Fast punkt...

 

Att slöjda med virknål, har alltid varit mitt sätt att meditera. Och det har kommit att bli något jag tillämpar för att skapa distans till känslor av stress eller saknad. I detta nu, handlar det om flyttning.

 

Så den här mysiga sommarjumpern / tunikan, har jag virkat medan jag försökt bringa ordning i, och för mig själv formulera tankar och känslor. Mönster och färg har jag konstruerat och satt samman inom mig, precis innan jag somnat på kvällen. Det är också ett bra sätt att koppla av - genom att i tanken skapa focus på något konstruktivt och kreativt. Jag älskar att vara just kreativ och se idé växa fram i något konkret! Samtidigt tror jag att det finns en anledning till våra färgval. Vi söker oss undermedvetet till de färger, vi just vid det enskilda tillfället, mår bra av att se på.

 

Så att virka och sticka, är på en gång avstressande, skapande och färgterapi. Kanske var det därför en bidragande orsak till att dåtidens människor var mindre stressade? Därför att de flesta kvinnor i alla åldrar handarbetade, sydde, vävde, knypplade, stickade, virkade, broderade med mera. Det skapade också utrymme för gemenskap, att skapa tillsammans i sy-juntor och cirklar. Och döttrar lärde denna konst av sina mödrar, far- och mormödrar.

 

Jag avskyr verkligen flyttröra. Oroar mig för vad som eventuellt skall gå sönder. Känns extra laddat med tanke på sådant jag nyligen ärvt från mina Föräldrar. De ägodelarna är mig väldigt kära. Och det är vad som materiellt finns kvar... Himmel, vad jag saknar... men jag är också tacksam att de slipper uppleva att flyttkarusellen pågår. Och knappt hörbart för mig själv, viskar jag att jag är så innerligt Stolt och Tacksam över den värdegrund de givit mig - motsatsen till det jag nu upplever... Älskar er så...

 

Inte heller denna flytt är initierad av mig. Från och med morgondagen Fredag 24 / 5 är jag således bortkopplad från internet och bloggen. Enligt utsago kommer det dröja drygt en vecka (!?). Och jag lovar att uppdatera så fort jag kan.

 

En STOR KRAM så länge till alla goa', fina människor med hjärtat på rätta stället!

 

  



  

 Keep me warm...

 

 

 

 

 

 

 

 

 



We are one



Som vanligt är det de större högtiderna, som påverkar känslor av Saknad och Tomhet efter dem som alltid funnits där. En sådan här dag skulle jag ringt eller mött Mamma och Pappa. Vi skulle önskat varandra Glad Pingst. Och Mamma skulle sagt "Var rädd om Dig Kära Lilla Snus..."

 

Nu finns ingen som visar den omtanken. Det mest vanliga är att man mister en förälder i taget. Man hinner då "vänja" sig vid tanken på att ens föräldrar faktiskt inte alltid skall finnas där. Och kanske har man syskon, att dela tankar och praktiska göranden med.

 

Men att varken ha syskon eller en förälder kvar, är fruktansvärt svårt. Känns som man vill klä av sig ett faktum som gör ont. Man vill vakna på morgonen och tro att allt är annorlunda. 

 

Att nu stå inför ännu en flyttning initierad av HK, utan att veta vart... gör inte saken enklare. Hur kan man vara så korkad att säga upp ett boende, innan det finns ett annat...? Jo, det är sant. Och de känslomässiga och positiva banden till snälla och goda människor, blir med ens kristallklart tydliga. Ett stadigvarande Hem med intelligent, empatisk och positiv Livskamrat, är mitt mantra. Kram på er!

 

 

 

Rössjön i Hänryckningens skrud

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



En god (b)idé?

Det känns som om jag inte skrivit inlägg, på en hel evighet. När det finns så mycket i min vardag och i omvärlden, att reflektera över och att kommentera...

 

Om jag spontant skall räkna upp olika händelser, som under de gågna veckorna, berört mig. Så är det främst det bortglömda barnet... Pappan som glömde sitt lilla barn i bilen... Herregud, vad jag grät och gråter när jag tänker på det... Ofattbart. Och jag förstår inte alls hur en sådan sak kunnat hända. Förstår verkligen inte alls. Det gör mig så ont.

 

Nästa händelse är de i Cleveland kidnappade kvinnorna. Vad är det för liten och förkrympt människa som kunnat bli så sinnesstörd och ond? En åklagare kommer att yrka dödsstraff med tanke på de fem missfallen han framkallat hos en av sina offer. Själv är jag mycket stark motståndare till dödsstraff. Detta monster skall låsas in och hållas isolerad minst 36 år, motsvarande varje kvinnas 10 år samt den 6-åriga flickans liv i hans fångenskap, för alla vars frihet han berövat. Det är en ohygglig tanke och känsla, att ana att det just nu, med största sannolikhet, finns flera liknande hemska fall, som vi i denna stund inte har kännedom om. Kvinnor, barn som utnyttjas och lider i sina helveten. Önskar vi hade röntgenblick och likt Stålmannen, kunde komma dem till omedelbar undsättning. NU!!! 

 

För är det något som upprör mig enormt, så är det människor som tar på sig härskarroll i betydelsen att ge sig själv tillstånd att äga och styra andra människors liv. Det må vara allt från presidenter i diktaturer, fundamentalistiska mullor, påvar, kejsare, krigsherrar, korrumperade ministrar, näringslivs-narcissister till psykopater och besserwissers i den sociala närmiljön. Av någon anledning är världens ondska manlig. Kan någon förklara varför? Om man nu bortser från stenåldersargumentet - krigaren och jägaren... För männens intellekt måste väl också hängt med evolutionen...?

På tal om stenålder och grottor, så har man kommit fram till att den så kallade öppna planlösningen minskar i popularitet, därför att "man vill kunna stänga köksdörren". Det var teveprogram som Seinfeld, Cosby och liknande (och svenska Svensson, Svensson...), som skapade sug efter att ha ytterdörren i vardagsrummet... Ja, det fungerar väl i en tevestudio. Men i realiteten? Nej! Och åter nej! Det finns en anledning till att man antingen som lägenhetsboende, har en fotskrapa utanför och en gummimatta innanför entréen, sedan några trappsteg och ytterligare en dörrmatta utanför och innanför en lägenhetsytterdörr. Bor man i en normalbyggd villa, har man först fotskrapa, sedan några trappsteg upp till ytterdörren, fotskrapa / borstar / entrématta igen och inomhus en dörrmatta med bredare underliggande golvtäckande entrématta... och kanske rentav en farstu som är en slags sluss mellan ute och inne. I denna sluss ställer man ytterskor och byter till inneskor. Hela vitsen med detta upplägg, är att hålla skiten utanför resten av bostaden! I farstun finns kanske även klädkrokar för att hänga sina regnvåta och kalla kläder. Skillnad på inne och ute helt enkelt. Den kalla utomhusluften stannar i farstun. Och värmen inne, stannar där den skall. Energibesparande och renligt.

Att kunna stänga en dörr till en köksavdelning, känns som en självklarhet. Från köket får det gärna finnas en altandörr, att lätt öppna vid matlagning. Inte enbart för att kunna vädra, utan även för att direkt kunna ställa ut grytor för kylning, eller att använda en del av ett uterum som skafferi. Varför bygger man inte längre in skafferi, i moderna bostäder? Ett utrymme som håller 10 till 14 grader, fungerar även bra som vinförråd och förvaring av konserver och rotfrukter. Jag delar inte argumentet att det är synd om den som står ensam och lagar mat, avskärmad från de övriga sociala ytorna i bostaden! Jag kan tvärtom uppleva det avkopplande att vara ensam i köket. Bara stå där och skala, hacka och fräsa, i takt med musik eller intressant radio. Det gör det lätt att komma i kontakt med mitt inner flow. Bra meditation. Och man skall kunna vara köksaktiv utan att köksljuden bryter genom ett teveprogram eller en bok som läses i vardagsrummet. 

När jag nu sågat det till vardagsrummet öppna köket, skall jag göra detsamma med det moderna badrummet, i aldrig så tjusiga tjugo nyanser av grå mosaik och skiffer... Varför i hela fridens namn, har man två högt placerade, skålade handfat vid sidan om varandra? Inget litet barn når upp till ett sådant - om nu tanken är att ett litet barn och förälder samtidigt skall tvaga sig, så att barnet lär av den vuxne. Nej, säkert är tanken att den stressade herrn och frun i huset, tvättar sig på samma gång. Om man då än en gång anser att detta "nya öppna", skall stå för något socialt, som plötsligt skall utgöra ny norm, så har man selekterat bort det sociala utedasset med flera hål på rad. Varför installerar man inte dubbelsitsiga toalettstolar? Eller plockar bort toalettdörren för att den behovsutövande, inte skall behöva känna sig ensam (som med köket).

