Hej Svejs! Äntligen uppkoppling!
Det har varit ännu en jobbig flyttning. Jag avskyr flyttningar. Packa ner och packa upp. Montera ner en slags fungerande vardag, för att montera upp en annan fungerande vardag. Det tar sin tid. Nya praktiska kontakter skall knytas, där gamla avslutats. Sådant som frisör, tandläkare, läkare / vårdcentral och optiker med flera...
Positivt ur detta perspektiv, har varit att jag fick samman trettio kartonger (jo, faktiskt), med glas, porslin, textilier, några bagar med lego (15 kilo!) samt tunga trädgårdsurnor med mera, som jag lämnade till grannsamhällets idrottsklubb, att hålla loppis med. För att befrämja klubbens tjejidrott. Känns nyttigt och det är definitivt en win-win-win-situation - jag-köparen-tjejerna. Tre vinnande parter! I själen lättar det att inte vara enbart föremålsförvaltare, och man uppskattar mer det man har, om man har en slags inre överblick av det som finns. Böcker är för mig personligheter som jag inte lämnar bort.
Kvällarna utan teve, har jag tillbringat med att titta igenom mina Föräldrars dvd'er om bland annat "Mitt Hjärtas Malmö". Och Pappas filmbidrag i dvd'n om Rolling Stones besök i Malmö, vid denna tidpunkt. Samt dvd'er med alla Pappas smalfilmer från tidigt 1960-tal... Jag har således rest med tidsmaskin dessa dagar. Kan konstatera att Malmö inte längre är vad det varit. Och är det någon byggnation som väcker negativa känslor hos mig, så är det 1970-talshus i kombination gul tegel med brunt trävirke. Eller färgen terracotta... Brrr... jag ryser.
Har flyttat till en kommun med ett märkligt miljökonsekvens-tänk. Varje hushåll sopsorterar själv, precis allt. Man har två soptunnor med fyra fack i varje, för angivet innehåll (plast, papper, metall, matrester med mera...) Så här finns ingen återvinningsstation. Bra, tycker kanske någon. Ja, om sopbilen kommit och tömt en gång var fjortonde dag (som det är i de flesta andra kommuner). Nej, sopbilen syns i området, varje dag - även Söndag. Men hur var det nu med CO2-utsläpp från bilar??? Det här duttande känns inte miljövänligt...
Det har varit Dop av mitt yngsta barnbarn. Jättefint och mycket trevligt arrangerat! Är så stolt över mina barn och barnbarn - mina Kronjuveler! Tack, Älskade ungar, för att ni är dem ni är!
På tal om sakrament, så har det ju även varit Prinsessbröllop - thihi... Jag är verkligen royalist, men... med tanke på Kungafamiljens uppbärande av apanage, så får jag inte längre ihop kriterierna för just uppbärandet av detta jättelika bidrag... Eftersom förändringens vindar blåser i familjen Bernadotte, där inte bara en, utan än så länge samtliga familjemedlemar gift sig med någon "af folket", så föreslår jag att de inte längre kallas Kungahuset av Sverige - utan Sveriges Folkets hus, och med ett bidrag reducerat ner till de gängse bidragsnormerna. Eller kallar sig "konsulter" med enskilda firmor, som så många andra och fakturerar enligt praxis... Ups, får man tycka så?
Bland flyttlådor med böcker, blev en låda stående lite längre i köket. Och på måfå stack jag ner handen i den och drog slumpmässigt upp en bok med titel "Herr Gud, det är Anna". Berättad av Fynn, med illustrationer av Papas. Och översatt från engelskan till svenskan av Philippa Wiking. Boken publicerades först i England 1974, med ny upplaga 1994 (174 sid). Utgiven av Verbum förlag. Wow! säger jag bara.
Historien om Anna, som berättats av Fynn, tilldrar sig på mitten av 1930-talet. Den då 19-årige Fynn, plockade bokstavligen upp en blåslagen, illa tilltygad och skrämd liten flicka, från rännstenen i Londons hamnkvarter. Och han tog henne med hem till sin irländska mamma.
Annas huvudsakliga sysselsättning i livet, var att fungera som personlig vän och hjälpare åt Herr Gud. Hon visste meningen med att finnas till och innebörden av att älska. Vid sex års ålder var hon teolog, matematiker, filosof, poet och trädgårdsmästare. När hon var sju år, gick hon bort efter en fruktansvärd olycka. Hon gick bort med ett leende, medan hon sade; "Jag ger mig den på att Herr Gud släpper in mig i himlen för det här..."
Boken skall läsas långsamt i små portioner, ungefär som en filosofibok, full av berörande insikter...
"Det är inte djävulen i människan, som gör henne till en ensam varelse, det är hennes gudslikhet..."
"Allt det där med att vara snäll, frikostig och hjälpsam och att be och allt sånt där, hängde enligt Annas åsikt, väldigt lite ihop med Herr Gud. Det vara bara biprodukter. Sånt där gick ut på att få sitt på det torra, och det ville inte Anna veta av. Nej! Religion handlade om att vara som Herr Gud, och det kunde vara ganska knepigt ibland..."
Ett inre liv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar