En öppen dörr

Vad är det mest värdefulla och unika som vi, varje enskild individ, ständigt bär med oss?  Jo, våra känslor, våra referenser, erfarenheter och tankar som utgör själva stommen, strukturen i dem vi är. Reflekterar (mediterar) man en stund över detta - så öppnar sig ett inre synfält som är gigantiskt. Och betänker man att varje enskild individ i hela världen, bär allt detta med sig, så inser man att vi inte finns här bara av en slump. Jag har en Gudstro - en tro på alltings Skapare. Om det sedan är barndomsbilden av en stor trygg farbror med vitt hår och skägg, eller en Kraft och en dimension vi inte kan föreställa oss, det har jag ingen aning om. Jag bär bara känslan av att det faktiskt finns Någonting... Och runt min hals bär jag Davidstjärnan, utan att på pappret vara judinna. Men stjärnan är för mig den ledsagande symbolen - mötet mellan det Gud ger människan och det människan ger till Gud. Det enkla och raka.

 

 Med tiden (med åren), har jag också blivit mycket mera lyhörd för detta. Kanske är det inte lyhördhet, utan medvetenhet och förmåga att tolka intryck och händelser. Hur ofta säger inte folk; "Det måste vara Ödet..." Jag tror inte på Slumpen (Ödet), utan jag tror att allting är än mer raffinerat än så - för att citera Sickan i Jönssonligan - att "allt är planerat in i minsta detalj..." 

 

 Det händer mig så ofta, ja dagligen, att jag ser samband i de minsta händelser. Ett telefonsamtal, ett möte, ett pyttelitet händelseförlopp i vardagen, en förkommen sak som återfinnes, en ingivelse att sent på kvällen gå ur sängen då jag lagt mig, för att spontant besöka ett rum i huset, och konstatera att jag glömt släcka en lampa. Förr brukade jag beskriva detta, som små eller stora cirklar som sluts. Någon enskild till synes liten och obetydlig händelse, som längre fram får en förklaring - en räcka mindre händelser och episoder som länkar i varandra. Och det är då - när man stannar upp i tillvaron - man ser nästan ur en myras perspektiv - det stora i det mycket lilla.

 

Man måste inte resa jorde runt för att finna sig själv. Man måste inte gå över ån, efter vatten. Gräv där Du står! För att finna sig själv, innebär att ha modet och lyhördheten, att företa den inre Resan. En daglig öppenhet och vakenhet, för livets microkosmos. Att försöka förstå Livets Gåta och meningen med alltsammans, tror i alla fall jag, innebär att man måste söka i sitt inre. Jag mediterar (på ordination) från andlig vägledare. Lugn! Jag har inte blivit 70-talsflummig och går runt i batik-kaftan och sniffar rökelse. Och sitter inte i någon lotus-ställning på en indisk kudde på golvet... Inte så! Nej, jag försöker att följa mitt "inner flow", genom att härleda tankar och försöka komma ihåg drömmar. Det där med drömmar skall man inte nonchalera. Eftersom drömmar är vår mentala ventil, och jag har juristens analytiska förmåga att stukturera upp händelseförlopp, så tillämpar jag den inverterat, också på drömmar. Varför drömde jag om just det? Just nu? Se orsak och samband.

 

Liksom andra, brottas även jag med frågeställningen; Hur kan det finnas mening i allt elände i världen...? Eller i svåra händelser...? Det så kallade Teodicé-problemet - Hur kan det finnas en Gud som tillåter allt det onda ske? Jag tror att precis som det finns en God kraft, så finns det en Ond. I det Onda vilar människans Ansvar. Människan är inte en viljelös marionett, som bara agerar när Gud rycker i trådarna. Nej, människan bär ansvar för resursfördelning, för omhändertagande av jorden, djuren och  naturen. Och människan bär också ansvaret för omtanke och empati om andra.

 

Idag lyser solen och lärkan drillar högt i skyn. Den spirande våren gör försiktig entré. Och inom mig bär jag bilderna från Malmö Hospice... För alltid inristade i själen. Så annorlunda känns livet. Som att lära på nytt. Så bräckligt och skört. Allting är som vanligt. Men ändå inte. För i dödens väntrum finns endast essensen kvar - en mindfullness i vilken varje andetag är påtagligt närvarande. Där stod jag med den låda varmrökt lax och tjeckisk öl, som Pappa älskade. Att jag, hans dotter... skulle stå där med en sista måltid... Gode Gud, give mig styrka att bära detta... repeterade jag gång på gång i mina tankar. Det var också jag som plötsligt en kväll, någon dag innan Käre Pappa gick bort, drabbades av ett akut behov av att låta honom få ta emot Nattvard. Han var dock för sjuk för detta, så i stället kom en diakon och läste... Och efter det kändes det som ett odefinierat lugn infann sig. Långt senare då jag gick igenom pappas saker, fann jag en anteckning i hans plånbok, om att han önskade tillkallande av präst, i händelse han skulle befinna sig vid Livets slut. Vi hade aldrig talat om detta. Ändå nådde mig hans budskap.

 

Mamma och Pappa hade fel och brister som vi alla. Men deras kvalitéer överskuggar allt annat. Och jag Saknar dem så det värker i kropp och själ. De var min hamn och mitt ankare, när mitt liv varit svårt. De var Kärlek och bekräftelse. Och de var Vänskap och Sanning när lögnens stormar blåste.

 

Detta jag ovan berättar om Pappa, relaterar till det första jag skriver om i detta inlägg. För det är så ofta jag numera får ingivelser, som senare får förklaring. Det är därför min förvissning, att det finns dimensioner, som vi endast kan uppfatta om vi gläntar på dess dörr.

 

 

 

"Det är något bortom bergen,

bortom blommorna och färgen... "

(Dan Andersson)