Olika världar.

Har ägnat en stor del av helgen åt att sortera gamla böcker som varit Mammas och Pappas. Allt ifrån gamla skolböcker till psalmböcker och katekeser. Flera av dessa böcker är skinnband, som med åren blivit mycket torra och ljusa av sol och temperaturskiftningar. Jag har ett enkelt och billigt knep att hålla just sådan här gamla böcker "i trim". Om man inte har tillgång till ganska kostsam konservatorolja, har jag kommit på att man på mjuk trasa, mycket försiktigt gnider bokryggen med en liten mängd fiskarsmorning. Och så polerar man med mjuka rörelser. Resultatet är slående! Det blir så bra! Härlig lyster och doftar gott med skinn som mår bra.

Foton har jag även gått igenom. Pappa var hängiven fotograf på fritiden. Och duktig sådan. Det han inte kunde om kameror och fotografering, var inte värt att veta. Han hade passion för naturfoton och stilében. Han framkallade och kopierade själv, genom att ofta omvandla badrummet till mörkrum. Och hans favoritfoto, var liksom det är för mig - svartvitt. Det skulle vara papper med silveroxidskikt för att få bilder med sidenmatt yta och den svartvita ton som ger mjukare, varmare och lugnare kontrast än svartvitt foto på vanligt högblankt kopieringspapper. Jag är även mycket förtjust i brunvitt, så att fotona ser riktigt gamla ut.

Det känns lika svårt varje gång jag tar mig an ett "lass" med saker. För allt skall bedömas och alla beslut är mina. Precis så som det var när Pappa insjuknade och det var mig läkaren vände sig till med diagnosen och prognosen. Samt den fortsatta omvårdnaden och sedan beslutet om förflyttning till Hospice. Varken Mamma eller Pappa önskade bli så kallade "vårdpaket", vilket jag också tryckte på i min läkarkontakt. Värdighet är viktigt hela livet! Så för att återgå till detta med mina Föräldrars tillhörigheter, så är jag mycket tacksam för att få hjälp av anhörig, med att bära och köra saker, eftersom jag själv har en whiplashskada med nedsatt styrka i armarna som följd. Men jag behöver det även av känslomässiga skäl. Därför känns det som salt i sår när samme person, tanklöst uttalar att "Det skall bli skönt när det här tivolit är över!" Med samme person diskuterade jag Fjärde Budet (Du skall hedra Din fader och Din moder). Kan för mig översättas med att Du skall agera i livet, så att Dina Föräldrar kan vara stolta över Dig. Att vara till heder är detsamma som att hedra. Men då hade jag fel, för betydelsen skulle vara underkastelse - även det vuxna barnets underkastelse (?!) Men det rimmar ju väldigt illa med "Allt vad I viljen..."

Jag tror stenhårt på att det är i barndomen vi blir dem vi är. Får vi massor av kärlek och bekräftelse, så blir vi kärleksfulla och uppmuntrande. Men får vi höra att det vi gör alltid kunde ha varit bättre, eller blir jämförda med andra barn, så föds frustration och känslomässig inåtvändhet. För att återknyta till tidigare inlägg (Sanning och konsekvens), så är det kanske så barnet blir mytoman. En sträng, krävande men ständigt missnöjd fadersgestalt som i stället för tillit, bygger upp barnets murar i sitt sökande efter trygghet. Och vips har barnet gjort sin egen fantasivärld till den verklighet det delger föräldrarna och senare i livet, alla andra som den möter...

På tal om möten, så trodde jag det var ett tidigt Aprilskämt när man på Rapport berättade om ett fenomen som kallas Klass-safari. I Stockholm anordnas bussresa för folk som vill titta på hur man bor i bostadsområden med höga huspriser. Detta arrangeras för att få folk att känna klass-hat. En slags uppvigling... Invånare i dessa områden kände sig som apor i bur. På denna safari berättade guiden om vad invånarna tjänar och hur mycket skatt de undkommit med mera. "Allt vad I viljen..." Alltså bör det vara ok att anordna omvända safaris, där man får åka runt i ytterområden och se när det kastas sten på utryckningsfordon. Och samtidigt bli upplyst om hur mycket detta kostar samhället... Få exakta siffror på vad vandalisering, misshandel och dödsskjutningar kostar. Nej, jag tänkte väl det. 

För "Allt vad I viljen"... gäller uppenbart bara ena parten - när dårskap får råda.   

Erotik.

