Gammal man gör så gott han kan...

"Min fru förstår mig inte..." En klassisk förevändning för manlig otrohet. Finns i ett antal varianter.

 

Det händer något med en del män, i sextioårsåldern. I synnerhet med själsligt små män. Kanske kommer med åren, en insikt ikapp dem, om just deras litenhet. Inte att sammanblanda med allmänmänsklig ödmjukhet. Knappast. För ödmjukhet finns inte i dessa farbröders ordlista. Karriären har rullat på. Och småvalpar har börjar knappa in på löpsträckan framåt och uppåt.

 

Van att i sin forna glans, se till att ställa sig i centrum. Van att synas och att höras. I äktenskapet likaså. Tar plats och breder ut sig. Kallar sig gourmet och skyfflar fett och sött med kniv och gaffel, ihop med flytande procent. Sitter stilla, rapar, fiser, kliar sig i skrevet, med kalsingar som toapapp. Och petar tänder och näsa helt publikt. Bygger kropp och intellekt på denna bas. Och ömkar sig frågande över hustruns kyla. Que?

 

Det vanliga i relationer är att mannen är den äldste. Med några till flera år. Det är bara attraktivt (tycker jag), om mannen är så stabil i sin manlighet, att trohet är hans ledstjärna. Men det kräver också en manlig medvetenhet om tidpunkt (ålder) då kvinnligt klimakterium infinner sig. Ponera att åldersdifferans är cirka tio år. Ja, ni förstår själva...

 

Så, när den själviske mannens största intresse är navelskåderi och kalorier, är precis just då som han borde öka sin dragningskraft på hustrun. För att bli "förstådd" av henne. Hålla kvar hennes intresse. Hålla henne varm. Vara omtänksam och lyhörd. Torka hormonella tårar. Få henne att känna sig vacker, åtrådd, sedd och bekräftad.

 

Men det orkar och förmår inte en jättebebis. Göra något för någon annan, är alltför ansträngande. Då tjurar han i självömkan. Klamrar sig fast vid självbilden av sin storhet. Ljuger för sig själv och för andra. Beklagar sig för frun, att arbetet är krävande. Och i stället för att manligt investera i hennes mjuka kvinnlighet, snor han åt sig hennes moderliga omtanke. Han tar och kräver, utan att ge. Han dränerar hennes ork och energi. Hennes trötthet och besvikelse ihop med  hans behov av egoboost, blir gräl och känslans död.

 

Då i det hela söker han en ny famn att luta sig mot. Han putsar gamla fjädrar och ger den nya, löften om en solig horisont... Sin gamla höna i hemmets vrå, behållar han så länge då service är bekvämt. Plötsligt har han makt och i sitt centrum njuter hemlighetens sötma. Bara den nya vet, men hålls i strama tyglar; "Håll tyst eller du förstör och allt tar slut..." En underdånig ny en. Och den tjänande gamla. Båda bjuds hans "vita lögner", då han "jobbar över" och "är stressad".

 

Hans ego får en törn då det står klart att den nya likt den gamla, har själ och hjärta. För när hon möter smärta... kryper han iväg med slokad svans och riktad blick mot nya fans. 

 

 

 

Räddning undan kalla lakan