Sölsidan

Har inte uppdaterat på ett tag. Känt att jag behövt bottna i mig själv och bara låta de dagliga rutinerna lunka på. Tror faktiskt det är bra att göra så ibland. Komma ikapp sina egna tankar och känslor.

 

För några dagar sedan blev jag uppringd av filmproducent som hos KB's filmarkiv, funnit en film som Pappa gjort. Producenten håller på att ställa samman en dvd om folkparker, och Pappas film med mig som liten flicka i Malmö Folkets Park under 60-talet, kommer att finnas med. Vad Pappa skulle känna sig hedrad! Han har ju varit med i andra filmprojekt också... Han var verkligen duktig, med fingertoppskänsla för tajming, stämningar, miljöer och ljus... Som Jan Troell...

 

Det är helt fel omständigheter omkring mig. För månfärderna fortsätter. Utan farkost. "Den kommer se'n..." Han tycker vi skall hålla jämna steg, att jag skall dela konsekvenserna av hans omdöme, med honom. Vi har aldrig varit lika. En gång i tiden trodde jag dock att vi hade samsyn på familj och ekonomisk trygghet. Men, ack vad jag bedrog mig. Grundligt. Så går det innan man mist sin sociala oskuld. Då man tror att människor är som man lärt i söndagsskolan eller i Katolska Kyrkans Kindergarten. Och jag garanterar att insikten är chockartad, av att uppleva dåraktighet från inte bara första parkett, utan också som ofrivilligt indragen i scenens handling... En chock som omvandlats till sorg, över år och tid som gått... då jag önskat leva någon annanstans på motsatta villkor.  

 

Med hybris - "min advokat tar varje vecka del av mina rapporter om hur jag har det", hypokondri - "får inte anstränga mig, för då kan kärl brista i hjärnan", trots att samma läkare rekommenderar gymträning (?!), mycket snack och värdelösa löften, så har han fått människor med sig. Liksom banker. När sedan tiden kommer ikapp, blir han "offer" för en ond värld (halleduttingen, då...) Han hånar människor med framförhållning, omdöme och som försöker leva förnuftigt, för att likväl anse att just dessa skall bidraga åt honom. Mental och social indolens, stavas det. Redan från barndom kommer jag ihåg barn med dessa drag - "Du bjuder, du har ju godis kvar..." eller "jag hann inte göra läxan, så jag skriver av dina svar" eller "du lånar mig en femma, du får den sen" osv. Fy sjutton, vad jag tyckte och tycker illa om sådana individer! Verkligen! From the bottom of my heart!

Han var mig praktiskt behjälplig med körningar av saker, vid tömning av mina Föräldrars bostad. Jag satte 5 000 SEK på hans konto, för att täcka drivmedel. Dessa återsände han till mitt konto, med motivering att han ville ha dubbelt upp. Vilken makalös fräckhet!

"Du är alltid på ett jävla pissehumör numera..." (den verbala nivån). Pardonez moi, men hur svårt är det att hålla sig för skratt, när gäldenären helt saknar skrupler? Jag får inte ihop det... För har man miljardär i släkten och mycket förmöget syskon och västkustsk båtmiljonär i bolaget, varför inte vara släkt- och vän-lojal?   

 

 

  

 Så, var är era plånkor??? 

 

 

 

 

 

 

 

 



Mitt Hjärtas Malmö - Skåne

Det finns i Sverige ingen annan plats, där det i Augusti doftar så gott, som i Skåne...

 

Så länge jag levt och kan minnas, har Augusti alltid varit den för mig, naturens mest sinnliga och storslagna månad - med solguldbeströdd frodig, mogen grönska, vattnad av sensommarregn till symfoni av uppfriskande åska... För att inte tala om dofterna...

 

Från åkrarna och fälten... Morgondis och eldad halm... till ljudet av traktorer... Gödslad mylla läggs i vila likt en väntande famn, att kommande år, åter bära liv... 

 

Pildammar och Slottspark, ekollon, kastanjer, Bokskogen med björnbär, svamp och fuktig bark... Ljumma vindens lek i bladverk, rasslar, susar, bär på budskap, viskar... smeker... kind och sinne... gör mig stark.

 

Havet, bränningar och sälta... Utflykt i minnet blir cykeltur till Malmös Ribersborg och Klagshamn, chokladfylld termos och foliepaket med förning... För ingenstans smakar smörgåsen så himmelskt, som på första parkett mitt i all denna naturens, livets egen poesi.

 

För en månad sedan besökte jag Malmö och Slottsträdgården. Och där på Malmöhus (museum) parkering, slog det mig direkt - sommarmorgonstillhet som bryts av måsars hamn-skri i ljummen sommarluft, ger aningen om varm och solig dag... Varje morgon lika frisk och klar... Stadssommar, Malmösommar... Min uppväxt - 60- 70-tal...  

Davidshallstorg och dess fontäner, där min första egna bostad låg - Stadsteatern och förväntan på dess höstprogram - La Traviata, Läderlappen och Carmen. SF-Bio med Bond-vecka och puben Golden Days, Biblioteket, Gamla Stan', kanalen och Centralen...  

Som gammal Kärlek är den, Känslan för Staden... Som ett gammalt par är vi - Staden och jag...


 

 

 Davidshallstorg 3 (3 vån) rosa hus,

fransk balkong

och fönster till vänster - där bodde jag!

 

 

 

 

 Skåneljus

 

 

 

 

 

 

 

  

Kråksång

De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på Pappa. Mamma också såklart. Men den här perioden är det väldigt mycket Pappa. Som om jag hör hans röst inom mig, ser hans ansiktsuttryck, vet vad han anser om något vi dryftar. Jag ser och känner hans skratt och hör hans kommentarer... Mamma hade lidit svårt mycket länge. Men Pappa... Vi fick inte sagt allt, även om vi var samstämmiga och eniga om så mycket...

 

I samma ögonblick som jag idag öppnade radion i köket, så spelades sista strofen och orden av Ugglas Jag och Min Far... Vet ni, det är ofta så. Att det sker små saker i min vardag, som är som "tecken". För det som händer i stunden är alldeles för otroligt för att bara vara slump. Jag har sedan Mammas och Pappas bortgång, varit med om så många olika episoder av denna art. I synnerhet när jag inte känner mig så stark. När saknad och tomhet blir för mycket. På teve igår hörde jag om en man som mist sin mamma för sju år sedan, och som fortfarande "inte gråtit klart". Kan man det? Gråta klart? Är det inte så att tårarna alltid kommer att finnas, oavsett det handlar om saknad, tomhet eller något fint och ljust minne, som berör en...? 

 

Jag tackar Gud att jag har barnen med familj, att då och då prata minnen med. Sådant som vi gemensamt upplevt... 

Visst har HK varit mig praktiskt behjälplig, när det handlat om att bära saker. Men där stannar det. Ingen hänsyn eller extra omtanke beträffande behovet av human trygghet och stöd. Har insett att det är saker som är överkurs i den familjen, och därför kan han inte heller själv förmedla just det som är viktigast mellan människor.

Har under en dryg tioårsperiod varit med om många svåra saker, utan att det funnits en hand att hålla i den stunden då det behövts. De sista åren i huset, innan det såldes... usch. Alla flyttar till alla möjliga orter... långt från barn och föräldrar. När jag själv blev akut allavarligt sjuk i Augusti 2006... Det tog lång tid att återhämta mig, av sjukdomen och flera antibiotika. Och själen... Att varit nära att gå bort, samtidigt som jag befann mig i en ovan miljö, boende bland väskor och lådor. Vid återkomsten till bostaden, var jag så svag att benen inte riktigt bar mig, men fick ändå ensam ställa mig att röja och bädda om... Ingen hjälp med väckning på kvällen för att ta min medicin till natten... fick krypa till sängbordet... Allt medan de stora projekten pågick via kontantkortstelefon och jag i vanlig ordning, fick veta vilken belastning jag är. Var för sjuk, hade undervikt och ombads gå hem och äta upp mig under ett halvår, för att senare bli opererad 2007.

När Mamma till Midsommarafton 2009 fick sitt cancerbesked, blev det en oerhörd chock för henne, för Pappa och för mig och barnen. Vi visste att hon var sjuk. Men inte att det var så illa. Så, var var ni då, ni som då och då tittar in i denna blogg (inte för min skull, utan för ert eget kontrollbehov) - ni svagpresterande statuskåta hyenor, i total avsaknad av det mesta samt tillika utan normal läsförmåga och ordförståelse - var var ni?

Anmärkningsvärt är att de håller sig framme då det handlar om tillfredsställelse av egna behov (?!) Allt ifrån att stilla behov av nyfikenhet (kontroll), till att söka sympatier i sin hypokondri och fel-levnad beträffande exempelvis kost, ekonomi och intellektuella utveckling. Av någon korkad anledning tror man att de / den som erfarit smärta av olika slag, med automatik förvandlats till en Florence Nightingale... Men ack vad fel! Det är snarare så att man blir mera klarsynt och selektiv. För att inte helt dräneras på energier, är det av vikt att hushålla med dem, gentemot den / de som inte återgäldar, då man själv är i nöd.

Jag är en person som tycker om att glädja andra. Och jag tycker det är trevligt att hålla på traditioner och att act in good behaviour... Gillar att uppmuntra och ge råd. Är lojal och brinner för rättvisa. Passionerad i mina arbetsuppgifter. Tycker om att överraska, förgylla vardagen, skicka sms på någons Namnsdag, skriva gratulationskort till Födelsedagar istället för sms och mail, slå in paket, ringa och fråga hur det står till...

Men - nu är det slut på att utföra tjänster, slut på att namnsdags-gratta, slut på att överprestera gentemot dem som orsakat mig mer tårar än skratt, och som aldrig var där för mig. Fatta det. Vet ni vad de säger då? Att "man måste vara förlåtande", att "man måste ge människor en andra chans". Just det. Det kan så ske en andra gång. Men - på vems bekostand skall det ideliga förlåtandet ske? Hur svår smärta skall ligga i den ena vågskålen, medan det är tomt i den andra? Vissa situationer går tack och lov inte i repris. Kan man inte förvänta av vuxna individer (besserwissers dessutom), att de ställer åtminstone små, jävligt små krav på sig själva...? 

Om man bryter ner en människa i främst de delar som rör den personens kompetenser, så ökas helt naturligt, bekräftelsebehovet hos den bestulna, och den som brutit ner och stulit, blir plötsligt den "gode" som bekräftar - på sina alldeles egna och själviska villkor. Fy Fan.

 

  

 



Det dukade bordets gemenskap?

Som liten flicka, var jag inte särskilt intresserad av mat. Jo, jag hade favoritmaträtter, så som barn har. Det har alltid funnits rejält med mat och dessutom mycket god mat, i mitt föräldrahem. Det var bara det att jag inte alltid hade lust att äta, kanske på grund av att jag var öronbarn som ofta åt antibiotika. Jag hör till dem som fick vitamintillskott och aptitretande preparat för att få just aptit.

 

När Mamma insjuknade i Chron, var den tidens rekommendationer att tänka mager mat, även om Mamma var smal. Man utgick ifrån att allt slags fett var skadligt för en inflammerad tarm. På något sätt tog jag det resonemanget till mig, och jagade tidigt fett i maten... Det medförde att jag blev än mer petig med ätandet. Vägde drygt 40 i början av tonåren, och fick massor med komplimanger, av andra tjejer, som sade att jag var så snyggt smal... Och vilken tonåring vill inte känna sig bekräftad...?

 

Jag var definitivt anorektisk, utan att det vid den tiden fanns något ord för det... Tror uppriktigt sagt att det där alltid följer en. Det finns nyktra alkoholister. Och det finns stabiliserade anorektiker, eller hur man nu skall kalla det. Att tappa lusten till mat och vad därtill är kopplat, är ett tidigt rotat beteende. För min del är det kopplat till duktig-flicka-syndromet. Att förvägra sig själv mat och att njuta av mat, är ett sätt att bestraffa sig själv eller känna frustration och resignation. En kärleksfull partner ser sådant, och bidrar till att underlätta för en...

 

All matlagning har legat på mig i över 30 år. Nästan aldrig ett avbrott, genom att HK lagade mat, till exempel på helger. Inte ens under barnens uppväxt. Alltid jag. Alltid detta tvång. Hur mycket inspiration känner man under något som känns tvingande nödvändigt?

 

På samma sätt som man kan ha svårighet att bedöma olika avstånd, så är anorexia att leva med en mycket suddig uppfattning om hur man egentligen ser ut i omfång och proportioner. Spegel och foton hjälper inte, för man behöver en reell och ögonblicklig uppfattning. Som jag under alla dessa år, bönat och bett HK att visa mig någon i verkligheten eller på teve, som i kroppen, påminner om mig... Alla år har gått och jag har aldrig fått veta det. Jag fick inte den hjälpen, med motivering; "Det har jag glömt bort." Hävdar att anorexia kan botas eller underblåsas av omgivningen. Jag blev negligerad - han "glömde bort" att visa mig någon som påminde om mig. Och detta behov av att få veta hur jag såg ut, genom att få exemplifierat via förevisande av någon annan, hade inte ett spår med fåfänga att göra... Det var mitt sätt att försöka hjälpa mig själv, att få konkreta referenser... Man hjälper någon med dåligt lokalsinne, att hitta... Jag bad om hjälp, men fick ingen...

 

När han sedan körde över mig med sina fordonsaffärer och fullständigt ignorerade familjens trygghet, var jag inom mig, tillbaka på ruta ett beträffande maten och ätandet. För det är egentligen inte maten som är problemet, utan känslorna kring ätandet / näringsintaget... Jag är starkt beroende av att duka fint, hålla en lugn och avstressad atmosfär i köket - inte bara vid matplatsen, utan i köket över lag. Vill ha rent, fräscht och trivsamt - överhuvutaget känna så mycket lust som möjligt i köks- / matmiljön. Det respekterades / respekteras inte. Så jag har kommit att föredra att laga maten helt ostört, i stället för att det skall pratas just när köksfläkten drar igång och jag står med ryggen vänd åt den, vars ord jag då endast uppfattar hälften av. Det skapar stress hos mig. 

Vid bordet vill jag äta lugnt, och alla bromsar (av lusten), slår till när bordsgrannen tvärsöver, gluffsar, skyfflar och klunkar utan att vara social... på tio minuter... Middagsförberedelser tar ibland en halvtimme. Maten tar ofta trekvart att tillaga... känns otacksamt på något sätt. Att tillika dryfta problem ihop med matintag, är inte upplyftande eller stärkande. Eller att använda köksrummet och matplatsen för att få signerat borgensförbindelser; "Du, skriv på här, banken stänger om en halvtimme och jag måste tillbaka med papperna, annars blir det si eller så!" Att använda just tidpunkten för matlagning, eller stunden vid avdukandet, till att få signerat bankförbindelser, är rent ut sagt jävligt olämpligt och direkt elakt!

Det blir inte heller lättare av att få höra att man är en ekonomisk belastning av matkontot. Jojo, sant! Det jag belaster kontot med, är per vecka följande; 11 äpplen, 4 avocado, 7 nektariner eller mindre päron, ett paket knäckebröd*, 3 liter havremjölk (tåler inte laktos) och 2 paket osötat fullkornsbröd. Han kallar det "specialkost". Jag använder till exempel fullkornsknäcke istället för dyr och onyttig mussli. Medan hans specialkost består av kaffe, ljust bröd, fyllda kex, godismussli, öl och mjölkchoklad-tilltugg i bilen. Och då har jag inte ens medräknat hans fika och korvar på stan'.  

Hur ser jag ut? har jag frågat. Jag har förvisso koll på mina mått (88-67-90), men det är inte detsamma som att ha en total bild av sig själv. "Ja, du har en juriströv och ser väl ut som folk gör mest..." 

* För en månad sedan bet jag i flera bitar av mycket hårt nötskal, som var inbakat  i just knäckebrödet. Jag skickade brev till tillverkaren och bifogade nötskalen. Idag med posten anlände ett antal bonuscheckar för valfria varor av tillverkaren! Att reklamera och göra ett sådant här påpekande, är Hanna i ett nötskal!

  

 

 

 

Spegel, spegel på väggen där...