Främling... Som en sådan känner jag mig numera ofta ofta ofta... Eller som en Gäst hos verkligheten (Pär Lagerkvist 1925).  För någon dag sedan skulle jag använda Google sökmotor och såg på dess förstasida, reklam för de senaste inläggen i Youtube. En ung kvinna vid namn Hanna Widerstedt håller en fyraminuters monolog om att hon minsann "bara vill knulla". Hon förklarar vidare att "alla nittiotalister är mer kåta än andra, typ alla sjuttio- och åttiotalister som bara vill gifta sig och skaffa barn" (!?) Tar hon hem en kille "skall han bara göra sitt, sen' kan han dra!" Den unga "damen" berättar i ett annat Youtubeklipp att hon "har fobi för fattiga människor". Hon "är rädd att fattigdom smittar om hon sitter nära någon som ser fattig ut".

Två saker slår mig; Antingen är hon en god representant för nya tidens individer av honkön som anser att frigörelse är normlös sex. Jag kan inte kalla dem "kvinnor". Snarare konsumtionspirayor - av ting och människor. Med andra ord är hon då själv, så fattig en människa någonsin kan bli. Eller, så är Widerstedt en smart megabluff som parodierar tidens karaktärer, som har självförtroendet och hjärnan i märkesväskan. Personer vars empati får arktiskt klimat att framstå som tropiskt. 

Jag är femtio-/sextiotalist och har som liten flicka upplevt och fascinerats av flower power och som ung tonåring, hippiekult med afgahnpäls, pannband och det glada sjuttiotalet. Den frigjordhet som då fanns, var inte utan värme - så som den är idag. Och trots att jag är en öppen person, så är jag innerligt trött på den allmänna sexualiseringen av allt och alla! Av media serveras vi, kändisars sexliv,  deras sexdebuter och efterföljande relationer, oavsett de stannat kvar i garderoben eller nyligen kommit ur den... Who cares?

Var finns individer som uppskattar romantik och att gå på gammaldags träff och sedan ha sällskap...? En romantisk middag med levande ljus, sedan ha följe fram till porten och så förhoppningsvis få en kyss på kinden. Känslan av oändlig väntan på att telefonen skall ringa. Avtala om en kväll på bio, och få möjlighet att sitta nuddande nära varandras armar. Kanske hålla handen om filmen är spännande eller gripande. Göra cykelutflykt tillsammans. Gå på fik och äta semla eller tura med båten till Danmark. Promenera i Lunds Stadspark och få ett infall att gå på Bach-konsert i Domkyrkan, en Augustikväll då ett stilla regn avlösts av det guldgula aftonljuset som silats genom de åldrande trädens grenverk, in genom kyrkofönstren. Sitta där i kyrkbänken intill varandra och bli ett med stunden. Uppslukas och uppfångas i en tidlös oändlighet. Eller en höstkväll på Malmö Operans föreställning La Traviata. Eller en stadsrundtur med Rundan-båten genom Malmös kanaler. Eller besök på gallerier och muséer. Gå på loppmarknad eller antikvariat och finna de där två muggarna eller den där boken som sedan blir en älskad symbol till minne av ett sådant där gyllene ögonblick... Detta är Vägen till mitt hjärta - definitivt inte den Widerstedtska. 

Undrar om inte sex (idag) à la Widerstedt, kan liknas vid snabbmat? Nu skall jag inte bli ekivok, utan jag gör denna koppling syftande på kvalitén. Om jag skall äta en god middag, så blir den extragod i en estetiskt tilltalande interiör, naturskönt belägen. Erotik som enligt mitt synsätt, innefattar allt som talar till ens sinnen i det nära umgänget med Livskamraten, skall avnjutas som den godaste av måltider, i annat fall tror jag relationen snabbt utarmas, får näringsbrist av ensidig kost...

Samtal - Kan inte få nog av god kommunikation! I dialogen, mötet med blick och kroppsspråk, ser man sig själv och andra. Utveckling är för mig, modet att företa Den Inre Resan. Många som befinner sig mitt i livet, skall se världen, resa till Asien för att finna sig själv. Men lika lite som man kan resa ifrån sig själv, så kan man heller inte plötsligt hitta sig själv i en annan världsdel. Folk får säga vad de vill om Björn Ranelid. Men jag gillar hans språk och budskap. I synnerhet när han beskriver just detta om det inre resandet - "att den längsta resan är den mellan huvud och hjärta". Amen.  

Ett Hem.

För att återkomma till mitt Premiär-inlägg och inlägg om Sorg och läkning, så har jag inga mirakelråd att dela med mig av. Själv upplever jag att sorgen går upp och ner. Vissa dagar känns lättare, andra svårare. Därför har jag till exempel valt att ta hand om mina föräldrars saker, i små portioner. Finns de som sagt att det borde vara enklast att ta allt med lastbil, ha det hos mig och gå igenom det hela bit för bit. Men så fungerar inte jag. Därför att jag vill visa Mamma och Pappa repsekt och hedra dem, genom att försöka fatta noga övervägda beslut om vad som skall behållas, ges bort eller eventuellt säljas. Och känslomässigt blir det för starkt då minnesbilderna väller över mig, med varje sak.

Håller just nu på att gå igenom mycket gamla böcker. Jag älskar verkligen böcker. Och i synnerhet gamla böcker med den där härliga doften av läder och åldrat papper. För mig är det en positiv och trygg doft. Jag fann bland annat en bok med titel Svenska gods och gårdar, del Skåne. Jag kommer från Skåne och är född och uppvuxen i Malmö. Boken om gods och gårdar är från tidigt 30-tal. Eftersom Mamma var medveten om att hon snart skulle gå bort, så hade hon bråda dagar med att sätta små tumnagelstora lappar på olika förmåls undersidor eller insidor, för att beskriva när, var och hur föremålet kommit i mina Föräldrars ägo. Så i boken ligger bokmärke vid den sida som beskriver den stora gården i Höllviken, söder om Malmö. Gården har varit i släktens ägo sedan 1700-talet och på platsen har tidigare legat ett kloster och den stora klosterdammen minns jag ännu från min barndoms somrar och alla de helger mina Föräldrar och jag åkte med rälsbuss från Malmö till Fotevik station. Denna plats var mitt Paradis, ett stenkast från havet. Doft av strandängar och nytjärad fiskebåt. Första lärkan och den mjuka ljumma vårbrisen som smekte kinden... Svalor, ängsblomstnektar och solvarma hallon med vispgrädde avnjöts på punschverandan, med spinnande katt som sällskap, trasmattor och röda pelargonier. Höst med doft av multnande löv, vedeldsrök som steg mot skyn och söndagsstek med rönnbärsgelé. Vinter och mina första skridskoskär längs stranden, mjölkchoklad och kindrosor, mumsande Mormors nybakade bullar med gräddost. Där lärde jag mig även att cykla på gårdens kullerstenar. På vinden fann jag en gammal tropikhjälm och var övertygad om att jag behövde den för att hålla balansen på cykeln. Kom upp på min rödvita cykel via stora entréns trappa. Hade inte lärt mig bromsa utan hamnade efter en stunds cirklande runt gårdsplanen, rakt i ett land med brännässlor. Det gick bra för jag blev morsk av min cykelhatt!

När Morfar gick bort kunde inte Mormor ensam ta hand om gården, som såldes. Detta var mitt livs första och stora sorg. Inte bara efter Morfar. Utan det kändes så obegripligt att inte längre kunna vistas i Paradiset. Så även om jag var barn, kände jag mig amputerad. Och jag tror att denna känsla alltid följt mig i min syn på ett tryggt och ombonat Hem. Inte så konstig med tanke på att både Mormor och Farmor var kvinnor som förde tidigare generationers traditioner vidare; Ett dussin minst, av allting i hushållet, broderade lakan, örngott med krusade örngottsband, damastdukar, virkade hyllkantsspetsar i linneskåpen och så vidare. Med alla dessa föremål, berättades släktkrönikor, liksom Mamma berättat för mig. Så det är inte utan att jag känner ett stundtals gigantiskt ansvar att ha memorerat allt. Jag står med ena foten i min historia och med andra foten i nutid. "Äh, gör dig av med så mycket som möjligt..." säger någon. Det är lättare sagt än gjort. För det är inte bara föremål, utan en stor bit av mitt liv. Det jag är.

För mig är hemmet av central betydelse. Och jag hör inte till de människor som med lätthet byter bostad. Jag är den sorten som behöver känna mig rotad. Är hängiven och passionerad.

Mitt Hem är min Borg. 

Manligt och Kvinnligt.

Jämlikhet mellan könen, ropar feminister. Vilken är manliga motsvarigheten till feminist - maskulinist? Manligt och kvinnligt är motsatser som kompletterar varandra. (Och jag anser inte för den sakens skull att manlighet eller kvinnlighet är egenskaper som med automatik är kopplade till manligt kön eller kvinnligt kön. För det finns massor av omanliga män och okvinnliga kvinnor). Om man med jämlikhet avser lika lön för lika arbete, instämmer jag helt! Men om det handlar om att göra kvinnor manliga och män kvinnliga, då är jag definitivt inte med.

Och varför tror så många kvinnor att manlig jargong och attityd, gör dem jämlika? På företag är det manlig dresscode som gäller. Inom idrotten blir kvinnor till män på till exempel fotbollsplan. Och kvinnliga spelare spottar och svär, när de vid reporterns mikrofon redogör för sin eller lagets bragd. Skäms på er! vill jag säga, till alla de kvinnor som köpt konceptet, att manligt beteende gör kvinnor jämställda. Vänd på tanken. Hur många män skulle frivilligt ikläda sig kjol och blus och föra sig gracilt, i sin strävan efter jämlikhet? Inte många. Män värnar om sin manlighet. Kvinnor ikläder sig rollen av att vara manliga eller åtminstone könsneutrala när de vill uppnå karriärmål eller göra sig hörda i patriarkalisk hierarki.

Kvinnors största fiender är kvinnor. För även om större delen av världens ondska är manlig (diktatorer, militärer, överstepräster, religiösa fundamentalister, misshandlare, våldsverkare och så vidare), så är det kvinnliga kynnet väldigt ofta elakt och misstänksamt mot kvinnor utanför den egna flocken. Tror att det i varje släkt finns någon eller några elaka kvinnor, som låter egna tillkortakommanden gå ut över någon annan kvinna. Liksom på arbetsplatser och i flera andra sociala sammanhang. Det pratas skit och bildas pakter. Nu betraktar jag ju världen med en kvinnas ögon. Men - jag tror och har erfarit att män är mer uppriktiga och raka i sitt sätt mot andra män. Oftast. För det finns nog "tanter" också bland männen. 

För att återgå till jämlikhet, så har jag alltid undrat hur sjutton någon tänkt beträffande kvinno-mässa-namnet "Kvinnor kan"? Vaddå "kan"? Bara ett sådant uttryck undergräver generell kvinnlig kompetens. Grrr! Jag blir så arg! Det låter ju som att kvinnor kan - trots att det är kvinnor... Som klapp på huvudet lilla vännen, det var riktigt duktigt gjort. Se löjets skimmer och tänk en mässa som heter "Män kan". 

Det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Värna dem i stället för att motarbeta dem! Dessa skillnader är ju själva attraktionen, både kroppsligt, själsligt och intellektuellt. På detta vilar ju vår fortplantning och Jordens fortlevnad. Gör det samhällsekonomiskt möjligt att bilda familj och ge familjen möjlighet att låta en förälder vara hemma med barnet under de första åren eller fram till skolstart om så önskas. Och gör denna tid pensionsgrundande liksom att den kan påräknas som merit i curriculum vitae. Om det är kvinnan som av biologiska skäl är den som stannar hemma med barn, so what? 

Kvinnofälla! hojtar feminister. Nej, verkligen inte! För den största kvinnofällan riggar just feminister upp. Och i deras verklighet enkelarbetar mannen, medan kvinnan dubbelarbetar och hälften av alla äktenskap slutar med äktenskapsskillnad på grund av ekonomi. Snedfördelad sådan eller brist på den, är vanligast orsak till att familjer splittras. Nu tycks det dock ligga lite mer i tiden att vara hemma med sina barn, än vad det gjorde på 80-talet, då jag var det. De som då ondgjorde sig över att jag var hemma med barnen, var... just det - kvinnor! Inte män. Våga värna kärnfamiljen! 

Sanning och konsekvens.

Sanning är för mig fundamentet i livet och i relationen till nästan. Jag hör inte till dem som anser att vita lögner är ok. Möjligtvis med undantag för livsituation som handlar om liv och död, då läkaren gör bedömning att sanningen ur livskvalitetssynpunkt, inte bistår till en god sista tid i livet. Då och endast då anser jag att så kallad vit lögn, till och med är bamhärtig.

Du skall icke bära falskt vittnesbörd. Vad och vem gagnar lögnen? Varför ljuger människor? Vad driver en mytoman? Är inte ljuga eller stjäla, samma sak? För den som ljuger, stjäl en annan människas tillit. Är det inte minst lika illa som att bli bestulen på tangibla ting? Upprepas lögnerna i små portioner under lång tid, urholkas kanske även tilltron till andra människor - också till dem som har ärlighet som vän. För om man ser på lögner som stöld - Du skall icke stjäla, så är "vita lögner" likvärdigt med "snatteri", som ju stöld av vara under ett visst varuvärde, kallas. Skillnaden är att lagstiftaren vid tillgreppsbrott, angivet penningvärde som gräns mellan två bergrepp av samma förseelse, att stjäla.

"Vit lögn" eller lögn - Var går gränsen? Drar man gränsen vid graden av dess konsekvens? Han /  hon ryckte på axlarna eller han / hon grät när sanningen uppdagades. Samma sanning gör olika ont beroende på hur sanningen berör honom / henne. Dock, anser jag att det vilar en total trygghet i sanningen - oavsett den är enkel eller svår. Den är faktisk och ger en klarhet om riktningen av nödvändiga beslut eller vägar att gå.

