Handle with care

Hej Bloggen, det har gått ännu några dagar sedan jag skrev senast. Och det är exakt så som det är... Fortfarande gäller - en eller några dagar i taget. Mussteg, dock framåt. Kommer ihåg vad sköterskan på Hospice sade; Nu börjar allt det svåra, som kommer att förändras med tiden.

Det försvinner aldrig, det flyttar in. Och vad det handlar om, är att lära sig leva med det. Rent fysiskt känns det stundtals som jag fått ett mycket hårt slag i magen, så att jag tappat luften och fallit omkull. Och med ett kroniskt illamående. Som om den inre kompassen lagt av, står stilla eller bara snurrar runt.

Ändå, kommer frågor och kommentarer; Vad är det egentligen med dig? Du har blivit annorlunda! Skall du alltid vara så här känslig? Ok, vore detta det enda jag får höra, så kan jag hantera det. Men, vem skall avgöra graderingen av sorg? Och vem skall bedöma vilka känslor och tankar som är "rätt"? Det finns många experter, många förstå-sig-påare i vår Herres hage. Och jag är uppriktigt ledsen-besviken-trött på dem! För hur snabbt man läker i själen, beror till mycket stor del på feedback från omgivningen. Tystnad och tigande, försvårar att hitta tillbaka. Och det är lika illa med hurtfriska människor som kräver och kräver, i tron att en tuff attityd, peppar. Det gör den inte! Då stänger man istället till om sig själv. Man  blir trött och vill bara gå och sova. Balans ger harmoni. Hur svårt kan det vara?

I ett flertal år, har jag nu levt med stress som uppkommit av olika orsaker. Att ha flyttat en hel del, har gjort sitt. Liksom att inte befinna mig geografiskt nära barn och barnbarn, som jag älskar mer än allt. Och jag saknar ibland även ett husdjur, som ju på en och samma gång är rogivande och uppiggande - en promenadkompis! Som tillika inte har synpunkter på om man är si eller så.

Tjat om att "ta sig i kragen" och "tänka positivt", får motsatt effekt! Fatta det! Då är det nämligen mycket lätt hänt att skuld adderas till redan befintlig stress. Skuld över att inte motsvara av omgivningen ställda förväntningar på läkning inom den limit, just omgivningen satt. Konsekvensen av ett jagande och påskyndande, blir att man aldrig kan gå ner i varv, vilket dränerar på positiva energier.

Jag är ingalunda deprimerad, men skör. Så, uppmuntra mitt skratt istället för att kritisera mina tårar!

Harmoni