. Det är alldeles stilla och sommaren är som vackrast. Kapitel som avslutas. Kapitel som pågår. Och Kapitel som ännu är oskrivna. Livet - Människorna. Tidevarv komma. Tidevarv försvinna. Så många tankar... Min Moster i Dalsland, ringde igår i anledning av Mammas födelsedag. Vi konstaterade båda att det ofta känns som om Mamma och Pappa är med oss. Och att de ibland inte kan låta bli att "lägga sig i" våra göranden - på ett positivt sätt. Det har under hela resans gång, uppstått både svåra och vardagliga situationer då saker och ting fått sin förklaring, på ett snabbt och märkligt sätt - ja, ungefär som om man får hjälp utifrån. 

För ett antal år sedan, sålde Mamma och Pappa kolonistugan. Och det lite äldre rara paret som köpte den, kom att bli nära goda vänner med Mamma och Pappa. Det var för övrigt inte svårt att inte bli nära vän med Mamma och Pappa, som överallt lämnat avtryck, som genuina, generösa och genomgoda människor. Så när Pappa gått bort, tog det mig ganska lång tid, att genom letande i deras adressböcker, kunna göra en sammanställning och få en överblick över vilka jag skulle kontakta... Ett omfattande, men givande arbete. Jag fann då bland annat parets adress och skrev brev i vilket jag berättade om Pappa.

Någon dag senare fick jag telefonsamtal från dem. Och fick då reda på att de var sååå tacksamma för att jag hörde av mig. Och nu ikväll ringde den rara damen och berättade att hennes make varit sjuk, men nu var återställd. Hon berättade att hon från Malmö, idag tagit bussen ner till Höllviken, för att tända två ljus och lägga en bukett blommor på Mammas och Pappas grav. Och att hon sett det vackra mosshjärtat, som hon gissade var från mig. Hon berättade också att hon kände sig så underbart Glad och Harmonisk invändigt, då hon var där.

Och jag kan ge mig den på att Mamma och Pappa blev innerligt Lyckliga och kände Frid, som de lät och låter oss andra ta del av.  

Vad Underbart Rart av någon, att företa hela den långa bussresan och promenaden till kyrkogården - för Mammas och Pappas skull. Och sedan ringa för att prata med mig och fråga hur jag mår. Och som motvikt till allt det svåra och till dem som inte förstår eller som stressar min läkning, säger jag bara;

Tack Käre Gud, för att jag får uppleva sådana här Goa' människor!!!

    

Sund kost

I dagens GP står att läsa, vad jag själv alltid hävdat - men då mötts med en klapp på huvudet, att jag inte är påläst och så vidare - när det gäller vikten av sund kost.

Studie visar nu att så kallad LCHF-kost ökar risk för cancer, hjärt- / kärlsjukdom och stroke. Detta framkommer i en svensk-amerikansk studie, och poängteras av Alicija Wolk, professor i nutritionsepidemiologi. Kött och djurprotein är inte nyttigt för människan! Växtprotein i balans med kolhydrater ger optimalt eneritillskott. Kött innehåller dessutom fetter som männskan inte mår bra av.

Säkert finns det dem som sitter så fast i sitt äta-kött-tänk, att de hävdar att människan minsann ätit kött sedan urminnes tider... Ja, och då bodde människan i grotta och bar djurhud också... För efterhand som vårt rörelsemönster ändrats, borde kosten också anpassas.

Medelinvånaren i industi-världen bär i snitt tjugo (20!) kilos övervikt. Det borde ju ringa en klocka hos kött-ivrarna... eller?

Vackert - Nyttigt - Gott!!!

Hannas Goda Lax med Rosmarin-grillade rotfrukter

Om de stora snabbmat-kedjornas mat, tycker jag inte. "I'm not lovin' it..."

Så därför kommer här mitt recept på egen fast-food... fast den tar kanske mer än fem minuter att laga. Förberedelserna kan kanske ta en kvart till tjugo minuter.

Hannas Goda Lax

med Rosmarin- och Vitlöksgrillande Rotfrukter

(2 personer)

1. Borsta Färskpotatis (gärna små) av den sort som inte är för hård. Själv föredrar jag den sort (har inte namnet), som är riktigt solgul i köttet. Använd så mycket som vanligtvis åtgår för 2 pers. Skär potatisen i klyftor, liksom en mindre Rödlök, strimla en mellanstor Morot och skär en 1/2 gul Paprika i stavar. Lägg allt i en ugnsfast gratängform.

2. Krydda med mycket Rosmarin (torkad) och Vitlökspulver och lite nymald Vitpeppar.

3. Ringla över en msk Rapsolja. Bland allt samman i formen.

4. Ställ i mitten av ugn i 200 grader 30 minuter. Tag ut och skaka om en gång under tillagning.

Ställ samtidigt in laxen;

1. Två laxfileter lägges i en mindre form. Pressa en 1/2 lime över. Låt dra en stund.

2. Krydda med Knorr fiskkrydda. Lite nymalen vitpeppar. Smula över torkad basilika ev. dragon.

3. Strö över några nypor osötat (naturligtvis) ströbröd. In i ugnen på mitten - knappt 200 grader i ca 30-35 minuter.

Jag saltar inte på någonting av detta, utan när allt är klart för servering, smular jag över Falks Flingsalt (delikatess-salt). Vackert och gott!

Till denna rätt smakar det bra med Valios laktosfria Gräddfil och nyklippt Gräslök. Samt norrländskt hårt Tunnbröd.

Dryck; Vatten, Mineralvatten, ljust Öl, vitt torrt Vin eller ett Rosé.

Desert; Laktosfri Glass (melondröm rekommenderas) till Hallon eller Jordgubbar.

Hannas Goda Lax med tillbehör! 

Stil

Vad innebär stil? Säkert finns lika många svar på frågan, som det finns människor. Det som bekymrar mig är den inte helt ovanliga sammankopplingen av begreppen stil och snobbism. 

För mig är stil främst ett karaktärsbegrepp - men - med konsekvenser inom flera områden. Stil beskriver en konsekvent och genuin mänsklig karaktär, som inte vänder kappan efter vinden, utan är något som genomsyrar livet och vardagen, med en fundamental självklarhet. Något man inte kan ta på. Stil är nästan som tystanden, uttalar man dess namn, bryter man den.

För övrigt så översätter SAOL ordet snobb, med sprätt, vilket också är min uppfattning om snobbism. Så för mig är snobb en person som inte har med stil att göra, utan som tror att det finns genvägar till stil, genom köpt utanpåverk, name-dropping och löst pladder, för att använda andra människors goda rykte, i framhävandet av sig själv. En snobb är för mig en nolla, som blåser upp sig själv med hjälp av olika sociala attribut.

En människa med stil kan mycket väl vara en person som lever under ekonomiskt knappa omständigheter, men som håller huvudet högt och i sinnet inte hemfaller åt att bli ett med eländet. En sådan stolt person skapar en inre distans till den destruktiva situationen. Som ger sig sjutton på att inte rasa ihop. För moralen, normen och värderingarna utgör då både fundament och ryggrad. 

För mig har stil även med seriositet att göra, att man tar livet och andra människor på allvar. Det betyder inte att man är humorbefriad. Snarare tvärtom. Våra största komiker är ju i grunden mycket seriösa personer. För man måste först kunna urskilja företeelser och fenomen, för att sedan ge dem knorr.

Visst kan stil även ta sitt uttryck i en materiell kvalitetsmedvetenhet - om ekonomin medger. Men stil är alltså något som kommer från insidan. Har man sedan råd att tänka kvalitet hela vägen, så är det en bonus... Själv kan jag känna njutning av att se på vackra föremål som skapats med stor kompetens och känsla. För när jag blir berörd av den mänskliga skaparkraften, väcks samtidigt inom mig, en vag association till Guds skaparglädje, då människan ju är hans avbild.

Imorgon skulle Kära Mamma fyllt år. Och eftersom jag är drygt 30 mil ifrån Höllviken, så har jag även för Lilla Mamma ordnat så att ett mosshjärta med två mörkröda rosor, kommer att placeras på graven, under morgondagen. Känns som jag just nu befinner mig i en svår period. Det går som sagt upp och ner - rena berg-och-dal-banan. Ont gör det i själen. Vill då bara dra mig undan, hellre än att bli kallad sur och lynnig. För hur skall jag orka engagera mig i alla möjliga beslut och tankar, när jag knappt orkar med mig själv? Det mänskliga sinnet är inte så konstruerat att det finns en av- och på-knapp vad känslor beträffar. Har jag hållit humöret uppe i några dagar, så kan jag ge mig den på att jag återigen faller. När skall människor förstå att vi alla ÄR olika och att vi också reagerar olika, är olika känsliga, beroende på hur trasiga eller hela vi är, innan det där svåra händer... DET om något ger mig känslor av ensamhet.

Och ibland - när jag känner mig starkare - kan jag känna att denna ensamhet också berikat mig. 

Sant.



Midsommarafton 2012

Midsommarafton. Sommarsolstånd - årets längsta dag och kortaste natt. Känns konstigt och tomt, första Midsommarafton utan både Mamma och Pappa... Det ger så många inre bilder och många minnen kommer till mig. Och av någon anledning kommer jag att tänka på barndomens Midsommarfirande. Farmor och Farfar hade kolonistuga på Jägershill i Malmö.

Dofterna av primuskök och diskmedelsfuktig arbetsbänk i perstorp. På trappan till stugan satt Mamma och sköljde och borstade potatis som precis tagits upp ur det egna landet. Den stora knippen med dill kom också från trädgårdslandet. Dillkokt färskpotatis... Ahhh... vilken himmelsk doft... med en klick smör... Stekt inlagd sill, hemlagade köttbullar, varvade med prinskorv... Gräddfil och gräslök... Till desert egna jordgubbar - små mörkröda och söta, ihop med hårt vispad vaniljsmakande söt vispgrädde. Kaffe till de vuxna och hallonsaft till mig. 

När himlen började få rosa inslag, i brytningen - aftontimmen - mellan dag och kväll, placerades jag i en skrinda som man lagt madrass i botten på, samt med kudde och filt. Åh, vad mysigt det var. Promenadens mål var koloniföreningens dansbana, med riktig scen och kulörta lyktor. Dragspelsmusik... "drömmen om Elin..." Vid sidan om dansbanan fanns korvstånd, lotterier med tombola och stånd med prick-skytte. Männen doftade rakvatten och var blankkammade i håret. Och kvinnorna hade blommiga klänningar... Vad jag tyckte om att vara med och uppleva alltsammans. Det var något magiskt i luften och i själva stämningen. Och jag minns att jag somnade på hemväg, i skrindan... Total trygghet och glädje. 

För 1960- och 1970-talet andades något som inte finns idag. En slags uppriktig förväntan på livet och framtiden, viljan och det genuina engagemanget att göra världen bättre. Idealism utan baktankar. Efterkrigsoptimism som varade i några decennier. Tilltro och lust. "Var blev ni av alla drömmar...?" (underbara Monica Z)

Det här var på den tiden då dagstidningen Sydsvenska Dagbladet Snällposten, skrev att polisen fångat cykeltjuv på Möllevångstorget. Misshandel, rån och mord, var något som hände i Amerika, som man då kallade USA. På den här tiden flydde inbrottstjuven då han blev påkommen. Idag slår ha ner  eller ihjäl den som kommer på honom. Spärrarna har försvunnit, genom avtrubbning. Utbredd media i all ära. Men - den medför de facto, avtrubbning.

Relationen mellan man och kvinna, var också annorlunda förr. Tror det är viktigt att det finns outforskade rum hos respektive, i ett gott förhållande. Annars försvinner den där hövliga tonen och respekten. Blir ungefär som att se en person helt naken i dagsljus. För mig ligger det större sensualism i det jag anar och fantiserar om...      

"...och sen' drömmer jag om Dej..."



Hannas Nyttiga Frukost!

Här kommer inspiration och recept på min goda, blodrenande (detox) frukost, som jag intagit med stor njutning, varje morgon i väldigt, väldigt många år. Man kan givetvis variera en del ingredienser och även ha i hackade sötmandlar och solroskärnor (ej saltade), om man är vegetarian. Eller om årstiden och trädgården medger, jordgubbar, hallon och andra bär. Även en halv banan förhöjer smak och nyttighet med sina b-viatminer och kalium. Var och en finner sina godsaker!

Hannas Nyttiga Frukost;

1. På kvällen blötlägger jag torkat Fikon ihop med Gröna russin (en dryg msk). Ibland lägger jag även till några torkade Aprikoser och Katrinplommon. Men är väldigt förtjust i just fikon!

2. På morgonen häller jag torkade frukten i en bunke. En del av blötläggningsvattnet häller jag i min frukostskål, för det innehåller väldigt mycket mineraler (bland annat silica - kisel som behövs om man har mycket stress, för kisel är det spårämne som man först dräneras på, vid besvärlig stress. Man ser kiselbrist på torr sprucken hud på fingrar och tår. Alltså de allra "yttersta" kroppsdelarna).

3. Skala Äpple och Päron, skär i bitar och lägg i bunken.

4. Tag 1/2 Avocado och lägg innehållet i bunken.

5. Mixa och lägg över alltsammans i frukostsskålen.

6. Strö på några skedar osötad Mussli. Min favorit är med 79% kostfiber och helt utan socker. Den heter Freebaco persika - hallon.

7. Strö på en rågad tsk Nyponpulver, rik på just kisel, c-vitamin och antioxidanter. Köper den från Bodystore, där jag även köper Nässelpulver som jag strör på middagsmåltiden (också för att tillföra kisel.

8. Och Kanel förståss! Kanel ökar insulintoleransen, vilket medför balanserad ämnesomsättning. Jag älskar kanel! Har det på all frukt. Till och med gott på jordgubbar med hårt vispad grädde, samt en nypa kaffepulver och en skvätt Karlshamns Punsch... Mmm... 

Min morgondryck är Twinings Earl Grey Thé (outstanding favorit), som jag tillsätter Oatly Havremjölk, berikad med  b-vitamin och Kalcium, för benstomme och celluppbyggnad. Eftersom jag inte tåler laktosprodukter, så är denna havremjölk, en kanonersättning, samtidigt som jag tar Kalcipos kosttillskott.

Änvänder sugrör, för att reducera missfärgning av tänder, som jag ibland bleker med Be Confident's produkter (bäst i test!)

Sorg och Saknad dränerar en på energier. Och det är därför viktigt att ha en mycket bra och nyttig kosthållning, på samma sätt som det är viktigt med mindfullness. Ovanstående mängder frukt, är vad jag kommit fram till passar mig. Man kan alltså variera mängd och innehåll. Det viktiga är att känna till att det INTE behövs en massa detox-preparat och slim-kurer om man äter mat som renar och rensar.

Ko-mjölk bör undvikas i den mänskliga kosten, därför att den innehåller så jättestora kalcium-mängder att det behövs fosfor för att bryta ner det. Och fosfor hämtas från skelettet! Vilket betyder att mjölk urkalkar! Osteoporos är vanligast i USA och i de nordiska länderna, där det dricks mest mjölk i världen! Betänk även att man vid förgiftningstillstånd rekommenderar intag av mjölk, för att binda giftet. Det betyder att barn som häver i sig mjölk ihop med en järnrik kost, får järnbrist, eftersom mjölken blockerar järnets möjlighet att nå ut i kroppen.

Till måltid är det bra att dricka vanligt vatten eller någon osötad måltidsdryck. Jag smaksätter vatten med skivad gurka, vilket ger fräsch smak till ett redan gott vatten. Kungsbackas vatten håller mycket hög kvalitet dessutom. Om mjölk skall drickas, så skall det ske mellan måltider!

Mjölk lägger sig också som ett slem i tarmväggarna, vilket gör att kroppens rening försämras. Det här slemmet ligger som en barriär och hindrar ett naturligt vitaminupptag. Vid framställning av trälim, används ämnet kasein, som utvinns från... just det... mjölk.  

Hannas Nyttiga Frukost!

In Memoriam

Min Kära Älskade Lilla Mamma

och "Mocke" Mormor

Natten till den 20:e Juni

är det ett år

sedan Du

gick...

Så innerligt

Älskad

och

Saknad

är Du

Alltid

"Nu går silla till..."

Det går mot Midsommar, och jag skäms lite att erkänna det. Att jag lärde mig inte lägga löksill, så länge Älskade Mamma gjorde det. Men nu kan jag det i alla fall, och god blir den också! Det kan jag garantera! Att tvinga sig att distrahera sig att göra praktiska saker, är bra när man känner sorg och saknad. Det är ofta svårt. Men det är som att träna sig att återgå till en någorlunda normal tillvaro. Midsommarens sill är nu idag Söndag inlagd. För bästa smak, bör man göra det 4-5 dagar före dag för förtäring. Sedan håller den ytterligare ett tag. Nja, godsaker har en tendens att inte bli stående...

Här följer recept på Gyllensparres sill;

Jag köper Abbas inläggningssill. När jag öppnar burken brukar jag täcka den med papper, för det kan stänka när man öppnar den. Sedan plockar jag ut filéerna, läger dem i en sil och spolar försiktigt av dem med kallt vatten. Därefter skär jag dem i fingertjocka bitar, lite lätt på snedden, för det ser snyggt ut.

Dessförinnan har jag förberett med att koka lag; Jag använder Perstorps Ättika 24% för den kan man också ha till annat i hushållet. Av ättikan häller jag 1/2 dl i en kastrull, ihop med 1 och 3/4 - 2 dl Strösocker och 2 och 1/2 dl Vatten. Kokas upp och får sedan avsvalna helt.

I rengjord rymlig burk lägger jag kryddorna;  10 Enbär, 3 stora Lagerblad, 1 tsk Rosépepparkorn och 1 tsk hela Senapsfrön. Man kan även lägga i lite dillfrön.

Samtidigt har jag skivat en Röd lök i tunna skivor. Visst, man kan hacka i mindre bitar. Men jag tycker tunna skivor ser gammaldags och fint ut. Jag tar även en 1/2 normalstor Morot och skär i tunna strimlor.

Varva sillbitar med lök och morot. Häll över den avsvalnade lagen. Stäng locket och ställ överst i kylen. Låt stå i 4-5 dagar.

Ät sedan och njut ihop med dillkokt färskpotatis med en nypa flingsalt strödd över den, till servering, gräddfil (jag använder Valios laktosfria), hackad gräslök, hårdkokta ägghalvor, prinskorv (brukar skära den i snedskurna bitar och steka i ugn för jag är noga med så lite fett som möjligt i all matlagning), kalvfärs-köttbullar, knäckebröd (använder Wasa 100% fullkorn) och norrländskt tunnbröd. Och glöm inte jordgubbarna med hårt vispad grädde eller vaniljglass. Mina produkter är alltid laktosfria då jag är allergisk.

Njut av dofter och smaker!

Bon Apetit! 

Den 16:e Juni 2011 - Den 16:e Juni 2012

Idag är det precis ett år sedan jag träffade, eller rättare sagt såg Älskade Mamma för sista gången, på Infektionens intensiv-vårdavdelning i Malmö. Läkaren ringde mig vid 19-tiden och jag minns det var en torsdagskväll. Hon berättade att tillståndet försämrats för Mamma. Jag förstår inte att jag först velade fram och tillbaka om jag skulle resa ner eller inte. Men vet nu, ett år senare, att det handlade om mitt förnekande av den verklighet som så brutalt slog mig i huvudet. Jag ville inte förstå, även om jag visste. Jag vill inte känna det jag kände. Vill värja mig, från smärtan. Herregud, vad vi varit "beredda" på att mista Kära Mamma - under så många år, samt vid ett flertal tillfällen då det sett mycket mörkt ut för henne. Men - då har hon på något märkligt sätt - alltid kommit tillbaka. Men inte denna gången.

Man (läs även jag, i detta fallet) kan vara beredd - men man är inte redo. Man är aldrig någonsin redo.

Kommer ihåg hur jag reste ner och var på plats vid 22.30. Blev avsnäst av ett manligt sjukvårdsbiträde eller var han överläkare? Jag såg aldrig vad som stod på hans namnskylt - men han klagade på att jag tagit mig in på avdelningen utan att först vänta snällt i entrén, på att bli insläppt. Vad f-n brydde jag mig om sådant, när jag rest 30 mil, och hela vägen undrat om jag kanske kom försent...

