Det dukade bordets gemenskap?

Som liten flicka, var jag inte särskilt intresserad av mat. Jo, jag hade favoritmaträtter, så som barn har. Det har alltid funnits rejält med mat och dessutom mycket god mat, i mitt föräldrahem. Det var bara det att jag inte alltid hade lust att äta, kanske på grund av att jag var öronbarn som ofta åt antibiotika. Jag hör till dem som fick vitamintillskott och aptitretande preparat för att få just aptit.

 

När Mamma insjuknade i Chron, var den tidens rekommendationer att tänka mager mat, även om Mamma var smal. Man utgick ifrån att allt slags fett var skadligt för en inflammerad tarm. På något sätt tog jag det resonemanget till mig, och jagade tidigt fett i maten... Det medförde att jag blev än mer petig med ätandet. Vägde drygt 40 i början av tonåren, och fick massor med komplimanger, av andra tjejer, som sade att jag var så snyggt smal... Och vilken tonåring vill inte känna sig bekräftad...?

 

Jag var definitivt anorektisk, utan att det vid den tiden fanns något ord för det... Tror uppriktigt sagt att det där alltid följer en. Det finns nyktra alkoholister. Och det finns stabiliserade anorektiker, eller hur man nu skall kalla det. Att tappa lusten till mat och vad därtill är kopplat, är ett tidigt rotat beteende. För min del är det kopplat till duktig-flicka-syndromet. Att förvägra sig själv mat och att njuta av mat, är ett sätt att bestraffa sig själv eller känna frustration och resignation. En kärleksfull partner ser sådant, och bidrar till att underlätta för en...

 

All matlagning har legat på mig i över 30 år. Nästan aldrig ett avbrott, genom att HK lagade mat, till exempel på helger. Inte ens under barnens uppväxt. Alltid jag. Alltid detta tvång. Hur mycket inspiration känner man under något som känns tvingande nödvändigt?

 

På samma sätt som man kan ha svårighet att bedöma olika avstånd, så är anorexia att leva med en mycket suddig uppfattning om hur man egentligen ser ut i omfång och proportioner. Spegel och foton hjälper inte, för man behöver en reell och ögonblicklig uppfattning. Som jag under alla dessa år, bönat och bett HK att visa mig någon i verkligheten eller på teve, som i kroppen, påminner om mig... Alla år har gått och jag har aldrig fått veta det. Jag fick inte den hjälpen, med motivering; "Det har jag glömt bort." Hävdar att anorexia kan botas eller underblåsas av omgivningen. Jag blev negligerad - han "glömde bort" att visa mig någon som påminde om mig. Och detta behov av att få veta hur jag såg ut, genom att få exemplifierat via förevisande av någon annan, hade inte ett spår med fåfänga att göra... Det var mitt sätt att försöka hjälpa mig själv, att få konkreta referenser... Man hjälper någon med dåligt lokalsinne, att hitta... Jag bad om hjälp, men fick ingen...

 

När han sedan körde över mig med sina fordonsaffärer och fullständigt ignorerade familjens trygghet, var jag inom mig, tillbaka på ruta ett beträffande maten och ätandet. För det är egentligen inte maten som är problemet, utan känslorna kring ätandet / näringsintaget... Jag är starkt beroende av att duka fint, hålla en lugn och avstressad atmosfär i köket - inte bara vid matplatsen, utan i köket över lag. Vill ha rent, fräscht och trivsamt - överhuvutaget känna så mycket lust som möjligt i köks- / matmiljön. Det respekterades / respekteras inte. Så jag har kommit att föredra att laga maten helt ostört, i stället för att det skall pratas just när köksfläkten drar igång och jag står med ryggen vänd åt den, vars ord jag då endast uppfattar hälften av. Det skapar stress hos mig. 

Vid bordet vill jag äta lugnt, och alla bromsar (av lusten), slår till när bordsgrannen tvärsöver, gluffsar, skyfflar och klunkar utan att vara social... på tio minuter... Middagsförberedelser tar ibland en halvtimme. Maten tar ofta trekvart att tillaga... känns otacksamt på något sätt. Att tillika dryfta problem ihop med matintag, är inte upplyftande eller stärkande. Eller att använda köksrummet och matplatsen för att få signerat borgensförbindelser; "Du, skriv på här, banken stänger om en halvtimme och jag måste tillbaka med papperna, annars blir det si eller så!" Att använda just tidpunkten för matlagning, eller stunden vid avdukandet, till att få signerat bankförbindelser, är rent ut sagt jävligt olämpligt och direkt elakt!

Det blir inte heller lättare av att få höra att man är en ekonomisk belastning av matkontot. Jojo, sant! Det jag belaster kontot med, är per vecka följande; 11 äpplen, 4 avocado, 7 nektariner eller mindre päron, ett paket knäckebröd*, 3 liter havremjölk (tåler inte laktos) och 2 paket osötat fullkornsbröd. Han kallar det "specialkost". Jag använder till exempel fullkornsknäcke istället för dyr och onyttig mussli. Medan hans specialkost består av kaffe, ljust bröd, fyllda kex, godismussli, öl och mjölkchoklad-tilltugg i bilen. Och då har jag inte ens medräknat hans fika och korvar på stan'.  

Hur ser jag ut? har jag frågat. Jag har förvisso koll på mina mått (88-67-90), men det är inte detsamma som att ha en total bild av sig själv. "Ja, du har en juriströv och ser väl ut som folk gör mest..." 

* För en månad sedan bet jag i flera bitar av mycket hårt nötskal, som var inbakat  i just knäckebrödet. Jag skickade brev till tillverkaren och bifogade nötskalen. Idag med posten anlände ett antal bonuscheckar för valfria varor av tillverkaren! Att reklamera och göra ett sådant här påpekande, är Hanna i ett nötskal!

  

 

 

 

Spegel, spegel på väggen där...