Mytomaner finns mitt ibland oss och de är oftast mycket sociala och verbala. De framhäver gärna sin storhet i ekonomiska måttenheter eller anser sig vara jordens mittpunkt i fantastiska projekt eller så är de ekonomiska martyrer med stort hjälpbehov. Oavsett de är si eller så, saknar de helt empati eller förmåga att överblicka konsekvenser av sitt agerande, vilket förr eller senare brukar avslöja dem. Antingen reagerar de då med aggressivitet eller så anser de sig vara offer för andras illvilja. Frågan är om inte just mytomani är ett sammanfattande och samlande begrepp för lögn och stöld. Mytomanen ljuger så rutinmässigt att det är sjukligt, för att tillskansa sig något han / hon vill ha - antingen ekonomi eller tjänster. Jag tror att beteendet uppkommer redan i barndomen. Att det uppstår för att fylla ett tomrum där bekräftelse borde funnits. Att det lilla barnet kompenserar genom att i den reella världen infoga sin fantasivärld. Upptäcks inte detta karaktärsdrag under första skoltiden, kommer det att fortsätta livet ut. För hur skall mytomanen då kunna ha sjukdomsinsikt, när beteendet aldrig tidigare belysts och påpekats med stor tydlighet? Att tiga är att hålla med (eller att acceptera i detta fallet). För även när vi inte väljer, har vi valt (att tiga). Jag avskyr feghet! Och hyllar mod att re(agera) Notera; som inte är dumdristigt! Civilkurage och whistleblowers behövs!

När media avhandlar samhällsekonomi, används då och då två ord som väcker avsky hos mig - närande och tärande. Och jag begriper att det handlar om dem som tillför skattemedel och de som brukar skattemedel. Jovisst. Men orden ger mig alltid samma bild av en gravt funktionshindrad person som inget hellre vill, än bo i en kropp som lyder och fungerar, för att kallas närande... 

Däremot passar begreppen närande och tärande, utmärkt bra till att beskriva förhållandet mellan lögnaren och mottagaren av lögnerna. Mytomaner tar utan att ge och är stora energislukare. För mytomanen är resan målet, med siktet inställt på de favörer som utdelas under resans gång. Mytomanen kommer aldrig fram, utan är ständigt på väg. Och likt en morot framför åsnans mule, hängs löften som aldrig infrias nu, utan "sedan". 

Jag anser man skall lita på sin magkänsla eller kalla det intuition, i möten med andra. Och en god tumregel när det gäller ekonomi eller affärer, är att låter någonting för bra för att vara sant, ja då är det inte sant. Vänd då på klacken och gå. 

Den goda relationen.

Vad utmärker en god relation? Oavsett det är vår relation till föräldrar, barn, livskamrat, vän, bekant, kollega eller granne - vad är essensen i det som är gott? Jag har genom åren, av och till funderat över det. Och så vid ett tillfälle hörde jag en formulering (var och i vilket sammanhang har jag dessvärre glömt), men som jag tycker ger en träffande sammanfattning. Min definition av ordet älska är att se någon genom själens ögon. Alltså; "Att älska någon, är att se den så som Gud avsåg då Han skapade henne / honom". Så tror jag att det är!

Man skall vara generös med bekräftelse. Vara medmänniska - inte motmänniska. En god förälder är inte konflikträdd och sätter kärleksfullt (och tidigt i barnets liv), upp gränser. Gränser som blir en famn av trygghet. Och vidgar famnen allt efter barnets mognad att själv ta mer ansvar. Det finns paralleller i två teveprogram - Jo Frost som Supernanny och Cesar Millan som pratar med hundar. I båda fallen handlar det oftast om föräldrar eller hundägare som inte kan sätta gränser och undrar vad det är för fel på barnet respektive hunden. Gränser är kärlek och vägledning åt både barn och hund. Logsikt. Då undrar jag varför de flesta innerst inne förstår detta, men när man applicerar samma tanke på samma barn, men i skolmiljö, då ropar man högt från vänsterflanken att betyg är orättvist eller att barn mår dåligt av krav eller ordning och reda i klassrummet. Disciplin verkar för övrigt ha blivit ett fult ord numera.

Att ge barn frihet under ansvar, betyder inte att man "släpper tyglarna" och låter det gå vind för våg. Man definierar för barnet, innebörden av begreppet ansvar. Tydlighet. Så borde det även var i klassrummet. Ja, jag är starkt kritisk till dagens skola. Och jag avskyr när föräldrar anser att "allt är samhällets fel" eller "skolans fel", när allt ansvar för individens beteende i klassrummet, stammar från föräldrafamnen eller brist på den. Skolan är en institution som förmedlar kunskap - inte en uppfostringsanstalt. Vad hjälper det med större anslag och högre lärarlöner för att göra läraryrket attraktivt, när en del av barnen inte ens har grundkunskap i hyfs?

Vänskap, grannsämja och bra stämning på arbetsplatsen bygger på Den Gyllene Regeln. Och se människan för den han eller hon är. Om grannen inte hälsar vid brevlådan, hälsa i alla fall. Det finns kanske en förklaring i en dålig dag. Då känns det bra med ett vänligt leende.  

Relationen till livskamraten och tvillingsjälen är för mig omtanke om varandra. Och att ge varandra svängrum att utvecklas, lyhördhet och uppmuntran. Och även om man är gift - betrakta varandra som  vore man varandras älskare / älskarinna. Förgyll varandras vardag. Och hjälps åt att utföra de vardagliga sysslorna, utan schabloniserat genustänk. Återkommer till detta med manligt och kvinnligt. Här kommer relevant dikt, skriven av mig under 90-talet; 

Frihet

Ge mig vingar,

låt mig flyga,

sväva över fälten,

lämna mörkrets köld.

Känna solens hetta

värma

mina kinder!

Ge mig vindar,

ge mig luft,

låt mig andas,

känna styrka!

Frigör mig från bojor,

lossa

mina band!

Ge mig tiden,

ge mig livet.

Låt mig vandra,

ta min hand!

Jag vill älska

nu och alltid!

Känna vindarna

av frihet

men ej

utan

kärleksband!

Ur led är tiden?

Behandlar vi verkligen varandra, så som vi själva vill bli behandlade? Teknik och utveckling framskrider. Men hur är det med empatin och kärleken till nästan? Har utveckling blivit avveckling av de mänskliga värdena? Hur ofta säger vi inte "hinner inte" eller "har inte tid just nu"? Och vad är det vi sparar tid till, genom att vidtaga så kallade tidsbesparande åtgärder? Fysikern Bodil Jönsson, Lund tog för ett antal år sedan upp denna fråga om tiden och hur vi väljer att disponera den. Vore det bara så att vi hade en tidsbank med ett tidskonto, från vilket vi kunde göra insättningar och uttag, så vore det relevant att spara tid.

Empati kan just vara att ge någon av sin tid. En pratstund eller ett möte över en kopp kaffe. Ett mail. Ett brev eller ett telefonsamtal. Multinationella företag tjänar stort på vårt lika stora behov av mänsklig kontakt, privat eller i vårt arbete. Den ena pekplattan avlöser den andra. Och de kan allt! Man laddar ner appar (lustigt likt ordet nappar) som i ett naffs förenklar vår tillvaro, via pekfingret. För några år sedan sågs nästan varenda vuxen gå omkring och dricka ur medhavda vattenflaskor, vilket gav association till vuxna med nappflaskor. Nu pekar man på pekskärmar och laddar alltså ner "appar". När mobiltelefonen blev var mans egendom, kallades den för "nalle" - Ring mig på nallen, sade man. Kanske är och förblir vi barn i vårt behov av kontakt? 

En tanke som ofta slår mig, är hur det kan komma sig att vi är så uppkopplade och kommunikativa via all denna teknik - men så andligt, själsligt, existensiellt och intellektuellt ensamma??? I mediabruset matas vi dagligen med ytlighet. Känns som det råder en boom av ytlighet. Ta bara tevetablån som exempel. Vi skall stylas om, för vi duger inte som vi är! Våra hem skall stylas om, för de duger inte som de är! Och för våra middagsmenyer, höjs ribban ständigt. Och matterminologin är idag ett eget språk. 

Jag är svag för vad jag brukar kalla 70-talsmat. Ungefär då Sverige började glänta på köksdörren för influenser från andra länder, och tog sig an de nya recepten men gav dem svensk touch. Det gillar jag! Det här med maten var dock en parentes i sammanhanget. 

Ytlighet. Hur skall lättpåverkade barn och ungdomar kunna stå emot trender och utseendefixering och hur kan de låta bli att prioritera på annat sätt, när skolan indirekt uppmuntrar till denna rangordning, genom att inte dela ut betyg, förrän i elfte timmen??? Kan inte låta bli att använda uttrycket "det är så dags att pinka till kväll, när halva natten har gått..." Förstår inte pedagogerna inom utbildningsväsendet att elever behöver ärlig och öppen vetskap om sin reella kunskapsnivå? Ge eleverna focus på sin utbildning - istället för att invagga dem i tron att de alla kan bli rockstars!!!

Denna enkla åtgärd, skulle kunna få svensk skola att åter ligga i topp bland världens bästa skolor. Som ständig syndabock för elevers bristande kunskaper, används argumentet "för små ekonomiska resurser". Fel! Se vilken ordning och uppmärksamhet som råder i U-länders klassrum. Med sämre ekonomi än i svensk skola, berättar elever att de vill fortsätta studera. Alltså är studiemotivation inte kopplad till skolans ekonomiska resurser.

Jag har eftersändning av mina Föräldrars post. Och idag kom post från banken, adresserad till Käre Pappas dödsbo. Så här börjar brevet; "Vad har du för planer i år? Nyåret innebär lite av en nystart - nya mål och utmaningar. Det är väl ganska vanligt att så här års se tillbaka på året som varit och planera för det som ligger framför oss". Tryggt att veta att banken även tänker på oss i vår himmel.

  

Sorg - Läkning

Teckendikten som jag avslutade gårdagens rader med, utgjorde mitt bidrag i en sms-tävling i poesi, som tidningen Sydsvenskan utlyste för elva år sedan. Bidraget kom tvåa. Språket och språkbruk, betyder mycket för mig - det talade och det skrivna. Det är i språket vi "syns" och möts. Tycker mig dock märka en pågående utarmning av vårt vackra svenska språk. Via datorns intåg i våra liv, har svengelskan fått allt större utrymme. Utöver detta nya trendspråk, råder förkärlek till att hugga rumpan av ord. Exempel; "modde" (moderat) eller "credd" (engelskans credit) och så vidare. Andra exempel är dialektala modeord som "husena" (husen), "stog" (stod), "bäbis" (baby), "bäige" (beige), "mä" (nej, jag avser inte något onomatopoetiskt uttryck från klövdjur, utan rätt och slätt ordet "med"). Eller klassikern "massäck" - matsäck.

Skräckexempel på förvrängning av språket, är teveprogram i vilka sjungande begåvningar ges juryutlåtande, i stil med "Nice outfit, schysst combo, du är grym. Lots of credd för dina moves. Sjukt bra! Magiskt för du rockar fett..." Varför kan man inte säga "Snygga kläder, bra kombinerade, du är bra. Mycket beröm för dansen. Jättebra och det låter jättebra..."???

Idag är det alltså tre månader sedan Pappa gick bort. Så för att fortsätta på det jag började berätta om igår, är det lämpligt att ta upp detta med sorg. Hur bemöter man någon som mist en nära anhörig, som betytt allt för en? Definitivt inte med tystnad!!! Vid båda mina Föräldrars bortgång, har jag råkat ut för att personer som träffat dem vid olika högtider och födelsedagar, inte kondolerat. Sådant gör inte sorgen lättare att bära. Det hör till god ton att skicka ett kort eller ringa. Hur svårt kan det vara? Lyssna, lyssna och lyssna, är ett gott råd. Sorg kan inte påskyndas, lika mycket som man kan påskynda ett stort kroppsligt sår, att läka. Olika människor har olika läk-kött. Så är det också med sorg. Beroende av våra referenser och vikten på vårt bagage, kan det bli olika tungt. Sorgearbete - är ett rent kroppsligt och själsligt arbete, för det åtgår oerhörda mängder energi att försöka resa sig igen. En förstående omgivning som inser det, är den största hjälpen! En person med sorg, kan behöva allt ifrån praktisk hjälp till att få höra några goa' ord, med jämna mellanrum. Eller sällskap på promenader! Det är viktigt att då och då gå ut i friska luften och ta djupa andetag! Njuta av de små sakerna. Mindfullness (med vakna sinnen i nuet), kan vara att försöka koncentrera sig på hur ett litet fyllt kex smakar, vad det består av och hur smaken av olika ingredienser framträder. Och det kan vara att sitta och följa fåglarna i trädet utanför köksfönstret. För det handlar om att ge sig själv paus i sorgen - låta tanke och känsla få vingar. En stund. För i dessa ögonblick läker man. Man byter ut delar av sorgen och tar in ny kraft. Carpe Diem.

Man bör inte starta nya omvälvande projekt mitt i sorg. Den måste först sjunka in och finna sitt rum i det inre huset. Det sker inte snabbare av hurtfrisk omgivning. För stress blockerar naturlig läkning. Det sägs att allt blir lite lättare eller ändrar karaktär efter begravning. Jag, kan bara tala utifrån mig själv. Och jag tror att det är svårt, så länge man håller på att tar reda på till exempel tillhörigheter till den man mist. Jag inbillar mig att detta först måste göras, för att kunna ta nästa steg i bearbetande-trappan.

Sammanfattningsvis; Allt vad I viljen andra skola göra eder, det skola ni ock göra dem - Den Gyllene regeln är sedan barndom, mitt mantra. Använd språket och räcker inte orden, skänk ett leende eller ge en Varm Innerlig Kram.

Så här diktade jag på 90-talet;

Insikt

Nyvaknad

ur en evighet.

Med klädnad av dagar

likt pärlor

trädda på tråd.

Där står jag

naken och skör.

Med svävande tanke

och blick över havet.

Men med vingar

som bär.

Frågetecken

Kommatecken

Livstecken

Utropstecken!

Premiär!

Hej och Välkommen till min blogg, som jag premiärskriver i, idag Söndag den 15 Januari. Det är faktiskt Johan Rheborgs förtjänst. Efter att sett teveprogrammet Stjärnorna på slottet igårkväll, och tagit del av Johans berättelse om sina Föräldrars bortgång, kände jag så starkt att jag måste göra något av min Sorg och Saknad efter Mina Älskade Föräldrars nästan samtida bortgång i fjol. Kanske kan jag med mina tankar och erfarenheter hjälpa Dig som är i liknande situation... Kanske kan jag med mina ord, ge Dig en virtuell kram när ensamheten känns isande... 

