Den svagaste länken

Ordenssällskap är ett socialt och mänskligt märkligt fenomen. Människor har i alla tider haft behov av att på olika vis gruppera sig. Ett naturligt flockdjursbeteende. Val av grupp / flock, kan vara mer eller mindre medvetna. Man föds in i en viss flock. Gruppbildning sker även via trosuppfattning, utbildning, yrke, ekonomi, politisk tillhörighet, val av bostadsmiljö, intressen, vänkrets och så vidare. Detta är öppna grupperingar.

 

Och så finns det då slutna dito. De vanliga ordenssällskapen är några hundra år. Ett av dem instiftades i US av en vagnsmed som saknade sin kamrat i hemlandet England. Man ägnar sig åt sällskapsliv, välgörenhet och "utbildning av den mänskliga karaktären..." Jojo. Och det är allmänt känt att dessa sällskap omger sig med ritualer och ceremonier i mystikens anda. Man krafsar på ytan av bibliska händelser, och förstärker därmed känslan / upplevelsen av ordens godhet.

En del känner sig därför med stor sannolikhet, smickrade av att få frågan om att gå med. Säkerligen lockar god mat och dryck, umgänge, vistelse i vackra förgyllda byggander. Liksom tanken på att upptas i en grupp i vilken även välutbildade representeras. Man upplever sig vara utvald. Att dessutom få vara med och skänka pengar till olika behjärtansvärda ändamål, förstärker helheten av att ha bjudits in i "de godas gäng". Så långt trevligt och socialt. Men... sedan då?

Utifrån betraktat ser man som en liknelse, tre cirklar. Den yttre inbjudande cirkeln av sällskapsliv, mat och dryck, evenemang i tjusiga hus och regaliebehängda högtidskläder. Vänskap och ryggdukeri. Mellersta cirkeln är den som avser ekonomisk välgörenhet och bevisar ens (köpta) godhet - Kärlek. Och den inre cirkeln som skall dana karaktären - Sanning.

Läste nyligen att det enligt dessa ordenskriterier "inte finns någon absolut sanning, utan sanningen är individuell" (?!) Det ger en del att tänka på och ifrågasätta - När upphör sanning att vara absolut? Var går gränsen mellan sådant de flesta upplever som självklar sanning och var börjar den tänjbara sanningen? Det är verkligen twistat. Individuell sanning? Man kan inte kalla religioner för sanningar, det vet alla och en var. För religion handlar ju inte om vad vi vet, utan om vad vi tror. Så vad syftar då dessa ordenssällskap på? När de nu anser att "absolut sanning" inte finns, och de inte syftar på religion eller livsåskådning - vilka är då sammanhangen som saknar absolut sanning?

 

I dessa sällskap kan man man stiga i grader. Och högsta graden är just sanningens grad. Men tar man nu hänsyn till deras egen formulering om sanningen, så hur är det då möjligt att avgöra vem som skall tilldelas sanningens grad? Vem står för den sanningen - som uppenbart inte är absolut? Vems sanning råder? För det kan väl inte vara så att man anser det vara den yttre omvärldens sanning, som inte är absolut, medan sällskapets sanning är det? Paradox.

 

Om man ser till tidpunkt för tillkomst av dessa sällskap, så har de säkerligen instiftats i ett dåtida gott syfte. För det var i huvudsak sammanslutning av skrålösa, som inte kunde placeras i något av de fyra skråna. Idag har vi en annan samhällsstruktur. Adelsmän har ingen särpräglad makt. Inte heller präster, som numera ser Bibeln som hisorisk kuriosa och inte som ett rättesnöre. Inte konstigt svenska kyrkan blivit ett forum för marknader, syföreningar och körsång... Men var är Gud?

Vem lockas av ordenssällskap och varför? Många har gjort en klassresa, via exempelvis utbildning med mera. Från begynnelsen varit politiskt vänster / liberal och genom sin nya livssituation, blivit höger. Det medför en social / existensiell vilsenhet, som i sin tur leder till sökande efter identitet och tillhörighet. Fenoment skrålös aktualiseras åter. För det finns en oskriven föreställning av vad det innebär att "vara höger" parad med utbildning. Yta, yta och åter yta... och det blir rollspelsbetonat. Så inställningen att det "inte finns någon absolut sanning" blir i sammanhanget illustrativ.

Påståendet att det "inte finns någon absolut sanning", verklighet och realitet, är ett flummigt rättfärdigande av vandring bland vita lögner i moralens gråzon. Ett fundamentalt hot mot demokrati och rättstrygghet.

Dessa sällskap är politiskt obundna. Och vad religion beträffar räcker det att "tro på ett högsta väsen". Varför använder man inte en seriös formulering som att "tro på en högre makt"? Enligt SAOL är "väsen" en naturvarelse, sagofigur. Tro på tomten? Men många av oss tror ju inte på tomten mer än till låt säga fem års ålder. 

 

Att inte se

 

den Absoluta Sanningen

 

är att inte leva den