Statement

Nej, jag är verkligen inte ihop med NN. Samma bostad är inte med automatik detsamma som att vara "ihop".

 

Bristande förmåga att överblicka konsekvenser av diverse samarbete med kreti och pleti, i samklang med omdömets frånvaro, vid bedömning av socio-ekonomiska företeelser... ger naturligtvis en sinad kassa. Senast var han på väg att ge sig i lag med finansrådgivare / kapitalrådgivare, vars hemsida han skådat och funnit trovärdig - medan den emellertid är sparsam med info och spelar på betraktarens bild av glamorös finansvärld - vita skjortor, backslick, mörka kostymer, blanka reservoarpennor, doft av läder och ändlös lyx... bla bla bla bla bla... de snabba klippen runt hörnet...

 

Jag kikade och fann inga namn på kontaktpersoner. Inte heller uppgifter om vilka bankpartners de har. Googlade sedan runt... och fick mina tankar bekräftade. I vanlig ordning.

 

För ett tag sedan hade hans mamma försett honom med matkasse bestående av rocculasallad, en aubergine, clementiner, ett russinbröd, en stor burk pepparkakor, en förpackning med mandelkakor (tjocka som pepparkakor). Då jag är migräniker och inte kan äta citrus eller de klassiska julkryddorna (pepparkakor), hamnade dessa livsmedel på hans rum (sovrum / kontor). Förpackningen med mandelkakor lades i ett skåp i köket, för "den som spar han har" - i händelse barn och barnbarn kommer.

 

I eftermiddags till mitt thé, blev jag sugen på en sådan mandelkaka... Förpackningen låg där i skåpet, tom, sånär som på knappt en söndrig kaka. Jag tog bitarna / smulorna - det enda jag fick av dem. När han besökte skåpet, fälldes kommentaren; "Va, äter du av de kakor som min mamma har köpt?!"

 

Att spontant yttra en sådan sak, säger allt. Dels att allt skall ta slut på en gång - en egenskap man bär med sig sedan barndom. Antingen kan man spara eller så kan man inte. Handlar om självdisciplin.

 

Jag började faktiskt gråta för mig själv. Inte för mandelkakans skull. No way. Men för att behöva ta del av en sådan uselhet och ynkedom. I över femton års tid var det helgmiddag ett antal gånger i månaden, hos mina Förälrdar. De bjöd generöst, samtidigt som de betalade på hans skulder (ett av honom framdrivet nybygge som såldes med förlust). Med motivering att "man lever bara en gång", prioriterades leasade lyxfordon, istället för att betala gamla skulder. 

 

 

 

Mamma och Pappa levde också bara en gång