Begynnande Vår...

Influensa. Hosta. Öm i kroppen och huvudvärk. Febrig. Snörvlig och allmänt ömklig, livnärande mig på diet bestående av Bafucin och Nezerilspray... Gula krokus i rabatten runt blodboken utanför köksfönstret. Uthängd tvätt. Kvällarnas Blå Timme (mellan 18 och 19). Tranors trumpetande då de på förnatten passerar taket. Och uttagningen till Melodifestivalen är över. Jäpp! Det är VÅR!!!

Önskar bara jag kände mer energi. Läste i Göreborgsposten att det rent vetenskapligt (Elmer Omerovic leder forskningsarbetet på Sahlgrenska), konstaterats att det finns något som heter broken heart syndrome, som kan utlösas av stark negativ emotionell upplevelse som då nära anhörig dör. Det har gått snart nio månader sedan Mamma gick bort, när naturen var som vackrast. Och det har gått snart fem månader sedan Pappa gick bort, när hösten var i annalkande. Han behövde inte uppleva den kommande Julen, utan sin Livskamrat. Eller ensam möta just Våren... 

Jag tror att sorg kan skada vår fysiska organism, antingen genom att sorgen drabbar oss akut - eller - att sorgen kan bli kronisk till följd av olika insikter, som under längre tid nått oss... Eller som konsekvens av kvävd och tilltryckt glädje. Dessa tre kriterier är mitt Liv - sådant det nu är. 

Tack Kära, Kära Rosa för alltid värmande ord i mail, sms eller brev och kort!!! Du är guld värd!!!

Bland Mammas och Pappas brev och andra papper fann jag för ett tag sedan en dikt som min Pappas Morfar skrivit, daterad 23/7 - 1919... skriven med annilinpenna på en utdragen blankett med tryckta texten Till Norrlands varumagasin. Jag återger den här med Gammelmorfars egen kommatering med mera;

"Förnöjsam med litet och glad att få mer,

när sorgen och nöden i synen jag ser,

jag ger dem ett rapp, om de hindra min gång,

med en bräddad mugg öl,

och en skotsk gammal sång

Ibland störa härjande tankar min frid,

men mannen är stridsam och livet är strid,

mitt glättiga lynne är mynt i min pung,

min frihet är adel, ej skänkt av kung

Ett år av betryck, skulle det bli mitt fall,

En natt i ett gille och sorgen är all!

När målet det sköna, för resan är nått

men tusan vill tänka på vägen man gått.

Låt lyckan den blinda få ragla omkring,

ifrån mig som till mig det gör ingenting.

Jag ropar åt nöjet välkommen min vän,

åt mödan Wälkommen, välkommen igen."