Chester

Kan inte låta bli att låta er ta del av en uppsats / kåseri, jag nyligen fann, när jag letade efter julsaker...

 

"En alldeles vanlig dag...

 

Betraktad cirka 40 centimeter över havet, från fyra ben...

 

Brum, brum, gnissel, BONK! Och brum, brum, brum igen...! Klockan måste vara ungefär fem på morgonen. Jo, det är den. Jag lyfter på ena ögonbrynet och spanar mot microugnens digitalur. Det är fortfarande mörkt. "Bonket" var ljudet från brevlådelocket som smällde igen. Varje morgon kommer det en hög med prasselpapper som sedan folket sitter och krafsar i till frukost. Sådant prasselpapper som jag brukade kissa på när jag var liten. Konstiga är de, folket! Jag tar en djup suck, kliar mig i örat och intar åter ryggläge i någon timme till.

 

"Den store med mörka rösten, kommer inklampandes i köket och börjar plocka fram sådant de äter, från "vita skåpet" på väggen. Det är kallt därinne. Brrr! Och ofta har jag funderat över hur jag skulle kunna komma åt dess innehåll, med samma lätthet som folket. Men, men... Jag blinkar sömnen ur ögonen, sträcker på kroppen och promenerar fram till min blå keramikskål, med mat. Sedan säger "den store", att det är dags att gå ut! Gå ut?! Det regnar ju! Varför skall jag kissa ute när folket har ett eget rum, tillika inomhus, för just sådant?! Det känns orättvist! Så när jag, av någon anledning, är sur på folket, så gör jag sådär litegrand, på köksgolvet... Fniss, fniss, fniss! Det kan de ha! Vi har ju yttrandefrihet, eller hur?

 

Ja, så är det att ha fyra ben! Men jag skall inte gläfsa. Oftast är det kul. Som när en hel dag ligger framför mig och hela huset finns att upptäcka. "Den mellanstore" med mörk röst, brukar vara lite morrig på morgonen. Är det därför det heter "morr"-gon? Kanske det! Han mumlar något och stänger träluckan till den här jättekojan som jag och folket bor i. Jag går och lägger mig igen... Fast jag vill ju ha sällskap. NU! Så jag går till "den med den ljusa rösten". Lägger mig vid hennes nannakorg och börjar klia mig frenetiskt. Det gör susen. Då kommer hon upp. Av någon anledning tycker hon inte om att jag kommer upp i hennes korg. Det kan ha att göra med den där gången i våras då jag gav uppehållstillstånd åt en stackars hemlös loppa. Folket blev som tokiga och började tvätta allting i den burrande, snurriga saken, som står längst ner i jättekojan. Den där konstiga saken hoppar och skakar så jag blir alldeles yr, när jag sitter och tittar in i den. Tänk att man kan få sådan panik av en liten loppa... Okej, okej jag ger mig. Jag skall erkänna, att jag sade till loppan att det var grönt att låta resten av släkten komma och bo här. Här är ju så stort. Som straff har folket låtit mig gå med ett äckligt, pestigt, citronstinkande halsband, dygnet runt, hela sommaren. Vad jag led...

 

Medan hon med pipiga rösten, tvättar kroppen, under vattenfallet i väggen, smyger jag in på den morriges rum. Där finns en behållare på golvet, och den innehåller alltid något intressant. Jag kollar den varje dag när han har gått iväg. Vad sägs om smaskiga chokladpapper, en liten pizzakant, halvtuggat tuggummi eller gammalt hushållspapper som torkat spilld mjölkchoklad? Allt gott kan man finna i denna behållare.

 

Dagen går sin gilla gång. Pipiga rösten och jag är i jättekojan för det mesta. Ring, ring, ring... Och pipiga rösten springer så att hon nästan snubblar över lilla mig, där jag lagt mig på tvären på tredje plankan, i en av de stora trästegarna i jättekojan. Hon tar den ringande plastsaken och sätter den under pälsen och över örat! Sedan pratar hon rakt ut i luften... De är konstiga, folket. Stå och prata med någon jag inte ser eller kan känna doften av. Ibland blir jag så irriterad över det, att jag börjar skälla!

 

Precis som när hon sitter och slår med tassarna på en platt plastsak, framför en platt teveruta. Och säger att det är "arbete". Jag trivs bäst i trädgården. På en speciell plats. När det är som varmast på året och solen lyser varje dag, brukar där finnas röda, söta bär. Folket kallar bären jordgubbar. Jag tycker de heter solbär. För så tycker jag att de smakar. Året om, kollar jag den platsen. Och jag vaktar den och resten av trädgården! Jag vaktar den särskilt mot de små svarta fjäderbollarna som åker upp i luften varje gång jag närmar mig dem. Och jag vaktar mot de bruna bollarna med taggar på ena sidan... Dom hatar jag!

 

Hon med pipiga rösten plockar fram saker från vita skåpet i väggen. Hon hackar och skär. Och stoppar i grytor som det ryker ur. Det luktar bara så gott, att jag måste sitta nära, nära, hennes nedre tassar. För det händer dessutom att lite av det goda, faller rakt ner på golvet. Och då är det ju bra att jag finns där och håller rent. Hellre det, än att hon plockar fram plastelefanten. Den stora svarta stackaren som inte har tassar, utan hjul! Sedan drar hon den, allt vad hon orkar, i den långa snabeln. Och tvingar det att snorkla in allt som ligger på golv och mattor. Inte konstigt att den burrar... Dra mig i nosen, så burrar jag minst lika högt!

 

Nej, jag begriper mig inte alltid på folket... Blir lite trött när jag tänker på dem. Jag tror jag går till korgen en stund. Bäddar ner mig sköt och njuter av dofterna som omger min känsliga nos. Krafsa, krafsa, krafs... AAAUUUHHH!!! Vad var det??? Det stacks och det gör mycket ont i min svans! Shit! Min fina, kungliga svans! Pipiga rösten kommer springande och klappar mig. Hon frågar vad som hänt och jag blänger surt på min korg. Hon kopplar direkt. Säga vad man vill om folket. Men av någon märklig anledning, så kan vi prata med varandra, på något sätt. Pipiga rösten ser getingen som ligger och fläker sig på min filt... Snyggt! För jag förstår precis vad det handlar om. Detta är en konspiration! Det är naturligtvis en hämnd för att lopporna avvisades. Då skickar de getingmaffian...

 

Den store med mörka rösten, lyfter mig och sätter mig längst fram i plåtlådan på hjul. Veterinären nästa. Stick i nackskinnet och salva. Jag är en stolt individ, så jag piper inte om det gör lite ont. Jag är ju Man! Chester... MY NAME IS CHESTER! Tur att jag fick stick i nacksskinnet, som motvikt till sticket i svansen. Veterinären sade att jag fått en chock och behöver vila. Tillbaka till jättekojan, för lugn och ro.

 

Jag går sakta uppför stora stegen, till den plats där folket har sin lägereld. Fast den är fyrkantig och låter. Man styr den från en liten sak med knappar på. Ibland finns det andra djur i den stora fyrkantiga lådan. Då går jag till attack så att lådan nästan välter. Då ropar alla "fy" åt mig! Och ändå vill jag bara rädda mitt älskade folk! Ikväll ligger jag i den stora mörka röstens knä. Han kliar mig på bröstet, och jag somnar, nöjd över ännu en vanlig dag i mitt hundliv..."

 

 

 

 

En Älskad Hund...