Nästa notering är att bidén plockats bort!? Varför? Många av våra kulturberikande invånare, kommer från länder med hög renlighet på detta område. Och det var inte längesedan man i Sverige, slog sig för bröstet och förklarade att vi lämnat Lort-Sverige bakom oss. Och så plockar man bort bidén!? Skall man behöva klä av sig helt och ställa sig i vanliga duschen... vid detta specifika tillfälle? Och tänk vad många äktenskap en bidé kunnat rädda? Va? Jo, tänk efter. Det är säkert bra att stå varandra nära i en parrelation. Men, man skall inte stå varandra för nära. Oftast är det hon som sorterar tvätten... så hur kul på en skala...? Ja, ni fattar själv. Inte så att man tänker på sex precis. Och så undrar män varför medelålders kvinnor inte längre är så "keliga..." Alltså, bidén tillbaka, tack! (Parentes; Av samma anledning tror jag inte det är så himla lyckat att en man ser sin hustru föda barn. Det har ju visat sig i undersökningar att även om det kanske "bondar" pappan med barnet, så kan mannen få svårt att se sin hustru som det attraktiva sexobjekt hon en gång var för honom).

Evolutionen har tagit oss framåt på vissa områden, bakåt på andra. Samtidigt som vi värnar individen och det individualistiska, så förväntas alla vara exhibitionister. Vilket man i viss mån är som bloggare. I viss mån, sade jag! Människan tycks även ha behov av att testa hur mycket det går att tämja eller förändra den djurart vi de facto är. De andra djurarterna har behov av att värna sitt revir, äta och och att uträtta sina behov, i avskildhet. De öppna inomhuslandskapen kom även som en följd av de öppna kontorslandskapen (för ökad inblick). Och de passar kanske en del. Men inte en klassisist som den jag är.

För att avrunda de här raderna, så vill jag uppmärksamma den 83-åriga nunnan som klottrade i en kärnvapenindustri. Det behövs oändligt många fler, som hon!!!

 

Traditionell planlösning



 

 



Med ögon känsliga för grönt

Att en Maj-grön gräsmatta, som ligger där och breder ut sig i solens strålar... kan beröra så oerhört mycket, att se.

 

För den väcker en oändlig rad av vackra minnen, från min egen, till mina Älskade söners, barndom. Den gröna gräsmattan har en central roll i ett lyckligt barn. Den är det mjuka underlaget våra första steg trampar i naturen och den finns vid vår sista vilas plats...

 

Den är lek, den är brännboll, den är fotboll, kullerbyttor och hemligheter. Den är pick-nick med dockor och Barbie. Den är friluftsdag med skolan och den är livets första hångel. Den är utegrill och hundvalp. Den är crocket och badminton. Den är utemöbler, fågelbad och trimmer. Den är vattenspridare och kantsax. Den är livets alla skeden...

Igår Valborgsmässoafton, låg jag sjuk i min förhatliga migrän. Men även när jag ligger där och har förfärligt ont, så är tankekänslan klar och tydlig... och jag insåg att jag aldrig någonsin förr, kommit i så tät och nära kontakt med min barndom, som nu. Ett återupplevande av vardagliga händelser och stunder, som av någon oförklarlig anledning etsat sig fast och gjutit intryck. Kanske är det precis så det är, att det ingår i den naturliga processen av att bearbeta förlusten... att se sin barndom med summerande glasögon. 

Jag lekte i trädgården till Farmors och Farfars stuga. Jag byggde fågelhus av lera som jag blandat av vatten och sand från min sandlåda. Varvade lera med småsten och murade ett hem åt småfåglarna, så som Älskade Mamma lärt mig. Och jag hade vattenlek och sprang barfota... Från det öppna köksfönstret doftade det primuskök och nybryggt kaffe, medan Mamma satt i en Grythyttan-stol under parasollen, och hon borstade och sköljde nyupptagna potatis som hon varvade med egenskördad dill...

Det är jävligt att vara ensambarn, utan syskon att dela minnen med. Men det är ännu jävligare att ha vuxna människor i närheten, som inte tröstar när saknad och huvudvärk bränner och som inte tar mig i handen och åtminstone säger att allt skall ordna sig... Kanske inte konstigt att trygga gräs-bilder uppenbarar sig likt mantra i mitt inre...

Som för att kompensera den hand som inte finns i min.     
 
  

 

 My green, green grass of Home...