Mamma sov stilla med respirator, omgiven av teve-skärmar och slangar. Min Lilla, Lilla Älskade Mamma, som tagit hand om mig, tröstat mig, skrattat, berättat om sitt händelserika liv, om Finland, om Höllviken och om sina tankar och funderingar. Som glatt sina Glyttar (så kallade hon mina söner). Glyttar är skånska och betyder ungefär Mormors små pågar (pojkar). Hon hade det själv så enormt svårt med sin hälsa - ändå - och kanske just därför - förmedlade hon så mycket trygghet till oss som stod henne närmast (till Käre Pappa, till pojkarna och till mig). 

Efter sjukhusbesöket den där kvällen för ett år sedan, åkte jag hem till Pappa. Vi var förkrossade ihop. Vi grät och förstod ingenting, även om vi visste. Att Pappa sedan skulle gå bort knappt fyra månader senare... fanns det ingen, ingen alls, som tänkte eller ens anade. Och jag har flera, flera gånger klandrat Gud i mina tankar, för att det inte känts rättvist att Pappa inte fick mer tid. Och jag har sökt och sökt och sökt... efter svar. Och det enda svar jag hör inom mig, är att det kanske var det här som var rättvisa - att Pappa slapp vara ensam, utan sin Älskade Livskamrat.

Och jag kan när som helst höra Mamma säga till mig; "Jag tycker så mycket om Dig, Kära Lilla Snus. Du skall inte gråta... " 

Men det gör jag - av Saknad   

Hycklare

Det var ett litet tag sedan jag skrev om Sorgen och Saknaden efter mina Älskade Föräldrar. Om några dagar, närmare bestämt den 20:e juni, är det precis ett år sedan Mamma gick bort. Och de flesta normaltänkande människor, vet eller inser (med hjälp av vanligt bondförnuft), att det är årsdagarna som är allra värst att uppleva efter förlust. Eller alla högtiderna under det första året efter närståendes bortgång.

Så därför skulle jag här vilja tacka dem som inte hörde av sig till mig, via mail, sms eller telefon, för några veckor sedan, den dag då Pappa skulle fyllt jämt. Tack för den insikt ni bjudit mig på, det första ensamma året... Insikten om vem ni egentligen är. Och därmed tack för en tydlig fingervisning om hur ni själva vill bli behandlade, när era liv faller i bitar.  

Ni har träffat och umgåtts med Mamma och Pappa. Ni har ringt dem någon dag i förväg och meddelat dem er ankomst, i stil med "Surprise, här kommer vi, vad glada ni måste bli!" Ni har då struntat fullständigt i att Mamma ofta var sängliggande och svårt cancersjuk. Då har ni bara börjat babbla om era egna betydligt mindre krämpor. Ni har utnyttjat hennes välvilja och hennes önskan om att visa sig mer frisk än vad hon var. Ni har fått Mamma och Pappa att bulla upp mat och förning, så fort ni andats er analkande visit. 

Så oavsett ni tagit del av mat, dryck eller utlånad ekonomi, så har ni tagit dessa genomgoda och välmenande människors generositet för givet! Nu finns ingen av dem kvar här i jordelivet. Men - ni glömmer en sak - att jag sett och upplevt er före och nu efter mina Föräldrars bortgång. Vilka patetiska och hycklande rövslickare ni varit. Och det blir extra äckligt när jag tänker på er (f.d. svärföräldrar) som alltid ville/vill framstå som riktigt "fint och förnämt" folk, som gärna skriver andra på näsan hur de skall bete sig och inte att förglömma hur ni förväntar er tack innan ni ens presterat. 

De flesta av oss normalkännande och tänkande individer, har en ödmjuk och respektfylld hållning inför döden. Vi som känner och tänker, anser oss inte förmer än döden. Tvärtom. Det är även så att döden genom delad empati, kan närma människor varandra. Så vad kostar ett kondoleans-kort? Någon tia plus porto... Och vad kostar ett telefonsamtal eller ett sms? Ja, jag konstaterar att det uppenbart är dyrare än värdet på dessa självutnämnda gudar.

Känn att jag innerligt föraktar er. 

Hår!

Hår! Oavsett man utrustats med det eller inte, så väcker det känslor och reaktioner. Och jag undrar om inte håret är vårt mest identitetsbefästande attribut. Så tror jag i alla fall.

Val av hårlängd, hårmängd, frisyr, form och färg signalerar vår personlighet. Eller den vi åtminstone vill visa att vi är eller försöker vara. Det finns oskrivna och outtalade normer för hur vi förväntas frisera oss. Inte minst efter ålder och social tillhörighet. Håret har blivit ett slags västerländskt kast-märke.  

Som liten flicka var jag blond under flera år, för att sedan skifta till mycket mörkbrun. Då blev håret dessutom mycket tjockt och fyllt med korkskruvs-lockar. Men av någon praktisk anledning, föredrog Kära Mamma att klippa mig i en kort page, vilken jag hatade, därför att alla bilder av prinsessor och fina Barbiedockor, hade hårsvall, som man kunde göra fantastiska uppsättningar med. Eller flätor med stora rosetter i rosa. Så i vuxen ålder, under en mer än tioårig period, har jag haft midjelångt hår. Det kändes kvinnligt och sensuellt. Jag fick också en hel del komplimanger för hårkvalitén och dess klädsamhet.

I Bibeln omtalas kvinnans hår så som hennes prydnad, likt en slöja. Och i flera historiska sammanhang föreskrivs det kvinnliga långa håret. Det var under 1910-1920 som kvinnor började klippa håret och shingla det, som det hette när man skapade Charlston-looken. Det kvinnliga långa håret är fortfarande förebild för ultimat kvinnlig skönhet, vilket återspeglas i modevärlden, skönhetstävlingar och i show-biz.

För sex år sedan blev jag mycket sjuk i en bukhinne-inflammation med följande blodförgiftning. Fick veta av läkare att hud och / eller hår kunde komma att påverkas, eftersom dessa elaka bakterier, lämnar ett toxin i kroppen, vilket det tar ett tag innan det successivt försvinner. Jag fällde massor av mitt långa hår, så det var bara att klippa av det. Och även om det är praktiskt med en page-frisyr, så trivs jag inte riktigt med känslan i den. Känner mig inte lika feminin som i vindens lek med lockarna mot mina axlar.

Jag hatar dessutom ålderskonvenans! När man nått fram till mitten av livet, förväntas man se "damig" ut - URK & EUH!!! Det är ju för sjutton precis då man behöver ungdomlig kick!!! Och jag tror att de kvinnor som följer konvenansens oskrivna regler för tantighet - ja, de tappar samtidigt lusten till sex! Samma sak gäller för män. När jag läser GP på nätet, kommer ibland en headbanner för Mötesplatsen och dess medlemmar. På skoj klickade jag där för att titta på "utbudet". Herregud, vad ensidiga utseenden! Tanter och gubbar i en och samma variant. Totalt utan personlighet!  

För mig är det viktigt att experimentera med mitt yttre och jag avskyr att stoppas i fack för vad som förväntas av mig. På den punkten är jag inte ett spår annorlunda än yngre bloggerskor! Om jag gillar att lägga blå eller lila slingor i mitt hår, så är det min ensak. För på samma sätt som mitt sinne är öppet och nyfiket, så är jag det också för yttre variationer.

Jag gillar hår, som är välskött - oavsett det sitter på en man eller kvinna. Och jag köper alltid salongsprodukter, för just den vårdande effekten i dessa preparat. Sådant som säljs i dagligvaruhandel, innehåller mest vatten och parfym, vilket i längden utarmar håret på näring och lyster. Alltså - man får vad man betalar för.

    

Gillar

färgen

&

längden!

Precis som jag gillar

välvårdat skägg hos män!



Svärmor

Är svärmorsproblematiken en myt - eller finns den? Efter att googlat runt, och landat på åtskilliga länkar till relations- och familjeforum med mera, så har jag fått bekräftat att svärmor kan vara en real pain in the ass. Men inte bara hon, utan även svärfadern, i synerhet om han känner sig intellektuellt tilltuffsad och tillika kanske är allmänt missbelåten med sin tillvaro.

Men om jag nu koncentrerar mig på henne, svärmodern, och försöker reda ut vad det är som gör henne till en sådan bitch hon inte sällan framstår som. Blir alla kvinnor som får en svärdotter, så? Jag skriver om hans mamma, inte om hennes. För kvinnor som får svärsöner, beter sig annorlunda än de kvinnor som skall acceptera en yngre kvinna i flocken.

När exakt blir den snälla modern en satkärring? Och varför? Jag tror att en del kvinnor är "predestinerade" att bli ragator, beroende på sin självbild och livssituation. Samt var hon socialt befinner sig i fråga om det egna äktenskapet. Är övertygad att det handlar om projecering. Det vill säga, svärmor överför sina egna kvinnliga tillkortakommanden (hämningar och eventuella misslyckanden), på svärdottern. Oftast har svärföräldrarna varit gifta i minst trettio år innan deras barn skaffar sig en partner. Och det trettioåriga äktenskapet är kanske inte vad det varit - om det ens varit... beträffande ömhetsbevis och närhet.  Det medför att den unga kvinnan påminner svärmodern om vari hon själv kanske brister. En kvinna som - även om hon är medelålders - fortsätter att bejaka sin kvinnlighet och som fortsätter att se tjusningen i att njuta av närhet till en man. Hon behöver inte ta sin "ponke" (sonen) åt sidan, för att påtala alla fel hos hans flickvän eller fru. Hennes liv står över intrigskapande och skuldbeläggande av "ponken". 

Det hela är helt enkelt sexuellt. Och det allra värsta scenariot är en "man" som inte ser detta, och som inte reagerar i tid. Men, i regel är den typen av "man" så oerhört konflikträdd överhuvudtaget. Till den kvinna som tidigt ser dessa karaktärsdrag, har jag bara ett råd - Spring!!! För det är för komplext att stanna kvar och tro att det blir bättre med tiden. Det är självbedrägeri att tro att kärleken övervinner allt. Det är möjligt att den gör - när det gäller allt annat. Men - betänk att den hunsade sonen inte vet av något annat sätt att bete sig. Han har hela sitt liv varit sina föräldrars toffel, så hur kan man då förvänta sig att han plötsligt en dag slår upp sina blå och säger "My name is Bond, James Bond..." So, forget it, sister.   

Värsta sorten av svärmor, är den som tittar vädjande på en och inger totalt förtroende, som ställer personliga frågor med spelat intresse, för att i nästa ögonblick, hugga en likt en kobra, genom sonen. Den sorten som gjort sin son till ett viljelöst redskap för sina egna syften, att dumpa sitt mentala avfall över någon utomstående - svärdottern. Så;

   

För att undgå den här...

...krävs en kvinna

med positiv självbild.

Diskriminering

Att ha en wiplashskada, är ett litet helvete på jorden. Jamen, det finns ju en sådan uppsjö med vetevärmare, käcka lavendeldoftande sådana. Det finns mjuka stödkragar och massage- och värme-mojänger, som gör en lika glad och bekväm som fotmodellerna i försäljarnas produktkataloger. Alltså, överensstämmer jag inte alltid med den gängse bilden av att vara skadad. 

Förutom den nedsatta rörligheten, förmågan att böja och vrida huvudet, följer en ständigt pågående dov smärta, antingen i kombination med brännkänsla eller känsla av kyla och domning. Alltsammans påverkar kraft och styrka i armar och händer, som det dessutom domnar och sticker i varje natt. Axlar och skuldror, kappryggen är helt påverkad, därmed även hållning och gång, som i sin tur ger fotproblematik och så vidare...  

Frågan är vad som är värst - den fysiska skadan, eller den som ständigt pågår och river i sår, varje gång jag måste redogöra varför jag till exempel helst pratar i mobiltelefonen med headset, istället för den vanlig fast telefonen, med lur som skall hållas upp. Eller varför jag inte kör bil. Eller varför jag blir stressad av mycket ljud- och synintryck på en och samma gång. Eller varför jag inte löptränar även om jag skulle vilja det. Eller varför jag går och lägger mig sent och måste invänta trötthet för att inte riskera att ligga och vända och vrida mig och därmed bli mer stel. Eller varför jag tappar koncentrationen efter en kvarts intensivt focus på något jag håller på med. Eller varför jag måste duscha stående och inte längre kan böja huvudet och tvätta håret över badkaret. Listan skulle kunna göras mer än dubbelt så lång.

Whiplash är en kombinerad ortopedisk-neurologisk skada, som även ger ökad emotionell känslighet. Så vid påfrestning av de muskelgrupper och segment som skadats, har jag lättare för att bli ledsen. Och det har INTE varit lätt att hantera det ihop med den Sorg och Saknad jag lever med, efter mina Älskade Föräldrar. "Är du sådan här?" har omgivning frågat mig. Det är i sanning, salt i sår att få den frågan. Sorgen efter Föräldrarna, kommer aldrig att "gå över". Den har i stället flyttat in i min själ och i mitt hjärta. Där finns den, så länge jag lever. Och jag bär den med mig samtidigt som jag försöker leva mitt eget liv. För jag kan skratta ordentligt. Så där hjärtegott så att tårarna rinner. 

För att återgå till skadan, så kan jag hålla mig för skratt beträffande Försäkringskassan. Jag skadades 1996 och när jag fick diagnos först 2000, tog jag kontakt med Försäkringskassan. Är nu inne på 12:e året och fjärde eller femte rundan - ansökan om halv sjukersättning. Ja, det kräver nerver av stål... Tio läkarutlåtanden som under dessa tolv år alla säger samma sak. Samt att rehabilitering förvärrat skadan. Men - Försäkringskassans läkare (som aldrig träffat mig) "bedömer endast det medicinska underlaget". Det underlaget säger klart och entydigt att skadan är livslång och rehabilitering utsiktslös. Trots att Försäkringskassan i skrift uttalar att de inser skadan och vad den omfattar, så säger de att jag inte är skadad med minst en fjärdedel. 

Att möta denna byråkratiska dumhet, snudd på intellektuell brist - är mer än tärande. Så eftersom denna statliga koloss, agerar utifrån regeringsdirektiv, får antas att regeringens människosyn och intelligens, återspeglas i dess (Försäkringskassans) verksamhet och bemötande av medborgare.

Regeringsformens 1 kap. 1 § "All makt i Sverige utgår från folket".

  

Här får heller ingen diskrimineras
på grund av kön, etnisk tillhörighet,
religion eller annan trosuppfattning,
funktionshinder,
sexuell läggning eller

ålder.

Men här sker det likväl, trots gällande lagstiftning.

Byt logga!

Ensam

Är ensam stark

eller

är det starkt att vara ensam?

Inte se. Inte höra. Inte tala.

Idag kom Socialstyrelsens Beslut angående bedömning och prioritering av ambulanstransport SOS Alarm Malmö, bedömning vid Akutmottagningen och vården vid Neurologens akutvårdavdelning 1, Skånes Universitetssjukhus Malmö.

Socialstyrelsen riktar kritik mot SOS Alarm, eftersom det krävdes fyra (4!) telefonsamtal innan ambulans skickades med prioritering ett.

I övrigt är det ok att en AT-läkare (EI) inte skiktröntgar en person som opererats för malignt melanom, och som söker akut, för känselbortfall i hand.

Det är också ok att en läkare (KA) står vid patientens sängsida och leker och slänger fram och tillbaka med patientens bortdomnade arm, samtidigt som han ler och säger "Titta han förstår ju ändå inte vad jag säger. Så några livsuppehållande åtgärder kommer inte att vidtas". De orden uttalas av läkaren, medan jag håller Pappa i den andra handen och ser tårar, rädsla och frågor i hans ögon.

Det är även ok att lämna en patient med fyra hjärnblödande metastaser, ensam i rullstol. Och först efter fall från rullstolen, göra fallrisk-notering i journalen.

Ja, det är just en fin sjukvård i Skåne - Malmö i synnerhet.

"Stroke handlar om minuter" står det på informationsplanscher på Neurologens akutvårdavdelning 1 UMAS. Det är i alla fall ingenting som man tycks ha en susning om hos SOS Alarm Malmö.

Humanbemötandet vid framförandet av allvarligt buskap till patient = BULLSHIT!!!

Att sjukdom i hjärnan påverkar balans och rörlighet, är uppenbart nyhet för vårdpersonalen på Neurologens akutvårdavdelning 1 UMAS.  

Hörrdu Reinfeldt & Co, när tänker du kvalitetssäkra vården??? Men jag gissar att du skiter i vilket, för blir du sjuk, har du nog plats på Sophiahemmet, med snabb och säker transport dit. Jag tycker att du och dina kollegor är mer än patetiska och rentav äckliga när ni i partiledardebatter talar om välfärd och trygghet åt alla. Väljarna är bara värda något en dag vart fjärde år, när ni vill ha mandat att fortsätta sitta skönt och bekvämt. Vet du Reinfeldt, jag är gammel-moderat utan ett uns förtroende för dig och den nya-moderaterna-politik som du för. Du har sedan ditt tillträde, sparkat på dem som redan ligger. 

Hur skall jag kunna anse dig vara kapabel att styra en nation, när du försämrat livsvillkoren för dem som redan har det svårt? 

Här låter man läkare utreda varandra

Lycka

Vad är lycka? Säkert får man olika svar beroende på vem man frågar och beroende på var i livet just den personen befinner sig - ålder, livssituation med mera.

Jag tänker bäst, antingen i sällskap av ett klassiskt musikstycke, eller i naturen - vid havet. Där är det precis som om tankarna får vingar och svävar iväg ett tag, för att återvända med nya infallsvinklar - och perspektiv. Horisonten - eller anblicken av horisonten får mig att hoppas, men också att känna harmoni - i de två elementens synbara förening.

Alltså... Lycka och dess innebörd skiftar med åren. Berikas och vidgas till att omfatta mer och flera. Primo är  för mig, hälsa - närståendes hälsa och välmående. Utan det, har inget annat något värde! Därefter följer trygghet och tillit - vetskapen om att någon finns där när det gör ont i kropp eller själ. Sanning - att få omge sig med ärlighet. För den som ljuger i det lilla, ljuger även i det stora. Närhet och ömhet - en kram, en kyss och en hand att hålla... läker och helar.

Lugn och ro. Harmoni och balans - Inga stora orosmoment (som till exempel ohälsa eller dålig ekonomi). Lycka är även ett Hem - en plats att möta vardagen på. För mig är inte bostad och hem samma sak. En bostad är tak över huvudet. Men ett Hem, är den plats där man kan slå rot, inreda och vårda som sitt, samt är den sociala miljö där man även bygger vänskapsrelationer och kontakter. Har saknat detta sedan väldigt många år - alldeles för många. Varit bakbunden, av löften. Tomma sådana.

Men har i detta lärt mig navigera eller "gilla läget" som det kallas att acceptera sin situation och göra det bästa av den. Svårt, när man som jag vuxit upp i en familj med livsvärderingar som har sin uppkomst i traditioner med Hem och Familj i focus för kärntrygghet. Och det handlar inte om trygghet genom köpta ting eller ytligt utanpåverk. Utan om en genuinitet som osynligt omsluter och bär upp hela ens existens och tillvaro. 

Konsten att se det stora i det lilla - mindfullness. Vara här och nu. Jag kan till exempel glädjas då jag upptäcker att det finns en påse muffins i frysen (som jag glömt), eller av att konstatera att jag sovit gott, eller av ett oväntat sms med gulliga ord, eller tanken på att jag har en god bok att läsa, eller av att längta efter min eftermiddags-tjaijlatte med ett fyllt kex. Och jag gläds över att betala mina räkningar, gläds över att se grönska och blommor utanför fönstret, gläds över att barnen är så fina och över barnbarnet och det väntade barnbarnet! 

Jag gläds när jag har sorterat och lämnat iväg gamla klädesplagg som bara legat där längst in i garderoben. Känns skönt i själen, av att göra sig av med ballast, sådant som bara följt med vid flyttar, för att det är "bra att ha". Människan mår inte bra av för mycket saker att omge sig med. Och det är precis som om det är lättare att komma i kontakt med sig själv, när man minskar ner på sitt yttre bagage. Man riktar då focus inåt i stället. Vilket ökar lyhördheten för den inre rösten, samt för andra och det som är mest väsentligt i livet.     

Det är snart ett år sedan Kära Mamma gick bort. Vart har tiden tagit vägen? Och var fick jag all kraft ifrån, att orka vara så aktiv och engagerad i varje enskilt moment i allt som hänt? Jag tror att det berodde på att jag intalade mig att inte blicka långt fram, utan ta en liten sak i taget - ett steg i taget.

Underbara Kungsbackafjorden - Hanhals 2/6-12