Det har nu gått 14 respektive 10 månader sedan mina Älskade Föräldrar gick bort... Det går inte en dag utan att de finns i mina tankar... Saknaden gör oerhört ont. Kan när som helst höra deras röster inom mig... Höra deras skratt och kloka ord... Höra dem berätta om allt möjligt... Känna deras goa kramar och alltid erfara deras gränslösa Kärlek...
Har i tidigare inlägg berättat om deras enorma värme och omtanke... inte bara gentemot mig och barnbarnen, utan till envar som mött dem... Nu är de borta. Tomheten gnager och gör stundtals förfärligt ont...
Därför kan jag inte låta bli att undra vad som rör sig i hjärta och hjärna hos den som inte drar sig för att tala illa om dem. Som talar illa om dem, i sin ilska och vrede över att de önskade återfå medel de lånat ut, i tron på att människan är god.
"Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne." Brottsbalk 5 kap. Om ärekränkning, 4 §.
Vad bryr sig en sådan människa om de känslomässiga och praktiska konsekvenser det medför att först lida ekonomisk förlust, sedan förlust av förtroendekapital. Och nu förlust av dem som bistod... ?
Kränkande ord, hån och falskhet från den som står i skuld... är inte vad man önskar och behöver när man står där skör och naken...
Har aldrig någonsin upplevt någon med sådan empatibrist parad med narcissistisk enfald och första klassens apkonster i falska utfästelser... och som dessutom ser sig själv som offret. Världen är galen.
Sten på bördan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar