När min Käre Farfar gick bort för över femton år sedan, så hade min Kära Farmor varit borta sedan 1984. Jag tog hand om bland annat deras diabilder, eftersom Mamma och Pappa redan hade åtskilligt många fler, samt filmer och vanliga pappersfoton. Den största hobby som Pappa hade, vara just att fotografera, framkalla och kopiera.
Varje gång jag övervägt att ta fram Farmors och Farfars diabilder, så har något annat kommit emellan, och därför har de bara blivit stående - osedda. Jo, jag har ju sett dem. Men det var väldigt, väldigt längesedan. När nu Mamma och Pappa gick bort och jag hade sååå mycket saker att sortera, kände jag mig bara trött och ledsen - sliten. Sade till mig själv att det nog var bäst att kasta de stående magasinen med diabilder... Sagt och gjort. Ner med lådorna i en påse. Knöt ihop den och lade dem i soptunnan. Jag var sedan tvärsäker på att påsen kastats då sopbilen varit här i några intervall.
Äldste sonen förbarmade sig över mina Föräldrars alla diamagasin och berättade om hur kul det var att titta på gamla bilder... Jag fick en viss känsla av skuld för de där bortkastade diabildena från Farmor och Farfar. Vid ett tillfälle när jag letade efter något i garaget, stod påsen där - med diabilderna - på en hylla! Va? Kastades de inte bort? Nej, det gick inte att kasta sådant i tunnan, så de hade ställts av. Måste vara en mening med det, tänkte jag...
Den pojektor jag har tar inte Braun's Paximat-lådor. Men - igår fann jag en så kallad betraktningsapparat som varit Farmors och Farfars. Man stoppar i en diabild, trycker ner den och en lampa tänds. Bilden förstoras något. Så med betraktningsapparaten i ena handen och min digitalkamera i andra handen (inställd på supermacro), så har jag hjälpligt plåtat av 350 utvalda bilder, och lagt dem i datorn! Nedan följer smakprov - bilder av undertecknad som barn!
Det var inte bara bilder med motiv, jag fann. Utan även en förklaring till mina starka känslor av Saknad efter Mamma och Pappa. För det jag nu känner, är inte allenast nattsvart sorg. Sorg får anses vara det heltäckande begreppet, innhållande alla möjliga känslor. Medan saknad i detta fall är ett bättre beskrivande ord. Jag har fått så oerhört mycket Kärlek under min uppväxt. Inte bara av mina Föräldrar, utan även av Farmor, Farfar och min Gudmor. Och när jag ser på bilder från min barndom, väller det över mig, ett sådant gigantiskt behov av att återgälda allt vad dessa underbara personer, har givit mig. Det är exakt den känslan, som det handlar om!
Hanna Gyllensparre som liten flicka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar