Kan efter kvällens Robins med gäster, konstatera att jag i likhet med Ann Lundberg, tycker väldigt illa om orättvisor - inte bara dem i tredje världen - utan dem som drabbar resurssvaga individer. Och då syftar jag på människor som av fysiska, psykiska, sociala och av ofrivilliga ekonomiska skäl, har svårt att göra sig hörda i ett samhälle, med en välfärd som inte är tillgänglig för alla.
Mina tankar går ofta till väldigt svårt sjuka personer, antingen med sjukdom i kroppen eller i själen, som far illa av till exempel myndighetsbeslut, och som dessutom kanske saknar någon som för deras talan. Och jag tänker även på människor som av sociala orsaker, lever i utanförskap. Barn som far illa... Kanske med en eller båda föräldrar som missbrukar. Människor vars vardag består av våld och hårda ord.
Människor som en gång levt värdiga liv och som nu blivit äldre, tillbringande sin tid antingen i eget boende eller i äldreomsorgen. Och kanske finns inga släktingar som ser till att den äldre mår bra och får ens sina primära behov tillgodosedda. Politiker säger att vi har ett välfungerande trygghetssystem, till för alla. Men hur når detta system fram till de medborgare som inte kan be om hjälp? För det gäller att höras och synas, annars finns man inte.
När jag gick igenom Pappas tillhörigheter, fann jag ett vistkort till en kurator verksam på ortens akutsjukhus. Jag har hela tiden sparat visitkortet och tänkt ta kontakt med personen på kortet, för att ta reda på om Pappa kanske vände sig dit i samband med Mammas bortgång. Kanske kunde jag få svar på frågor... Kanske kunde jag själv få vägledning i tankar och känslor... Hjälp att hantera de inre bilderna... Jag lät kortet ligga på mitt skrivbord, i väntan på mod att formulera orden... för att återberätta allt i sökandet efter fast mark.
För någon kväll sedan försökte jag bemästra rädslan för smärtan att återuppleva genom skrivna ord. Jag skrev naket från hjärtat och mailade kuratorn på kortet. Nästa morgon ringde mobilen. Och jag fick veta att Pappa hade detta vistkort därför att han var (ur)kund i företaget där Pappa arbetade. Efter exakt tre minuter bröts samtalet på grund av dålig täckning. Och jag trodde uppriktigt sagt att kuratorn skulle återkomma till mig, för att fråga hur jag mår och kanske föreslå mig någon jag kunde vända mig till...
I samband med Pappas oväntade och hastiga insjuknande och bortgång, har jag varit på läkarbesök på vårdcentralen där jag bor. På egen förfrågan fick jag telefonnummer till vårdcentralens kurator, som jag fick boka telefontid med. Jag blev uppringd av densamme och fick ett tio minuters samtal och besked att jag skulle höra av mig om det var något. På sjukhuset där Pappa låg, hade jag ett telefonsamtal med kurator (om praktiska frågor som rörde Pappa). Och när Pappa kom till Hospice fick jag veta att jag skulle säga till om jag behövde prata med någon...
Vad innerligt jag önskat under hela denna hemska tid, att någon av dem hört av sig till mig, utan att jag sökt dem, för att fråga hur jag mådde / mår.
Men det är symptomatiskt, för det jag vill säga med detta inlägg - är att man förutsätter att den hjälpbehövande kan göra sig hörd. Man kan utåt sett vara en mycket stark och välfungerande person, men utan förmåga att ropa genom de inre väggarna.
Vårstillében - Köksbordet idag
