För att återkomma till mitt Premiär-inlägg och inlägg om Sorg och läkning, så har jag inga mirakelråd att dela med mig av. Själv upplever jag att sorgen går upp och ner. Vissa dagar känns lättare, andra svårare. Därför har jag till exempel valt att ta hand om mina föräldrars saker, i små portioner. Finns de som sagt att det borde vara enklast att ta allt med lastbil, ha det hos mig och gå igenom det hela bit för bit. Men så fungerar inte jag. Därför att jag vill visa Mamma och Pappa repsekt och hedra dem, genom att försöka fatta noga övervägda beslut om vad som skall behållas, ges bort eller eventuellt säljas. Och känslomässigt blir det för starkt då minnesbilderna väller över mig, med varje sak.
Håller just nu på att gå igenom mycket gamla böcker. Jag älskar verkligen böcker. Och i synnerhet gamla böcker med den där härliga doften av läder och åldrat papper. För mig är det en positiv och trygg doft. Jag fann bland annat en bok med titel Svenska gods och gårdar, del Skåne. Jag kommer från Skåne och är född och uppvuxen i Malmö. Boken om gods och gårdar är från tidigt 30-tal. Eftersom Mamma var medveten om att hon snart skulle gå bort, så hade hon bråda dagar med att sätta små tumnagelstora lappar på olika förmåls undersidor eller insidor, för att beskriva när, var och hur föremålet kommit i mina Föräldrars ägo. Så i boken ligger bokmärke vid den sida som beskriver den stora gården i Höllviken, söder om Malmö. Gården har varit i släktens ägo sedan 1700-talet och på platsen har tidigare legat ett kloster och den stora klosterdammen minns jag ännu från min barndoms somrar och alla de helger mina Föräldrar och jag åkte med rälsbuss från Malmö till Fotevik station. Denna plats var mitt Paradis, ett stenkast från havet. Doft av strandängar och nytjärad fiskebåt. Första lärkan och den mjuka ljumma vårbrisen som smekte kinden... Svalor, ängsblomstnektar och solvarma hallon med vispgrädde avnjöts på punschverandan, med spinnande katt som sällskap, trasmattor och röda pelargonier. Höst med doft av multnande löv, vedeldsrök som steg mot skyn och söndagsstek med rönnbärsgelé. Vinter och mina första skridskoskär längs stranden, mjölkchoklad och kindrosor, mumsande Mormors nybakade bullar med gräddost. Där lärde jag mig även att cykla på gårdens kullerstenar. På vinden fann jag en gammal tropikhjälm och var övertygad om att jag behövde den för att hålla balansen på cykeln. Kom upp på min rödvita cykel via stora entréns trappa. Hade inte lärt mig bromsa utan hamnade efter en stunds cirklande runt gårdsplanen, rakt i ett land med brännässlor. Det gick bra för jag blev morsk av min cykelhatt!
När Morfar gick bort kunde inte Mormor ensam ta hand om gården, som såldes. Detta var mitt livs första och stora sorg. Inte bara efter Morfar. Utan det kändes så obegripligt att inte längre kunna vistas i Paradiset. Så även om jag var barn, kände jag mig amputerad. Och jag tror att denna känsla alltid följt mig i min syn på ett tryggt och ombonat Hem. Inte så konstig med tanke på att både Mormor och Farmor var kvinnor som förde tidigare generationers traditioner vidare; Ett dussin minst, av allting i hushållet, broderade lakan, örngott med krusade örngottsband, damastdukar, virkade hyllkantsspetsar i linneskåpen och så vidare. Med alla dessa föremål, berättades släktkrönikor, liksom Mamma berättat för mig. Så det är inte utan att jag känner ett stundtals gigantiskt ansvar att ha memorerat allt. Jag står med ena foten i min historia och med andra foten i nutid. "Äh, gör dig av med så mycket som möjligt..." säger någon. Det är lättare sagt än gjort. För det är inte bara föremål, utan en stor bit av mitt liv. Det jag är.
För mig är hemmet av central betydelse. Och jag hör inte till de människor som med lätthet byter bostad. Jag är den sorten som behöver känna mig rotad. Är hängiven och passionerad.
Mitt Hem är min Borg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar