Kråksång

De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på Pappa. Mamma också såklart. Men den här perioden är det väldigt mycket Pappa. Som om jag hör hans röst inom mig, ser hans ansiktsuttryck, vet vad han anser om något vi dryftar. Jag ser och känner hans skratt och hör hans kommentarer... Mamma hade lidit svårt mycket länge. Men Pappa... Vi fick inte sagt allt, även om vi var samstämmiga och eniga om så mycket...

 

I samma ögonblick som jag idag öppnade radion i köket, så spelades sista strofen och orden av Ugglas Jag och Min Far... Vet ni, det är ofta så. Att det sker små saker i min vardag, som är som "tecken". För det som händer i stunden är alldeles för otroligt för att bara vara slump. Jag har sedan Mammas och Pappas bortgång, varit med om så många olika episoder av denna art. I synnerhet när jag inte känner mig så stark. När saknad och tomhet blir för mycket. På teve igår hörde jag om en man som mist sin mamma för sju år sedan, och som fortfarande "inte gråtit klart". Kan man det? Gråta klart? Är det inte så att tårarna alltid kommer att finnas, oavsett det handlar om saknad, tomhet eller något fint och ljust minne, som berör en...? 

 

Jag tackar Gud att jag har barnen med familj, att då och då prata minnen med. Sådant som vi gemensamt upplevt... 

Visst har HK varit mig praktiskt behjälplig, när det handlat om att bära saker. Men där stannar det. Ingen hänsyn eller extra omtanke beträffande behovet av human trygghet och stöd. Har insett att det är saker som är överkurs i den familjen, och därför kan han inte heller själv förmedla just det som är viktigast mellan människor.

Har under en dryg tioårsperiod varit med om många svåra saker, utan att det funnits en hand att hålla i den stunden då det behövts. De sista åren i huset, innan det såldes... usch. Alla flyttar till alla möjliga orter... långt från barn och föräldrar. När jag själv blev akut allavarligt sjuk i Augusti 2006... Det tog lång tid att återhämta mig, av sjukdomen och flera antibiotika. Och själen... Att varit nära att gå bort, samtidigt som jag befann mig i en ovan miljö, boende bland väskor och lådor. Vid återkomsten till bostaden, var jag så svag att benen inte riktigt bar mig, men fick ändå ensam ställa mig att röja och bädda om... Ingen hjälp med väckning på kvällen för att ta min medicin till natten... fick krypa till sängbordet... Allt medan de stora projekten pågick via kontantkortstelefon och jag i vanlig ordning, fick veta vilken belastning jag är. Var för sjuk, hade undervikt och ombads gå hem och äta upp mig under ett halvår, för att senare bli opererad 2007.

När Mamma till Midsommarafton 2009 fick sitt cancerbesked, blev det en oerhörd chock för henne, för Pappa och för mig och barnen. Vi visste att hon var sjuk. Men inte att det var så illa. Så, var var ni då, ni som då och då tittar in i denna blogg (inte för min skull, utan för ert eget kontrollbehov) - ni svagpresterande statuskåta hyenor, i total avsaknad av det mesta samt tillika utan normal läsförmåga och ordförståelse - var var ni?

Anmärkningsvärt är att de håller sig framme då det handlar om tillfredsställelse av egna behov (?!) Allt ifrån att stilla behov av nyfikenhet (kontroll), till att söka sympatier i sin hypokondri och fel-levnad beträffande exempelvis kost, ekonomi och intellektuella utveckling. Av någon korkad anledning tror man att de / den som erfarit smärta av olika slag, med automatik förvandlats till en Florence Nightingale... Men ack vad fel! Det är snarare så att man blir mera klarsynt och selektiv. För att inte helt dräneras på energier, är det av vikt att hushålla med dem, gentemot den / de som inte återgäldar, då man själv är i nöd.

Jag är en person som tycker om att glädja andra. Och jag tycker det är trevligt att hålla på traditioner och att act in good behaviour... Gillar att uppmuntra och ge råd. Är lojal och brinner för rättvisa. Passionerad i mina arbetsuppgifter. Tycker om att överraska, förgylla vardagen, skicka sms på någons Namnsdag, skriva gratulationskort till Födelsedagar istället för sms och mail, slå in paket, ringa och fråga hur det står till...

Men - nu är det slut på att utföra tjänster, slut på att namnsdags-gratta, slut på att överprestera gentemot dem som orsakat mig mer tårar än skratt, och som aldrig var där för mig. Fatta det. Vet ni vad de säger då? Att "man måste vara förlåtande", att "man måste ge människor en andra chans". Just det. Det kan så ske en andra gång. Men - på vems bekostand skall det ideliga förlåtandet ske? Hur svår smärta skall ligga i den ena vågskålen, medan det är tomt i den andra? Vissa situationer går tack och lov inte i repris. Kan man inte förvänta av vuxna individer (besserwissers dessutom), att de ställer åtminstone små, jävligt små krav på sig själva...? 

Om man bryter ner en människa i främst de delar som rör den personens kompetenser, så ökas helt naturligt, bekräftelsebehovet hos den bestulna, och den som brutit ner och stulit, blir plötsligt den "gode" som bekräftar - på sina alldeles egna och själviska villkor. Fy Fan.