En drastisk men sammanfattande rubrik på ett subtilt beteende, utövat av socio-emotionellt dysfunktionella små "män".
Har sedan barnsben, i likhet med de flesta andra kvinnor, haft intresse för det estetiska, flärdfulla och fåfänga, i så mån att det samtidigt innefattar kvalitetsbegrepp så som välskräddade kläder, bästa ingredienser i hudvårds- och kosmetikprodukter med mera... Detta är inte viktigast i mitt liv! Det är såklart det inre välbefinnandet! Annars hade denna blogg varit fylld av annat än mina tankar och känslor...
Men - kvalitet är viktigt för mig, vad det än gäller. Så resonerar jag. Inifrån och ut. Min fåfänga tar sig behärskade uttryck så därför kan jag tillämpa den. Jag trivs med att var kvinna och har aldrig tänkt tanken att det nog är trevligare att vara man. Är med andra ord, ganska säker i min kvinnlighet och brukar uppfattas som feminin, även om jag inte platinablonderat mig. Är inte blond i själen och karaktären, utan är nog en typisk mörk brunett, även på insidan... Och det är jag stolt över.
Det som sårat och fått mig att gråta både utvändigt och invändigt, under en lång relation, och som förr, långsamt monterade ner min kvinnliga men även mänskliga självbild, var bristen på manlig uppmuntran och bekräftelse. En uppmuntran och bekräftelse som inte ens fanns initialt. Så trodde jag det skulle vara. Att den goda relationen allenast vore en praktiskt välfungerande institution - AB Familjen. Under åren som hemmamaka var mitt focus på barnen och deras liv, medan jag så ofta insåg vad jag saknade... Ville inte vara bara mamma, utan även kvinna... Så ofta jag påtalade denna brist, utan respons eller förståelse för vad jag framförde.
Så länge jag höll mig inom ramarna för vad som utgjorde tillåtna behov - "mat för dagen och tak över huvudet" - så var stämningen neutral. Och det är märkligt hur ens referensramar obemärkt kan förskjutas mycket långt åt fel riktning, om det sker under tillräckligt lång tid. Stadigvarande ekonomi är makt, och i normala relationer delar man på inflytandet över det som utgör den gemensamma ekonomin. Enligt Äktenskapsbalk räknas hemarbete som en arbetsinsats, vilken räknas så som bidrag till det gemensamma hushållet. Det innebär att samtliga avgörande beslut om inköp som framgent kommer att påverka hushållsekonomin, skall fattas i samförstånd. Pyttsan och ojojoj...
Har man upp till tre nya leasingfordon för mellan sex- och åttatusen per styck och månad (90-talets priser) plus all drift för desamma... och samtidigt säger nej till nya gardiner, eller stoldynor till köksstolarna, eller vinterkläder till barnen... Eller påpekanden om att inte glömma släcka en och annan 25W lampa, inte bada, eller använda datorn för mycket... Då uppstår minst sagt märkliga signaler, med den uppmanande frågan; "När skall du dra ditt ekonomiska strå till stacken...?" Har man fordons-netto-kostnader på drygt tjugotusen i månaden, är det lätt att undra vad en extra inkomst egentligen avsågs täcka. Finns det endast en förare i ett hushåll, borde således ett fordon räcka. Men, "man lever bara en gång och man måste ha lite kul också..." Ja, mina Älskade Föräldrar levde också bara en gång. Och de hade lagom kul med alla omkostnader för Mammas sjukdom och deras borgensåtagande...
Att påpeka detta var och är inte populärt och idiotförklaringarna av mig, duggar tätt. I många år var jag paralyserad av tanken på att det jag upplevde, inte var möjligt, trots att det pågick. Är man tillika omgärdad av osynlig och nedbrytande isolering och kontroll, början man tro att det är fel på en själv. Det satte en inre prägel på mig och allt kvinnligt fick jag smyga med eller sköta i min vrå. Inga bjudningar, inga fester, inget uteliv, inga nöjen... bara inrutad vardag. Jag hade ju "mat för dagen och tak över huvudet". Men inget mer. Lite flärd och fåfänga trollade jag någon gång fram... Målade jag naglar - "Det luktar kvinna, men jag ser ingen..." Om jag någon gång sjöng eller apade mig - "Sluta för helvete, du är pinsam..." Skrev jag insändare med borgerlig värdegrund, i dagspressen - "Du skall sluta upp med de jävla skriverierna..." Läste jag en bok jag ville berätta om - "Du, jag läser inte böcker..." Kommenterade jag ett intellektuellt uttalande på teve - "Ursäkta mig men jag hörde inte, jag tänkte på något helt annat" (program efter program...) Frågesporter sak samma.
Sex då? Intimitet, ömhet, värme och närhet? "Har aldrig älskat dig. Sex är även överreklamerat..." Eller då jag fick min nacksakda - "Det där jävla huvudet är ändå ingenting att vara rädd om". Vid tårar - "Va' fan bölar du nu för...?" Aldrig ett superlativ. Aldrig spontan glädjeyra. Aldrig sponatana kommentarer av bekräftelse och så vidare. Vid fråga om detta - "Då har det väl inte funnits något att berömma..." Det är då man inser att åren gått till spillo.
Den här bloggen är min, bara min och jag fyller den med upplevelser och tankar kring dem. Det är helt frivilligt att söka sig hit för att läsa. Ändå har jag fått höra av ovanstående, att han har flera personer bakom sig, som anser att jag "borde sluta skriva all denna skit..." Jaha... Det finns ett kommentarsfält nedan, i vilket det går utmärkt bra att lämna synpunkt. Jag lovar att publicera dem. Små "män" är fega "män", som alltid behöver någon i ryggen att luta sig mot. Antingen en syndabock eller någon som för stunden, förstärker egot. När det kommer till ordinärt kunskapstävlande, backar de. Men tävlandet infinner sig, då de likt sandlådebarn, känner behov av att konkurrera om vem de minsann har på sin sida - oftast benämnda "alla andra..." (gärna advokater, läkare, professorer och myndighetspersoner med flera).
Så länge jag höll mig inom ramarna för vad som utgjorde tillåtna behov - "mat för dagen och tak över huvudet" - så var stämningen neutral. Och det är märkligt hur ens referensramar obemärkt kan förskjutas mycket långt åt fel riktning, om det sker under tillräckligt lång tid. Stadigvarande ekonomi är makt, och i normala relationer delar man på inflytandet över det som utgör den gemensamma ekonomin. Enligt Äktenskapsbalk räknas hemarbete som en arbetsinsats, vilken räknas så som bidrag till det gemensamma hushållet. Det innebär att samtliga avgörande beslut om inköp som framgent kommer att påverka hushållsekonomin, skall fattas i samförstånd. Pyttsan och ojojoj...
Har man upp till tre nya leasingfordon för mellan sex- och åttatusen per styck och månad (90-talets priser) plus all drift för desamma... och samtidigt säger nej till nya gardiner, eller stoldynor till köksstolarna, eller vinterkläder till barnen... Eller påpekanden om att inte glömma släcka en och annan 25W lampa, inte bada, eller använda datorn för mycket... Då uppstår minst sagt märkliga signaler, med den uppmanande frågan; "När skall du dra ditt ekonomiska strå till stacken...?" Har man fordons-netto-kostnader på drygt tjugotusen i månaden, är det lätt att undra vad en extra inkomst egentligen avsågs täcka. Finns det endast en förare i ett hushåll, borde således ett fordon räcka. Men, "man lever bara en gång och man måste ha lite kul också..." Ja, mina Älskade Föräldrar levde också bara en gång. Och de hade lagom kul med alla omkostnader för Mammas sjukdom och deras borgensåtagande...
Att påpeka detta var och är inte populärt och idiotförklaringarna av mig, duggar tätt. I många år var jag paralyserad av tanken på att det jag upplevde, inte var möjligt, trots att det pågick. Är man tillika omgärdad av osynlig och nedbrytande isolering och kontroll, början man tro att det är fel på en själv. Det satte en inre prägel på mig och allt kvinnligt fick jag smyga med eller sköta i min vrå. Inga bjudningar, inga fester, inget uteliv, inga nöjen... bara inrutad vardag. Jag hade ju "mat för dagen och tak över huvudet". Men inget mer. Lite flärd och fåfänga trollade jag någon gång fram... Målade jag naglar - "Det luktar kvinna, men jag ser ingen..." Om jag någon gång sjöng eller apade mig - "Sluta för helvete, du är pinsam..." Skrev jag insändare med borgerlig värdegrund, i dagspressen - "Du skall sluta upp med de jävla skriverierna..." Läste jag en bok jag ville berätta om - "Du, jag läser inte böcker..." Kommenterade jag ett intellektuellt uttalande på teve - "Ursäkta mig men jag hörde inte, jag tänkte på något helt annat" (program efter program...) Frågesporter sak samma.
Sex då? Intimitet, ömhet, värme och närhet? "Har aldrig älskat dig. Sex är även överreklamerat..." Eller då jag fick min nacksakda - "Det där jävla huvudet är ändå ingenting att vara rädd om". Vid tårar - "Va' fan bölar du nu för...?" Aldrig ett superlativ. Aldrig spontan glädjeyra. Aldrig sponatana kommentarer av bekräftelse och så vidare. Vid fråga om detta - "Då har det väl inte funnits något att berömma..." Det är då man inser att åren gått till spillo.
Den här bloggen är min, bara min och jag fyller den med upplevelser och tankar kring dem. Det är helt frivilligt att söka sig hit för att läsa. Ändå har jag fått höra av ovanstående, att han har flera personer bakom sig, som anser att jag "borde sluta skriva all denna skit..." Jaha... Det finns ett kommentarsfält nedan, i vilket det går utmärkt bra att lämna synpunkt. Jag lovar att publicera dem. Små "män" är fega "män", som alltid behöver någon i ryggen att luta sig mot. Antingen en syndabock eller någon som för stunden, förstärker egot. När det kommer till ordinärt kunskapstävlande, backar de. Men tävlandet infinner sig, då de likt sandlådebarn, känner behov av att konkurrera om vem de minsann har på sin sida - oftast benämnda "alla andra..." (gärna advokater, läkare, professorer och myndighetspersoner med flera).
Vem tröstar?
Ljus i mörker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar