Amazon

Varför bloggar jag? Den frågan ställer jag mig då och då. Och varför har jag en hel del läsare, som på olika sätt funnit mina ord?

 

Antingen driver man en blogg med kommersiell inriktning, för att göra sig en hacka på att kunna stava till diverse produktnamn. Eller så önskar man nå tänkande och refleketerande läsare. Jag hör inte till den förstnämnda kategorin. För mig har skrivandet alltid funnits som en självklar del av mitt liv. Oavsett det rör samhälle, politik, religion, prosa, poesi med mera - att få andra att känna igen sig i det jag berättar eller att bara få någon att stanna upp Och som en egen ventil för tankar kring händelser och värderingar. Den som målar och komponerar musik blir inte i lika hög grad misstänkliggjord, så som den skrivande blir. Av någon anledning... 

 

Är författaren kanske lika obehaglig som nykteristen på en fest? Den nyktre som sitter där och ser hur de andra med fyllans hjälp, släpper loss dårskap och spärrar? Det dåliga samvetet, som bjuds inblick bakom rämnade fasader . "Ja, det här med att du inte dricker alkohol, kan ju bli besvärligt i vår relation - för hur skall det förklaras för de andra?" Ja, så lät det. Och det beskriver hur djupt rotat det osunda är. Alkohol är ett legitimt gift som negativt påverkar kroppens alla celler. Fördummar, undergräver glömska och lögnaktighet samt befrämjar diverse sjukdomstillstånd. Det går lika bra med äppelcidervinäger om man tänker på positva effekter för blodet osv. Och åtskilliga avhandlingar bekräftar alkoholens och andra drogers skadeverkningar. Ponera utbyte av den vackert etiketterade och dyrt inköpta alkoholen mot en tub kontaktlim eller T-Röd, som går laget runt bland rödvinsmosiga gubbar i svettiga kavajer och flabbande paljettför(packade) solrynkiga tanter. Ett socialt emballage som utgör hårfin skillnad mellan parkbänk och skinnsoffa.   

Men nu var det inte alkohol jag främst avsåg ägna dessa rader. Men likväl illustrerat exempel på ständigt ifrågasättande av den som valt att avstå alkohol-leken Följa John.

Vad är det som gör att ni Kära läsare, återkommer och läser det jag skriver? För ni skall veta att jag känner mig oerhört ödmjuk och smickrad av de kommentarer och mail ni sänder mig! :-) En stor Kram till er!

Och så finns det dem som tittar in här... Inte för min skull. Inte för att begrunda och reflektera över berörda ämnen. Inte för att ge feedback. Inte för att dela och visa gemenskap i det skrivna ordet. Och absolut inte för att lämna någon kommentar! Det törs de inte. Nej, de tittar hit för att söka eventuell förekomst av eget namn. För att bevaka sin "heder". Se till att inget ofördelaktigt läcker ut om dem. Inget som rör den ohederlighet de visat mig (och andra).

Rädda är de att någon "googlare" skall kunna länka dem till deras gärningars bakgård. Att någon för dem (i stunden) betydelsefull person, råkar ta del av deras avfall. Oavsett det är en ny sängvärmare, föreningskompis eller investor och samarbetspartner. Det får på inget sätt framgå hur de beter sig bakom den flinande förställningen. Själva bär de inget som helst ansvar för sitt beteende.

Läsare har noterat att några inlägg försvunnit. Korrekt. Så är det. Namn- och identiteslösa inlägg var det. Likväl skulle de tas bort, därför att de berörda inte ville läsa om sig själva. Och det är ju väldigt märkligt, för jag tvingar inte någon att besöka min sida... Den ene; "Du tar bort inlägget omedelbart, för jag har bomber som jag kan få att explodera, det vet du!" Ja, nu är det så att min garderob tåler dagsljus. Varenda skrymsle av den. Vita lögner, smussel och svek är som sagt, inte min thékopp. "De som trampat på min heder, har jag krossat och de har aldrig rest sig mer". Och jag borde reagerat då jag initialt mottog orden; "Den här gången tänker jag vara rak..." Brukar således inte vara rak?

Den andre (som oftast med mammas hjälp, har koll på inläggsläget); "Om du skriver någonting om mig, så skall du få ett helvete, det lovar jag! Det spelar ingen roll att du inte skriver mitt namn, för andra kan ju räkna ut att det handlar om mig!" Är månne detta "käcka" beteende så välkänt? Och hur vet de "andra" vem jag är? Hmm...

Vad är det som gör att en del individer besitter två så markant olika sidor - en extern och en intern? Och varför har jag (och säkert flera med mig), tolererat detta - att hanteras ovarsamt och kränkande? Min erfarenhet säger att dubbelnaturer är själsligt förkrympta och komplexfyllda karaktärer. Ser sig dock som hjulnav och gör vad de kan för upprätthållandet av den fantastiska självbilden. Med lögner och överdrifter om sitt ego, övertygar de. Hankar sig fram i livet med stående inbjudan till ständigt ny publik. För repetoaren är begränsad och kräver efter en tid, nya beundrare. 

Varför har jag gått i fällan och uppmärksammat dessa fullblodsegoister? Längtan efter genuin tvåsamhet - en 50/50 man-kvinna-relation. Bestående av värme, empati, förnuft, intelligens, humor och ett rent och fräscht Hem. Har för övrigt genom åren, lagt märke till att de som slarvar med hygien även "slarvar" med sanningsenlighet. Dessa sociala cirkushästar är snabba att "lyssna av", snabba att smickra och fjäska, när det i själva verket är deras sätt att genomdriva sin vilja att nå en hängiven hjälpreda. Som den "duktiga flicka" jag är, tillika med kristen värdegrund (man skall vara tolerant), har jag varit ett enkelt rov. Så var går gränsen mellan att vara en lyhörd medmänniska och totalt själutplånande? Matas man med efterlängtade gemensamma framtidsplaner och utgår ifrån äkta och djup kärlek, så passeras gränsen obemärkt. 

Så, som svar på detta inläggs inledande fråga, började jag blogga i Januari 2012, efter ett Sorgens år - 2011. För att läka. I början av 2012 höll jag på att avveckla och försälja mitt Föräldrahem. Det tar hårt på en. Och det tog hårt på mig. Inte minst därför att jag vid den tidpunkten levt väldigt många år i stress och i väntan på min vän. Min gräns var passerad, jag var trasig och hade helt tappat bort mig själv. Han påstod då att jag lämnade honom, för att jag inte med tillräckligt engagemang uttryckte lycka över att vi skulle kunna börja leva ihop. Lycka? Inte en enda gång bar han mig, lättade mina bördor. Inte erbjöd han sig som lagkunnig att (åtminstone tillfälligt) ta hand om mitt ärende (Försäkringskassan). Inte en enda hemlagad middag eller smörgås bjöd han mig. Inte en enda gång reste han med mig till Malmö, för att hålla mig i handen, då Käre Pappa låg på Hospice. Say no more... 

En normal Man skulle hållt om mig. Spjälat mina brutna vingar. Torkat mina tårar. Värmt mitt hjärta då jag frös. Plockat mig sommarblommor. Läst tänkvärda rader för mig. Kurat skymning med mig. Med milda ögon och en blick full av den innerligaste av kärlek sagt; Min Älskling jag bär dig tills du är hel... och jag vill dela dina minnen. En sådan Man skulle göra mig till den Amazon jag är, när jag likt Fågel Fenix, breder ut mina vingar över oss.

 

 

En sådan Kärleksfull och Intelligent Man vill jag dela Livet med!

Som inte vill äga mig, utan som vill se mig, och som vill bli sedd av mig

 

Älskade, jag vet att Du finns!

 

 

Det blir ett citat i stället för bild, med tanke på den smärta jag genomgick då det förväntades att jag kunde ställa sorgen åt sidan och samtidigt visa glädje och lycka;

 

"Man kan inte döda sorg med lust",

citat ur boken Spel i Kulisser av Sven Stolpe (Bonniers 1952)