Vem är jag då? Namnet framgår av bloggsidan. Jag är en kvinna mitt i livet. Befinner mig så att säga på livets middagshöjd, som man förr kallade det. Berättar mer om mig som person, lite längre fram. Nu vill jag berätta om vad som hände i fjol. 

Någon vecka före Mors Dag lades Mamma in på infektionens intensivvårdsavdelning i Malmö. Dubbelsidig lunginflammation. Levercancer i kombination av Chrons sjukdom, som hon haft sedan fyrtio år. Jag har alltså vuxit upp med en Mamma som mycket ofta var sjuk och låg på sjukhus. Jag är enda barnet och Pappa och jag kämpade tillsammans, med hushåll och vår oro för Mamma. Vi stuvade spenat och stekte fiskpinnar, tvättade och läste Bibeln. Minns att jag som tioåring lusläste Psaltaren och Ordspråksboken, i ett närmast desperat behov att finna svar på alla frågor. Kändes så orättvist att just Min Mamma var sjuk... Varför? Varför kände jag mig som en betraktare av hur mina jämnåriga helt bekymmersfritt (tycktes det mig) lekte och stojade? Den 16:e Juni i fjol ringde telefonen vid 19-tiden och en kvinnlig läkare meddelade mig att läget blivit kritiskt för Mamma. Hon låg i respirator och sov merparten av tiden. Jag reste de 25 milen ner till Malmö och det var sista gången jag såg Mamma. Besökte sedan Pappa och vi var ledsna ihop. 

Natten den 20:e Juni några minuter efter 03.00 ringde telefonen och en läkare lät meddela att Mamma gått bort stilla. Allting liksom stannade upp... Det var då sommaren stod i sin vackraste klädnad. Sex dagar innan Mamma skulle fyllt 73. Jag hade virkat henne en himmelblå sjal, som jag skulle ge henne i present. Jag grät inte utan satt bara stilla i min säng och tittade ut i mörkret som höll på att bli till tidig sommarmorgon. Väntade på tårarna och försökte samla mig inför de samtal jag skulle komma att behöva ringa till andra. Begravning hölls den 14:e Juli (Kronprinsessans Födelsedag) i Stora Hammars Kyrka i Höllviken. Vi samlades, släkt och vänner. Och när vi lämnade kyrkogården, gick Pappa vid min sida och sade; "Det var en bra präst, honom kunde jag tänka mig förrätta min begravning". Pappa verkade under de kommande veckorna samlad och strukturerad. Han tog hand om papper och allt det administrativa som rörde Mammas bortgång. Tills han i September fick känselbortfall i höger hand. Sjukhuset sade att måste legat på armen och att han borde ha den i en skena. Det hela blev sämre och Pappa beklagade sig över att han inte kunde skriva. 

Sedan Mammas bortgång pratades Pappa och jag vid, en gång varje dag vid 18-tiden. Det var när han inte svarade i telefon, som jag bad min yngste son (som bor i Malmö), bege sig till Pappa för att se om allt var ok. Han fann sin Morfar liggande vid ytterdörren. Vi trodde det var en stroke. Men visade sig vara flera hjärnblödningar som var metastaser från malignt melanom. Pappa var medveten men kunde inte tala, när vi båda mottog besked från läkaren.

Pappa gick bort på Hospice den 16:e Oktober 16.45. Har aldrig någonsin känt mig så förtvivlad och maktlös! Allt gick så fort. Min Älskade Pappa. Jag tog tag i allt praktiskt och forcerade mig nästan. Varvade  ringande och skrivande med gråt. Om vartannat. Tände ljus och grät. Ordnade med begravning den 11:e November i Stora Hammars Kyrka i Höllviken. Och det blev den Kyrkoherde som Pappa gillade.

Det är i morgon tre månader sedan. Jag håller nu på att ta hand om det som varit mitt föräldrahem. Måste ägna mig åt det, i små portioner. För mer klarar min själ inte av. Att vara den som avgör vad som skall kastas, ges bort eller vad jag avser spara... tangerar lätt känslor av skuld. För allt har en historia och bär med sig minnen. Svårt att finna balansen. För allt är mig kärt. Har haft en kärleksfull uppväxt. Instämmer i vad Johan Rheborg berättade i ovan nämnda program, om den trygghet det ger att bära med sig känslan av att vara omsluten av kärlek och omtanke. Hur den tryggheten utgör ens mentala Hem, var man än befinner sig. Jag har själv flyttat runt en del de senaste åren. Men det är en annan historia.