Internationella Kvinnodagen passerade nyligen, den 8:e Mars.
För mig vilar det ett löjets skimmer över en sådan dag. Ja ja ja... Lugn! Min avsikt är inte att negligera förekomst av könsdiskriminering! Ingalunda. Tvärtom. Den förekommer i högsta grad. Men kanske skulle man genom ökad kvinnlig självinsikt, ändra strategi. Och därmed i realiteten åstadkomma eftersträvad effekt - jämlikhet.
De flesta politiker anser sig idag vara "feminister". Vad bra då. Reglera då den fria lönesättningen och skärp lagstiftning kring frågor om lika lön för lika arbete. Att ekonomiskt värderas för sin utbildning, kompetens och erfarenhet, bör utgöra fundament för minskad diskriminering av kön. Har svårt föreställa mig att en man ges lägre lön i kvinnodominerade sektorer... bara för att han är man?
Det stora tankefelet börjar långt innan man når arbetsmarknaden. Jag pratar då inte om dockor och bilar. För jag är övertygad om våra biologiska skillnader. De berikar. Och är en naturlig förutsättning för människans fortlevnad. Den tid i livet då man får barn och uppfostrar dem, den är kort. Alltför kort. Mycket kortare än övrig tid av vårt liv. Med jämlik ekonomi möjliggörs ett nära, fantastiskt och ansvarsfullt tillvaratagande av möjligheten att skapa trygghet för nästa generation.
Attityd är ordet. Framförallt flickors och unga kvinnors attityd. Det börjar vid köksbordet. Tänk om föräldrar redan där kunde skapa immunitet mot penningstyrd media. Då vore mycket vunnet. Minst hälften. Intelligenskvoten sjunker i Sverige. How convenient, resonerar inkompetenta politiker. Som därmed inte blir ifrågasatta. Ge folket "sociala medier", ge dem trash-teve som Mello (låter som ett konserveringsmedel)... Se publiken - se unga och gamla stå där likt viljelösa fån, viftande med glitter och ballonger. Lättdresserade apor.
Sedan startar skiten. In kommer den ena unga "kvinnan" efter den andra. Som alla anlagt den i tiden liggande rösten. Inte djup, fyllig och melodiskt klingande. Nä... ihop med utstuderat sexifierad klädsel, paras en småbarnsröst (?!) som får mig att tänka på norska barnsångerskan Anita Hegerland i början av 70-talet, som sjöng om "jyrdybbar å glåss..." Men nu pratar vi inte om åttaåringar, utan om nutidens "sångerskor" över tjugo... Om inte hela "combon" går ut på att blidka gubbsjuka farbröder, så haltar den. För om spädbarnsrösten skall matchas - saknas accessoarer som napp och blöja.
Småflickor ser sina lite äldre medsystrars beteende, och plankar i tron att det är så här man är och ser ut när man är kvinna. Våpiga morsor säger likt tysta får, varken bu eller bä... utan tuggar i sig ännu en påse chips. För henne innebär kvinnlighet, att klä sina småflickor likt miniatyr-fnask. Utan tanke på att det är hon med likasinnade, som förhindrar / fördröjer förutsättning för ändrad attityd i frågan om jämlikhet.
Utöver klädsel, så signalerar kvinnors kroppsspråk väldigt ofta underdånighet. Oavsett position. Notera detta, då ni tittar på bilder av kvinnor. Varför skall huvudet läggas på sned? Inte bara fjortonåriga flickor gör så, utan förekommer även på bilder av kvinnliga tidningsskribenter. Kvinnor som intervjuas på teve, gör likadant. Vill man dölja dubbelhakor? Blir håret lockigare och vackrare av denna snedläggning? Jag tror det handlar om bevekande, försök att framstå som gullig. Se vädjande och inbjudande ut, på samma gång. Men dock - underdånighet.
Nu finns det män som anser att "kvinnans verkliga makt ligger i sexualiteten", vilket rättfärdigar ett konserverande av kvinnligt låg intelligens. Så när hon gått sängvägen till rikedom, vad händer sedan? Tja, då blir hon troligtvis utbytt mot någon annan med huvudet på sned. Inte på skaft så att säga.
Medias kvinnosyn
2016
Så här...
Eller så här...?
