Att en Maj-grön gräsmatta, som ligger där och breder ut sig i solens strålar... kan beröra så oerhört mycket, att se.
För den väcker en oändlig rad av vackra minnen, från min egen, till mina Älskade söners, barndom. Den gröna gräsmattan har en central roll i ett lyckligt barn. Den är det mjuka underlaget våra första steg trampar i naturen och den finns vid vår sista vilas plats...
Den är lek, den är brännboll, den är fotboll, kullerbyttor och hemligheter. Den är pick-nick med dockor och Barbie. Den är friluftsdag med skolan och den är livets första hångel. Den är utegrill och hundvalp. Den är crocket och badminton. Den är utemöbler, fågelbad och trimmer. Den är vattenspridare och kantsax. Den är livets alla skeden...
Igår Valborgsmässoafton, låg jag sjuk i min förhatliga migrän. Men även när jag ligger där och har förfärligt ont, så är tankekänslan klar och tydlig... och jag insåg att jag aldrig någonsin förr, kommit i så tät och nära kontakt med min barndom, som nu. Ett återupplevande av vardagliga händelser och stunder, som av någon oförklarlig anledning etsat sig fast och gjutit intryck. Kanske är det precis så det är, att det ingår i den naturliga processen av att bearbeta förlusten... att se sin barndom med summerande glasögon.
Jag lekte i trädgården till Farmors och Farfars stuga. Jag byggde fågelhus av lera som jag blandat av vatten och sand från min sandlåda. Varvade lera med småsten och murade ett hem åt småfåglarna, så som Älskade Mamma lärt mig. Och jag hade vattenlek och sprang barfota... Från det öppna köksfönstret doftade det primuskök och nybryggt kaffe, medan Mamma satt i en Grythyttan-stol under parasollen, och hon borstade och sköljde nyupptagna potatis som hon varvade med egenskördad dill...
Det är jävligt att vara ensambarn, utan syskon att dela minnen med. Men det är ännu jävligare att ha vuxna människor i närheten, som inte tröstar när saknad och huvudvärk bränner och som inte tar mig i handen och åtminstone säger att allt skall ordna sig... Kanske inte konstigt att trygga gräs-bilder uppenbarar sig likt mantra i mitt inre...
Som för att kompensera den hand som inte finns i min.
Igår Valborgsmässoafton, låg jag sjuk i min förhatliga migrän. Men även när jag ligger där och har förfärligt ont, så är tankekänslan klar och tydlig... och jag insåg att jag aldrig någonsin förr, kommit i så tät och nära kontakt med min barndom, som nu. Ett återupplevande av vardagliga händelser och stunder, som av någon oförklarlig anledning etsat sig fast och gjutit intryck. Kanske är det precis så det är, att det ingår i den naturliga processen av att bearbeta förlusten... att se sin barndom med summerande glasögon.
Jag lekte i trädgården till Farmors och Farfars stuga. Jag byggde fågelhus av lera som jag blandat av vatten och sand från min sandlåda. Varvade lera med småsten och murade ett hem åt småfåglarna, så som Älskade Mamma lärt mig. Och jag hade vattenlek och sprang barfota... Från det öppna köksfönstret doftade det primuskök och nybryggt kaffe, medan Mamma satt i en Grythyttan-stol under parasollen, och hon borstade och sköljde nyupptagna potatis som hon varvade med egenskördad dill...
Det är jävligt att vara ensambarn, utan syskon att dela minnen med. Men det är ännu jävligare att ha vuxna människor i närheten, som inte tröstar när saknad och huvudvärk bränner och som inte tar mig i handen och åtminstone säger att allt skall ordna sig... Kanske inte konstigt att trygga gräs-bilder uppenbarar sig likt mantra i mitt inre...
Som för att kompensera den hand som inte finns i min.
My green, green grass of Home...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar