Den svagaste länken

Ordenssällskap är ett socialt och mänskligt märkligt fenomen. Människor har i alla tider haft behov av att på olika vis gruppera sig. Ett naturligt flockdjursbeteende. Val av grupp / flock, kan vara mer eller mindre medvetna. Man föds in i en viss flock. Gruppbildning sker även via trosuppfattning, utbildning, yrke, ekonomi, politisk tillhörighet, val av bostadsmiljö, intressen, vänkrets och så vidare. Detta är öppna grupperingar.

 

Och så finns det då slutna dito. De vanliga ordenssällskapen är några hundra år. Ett av dem instiftades i US av en vagnsmed som saknade sin kamrat i hemlandet England. Man ägnar sig åt sällskapsliv, välgörenhet och "utbildning av den mänskliga karaktären..." Jojo. Och det är allmänt känt att dessa sällskap omger sig med ritualer och ceremonier i mystikens anda. Man krafsar på ytan av bibliska händelser, och förstärker därmed känslan / upplevelsen av ordens godhet.

En del känner sig därför med stor sannolikhet, smickrade av att få frågan om att gå med. Säkerligen lockar god mat och dryck, umgänge, vistelse i vackra förgyllda byggander. Liksom tanken på att upptas i en grupp i vilken även välutbildade representeras. Man upplever sig vara utvald. Att dessutom få vara med och skänka pengar till olika behjärtansvärda ändamål, förstärker helheten av att ha bjudits in i "de godas gäng". Så långt trevligt och socialt. Men... sedan då?

Utifrån betraktat ser man som en liknelse, tre cirklar. Den yttre inbjudande cirkeln av sällskapsliv, mat och dryck, evenemang i tjusiga hus och regaliebehängda högtidskläder. Vänskap och ryggdukeri. Mellersta cirkeln är den som avser ekonomisk välgörenhet och bevisar ens (köpta) godhet - Kärlek. Och den inre cirkeln som skall dana karaktären - Sanning.

Läste nyligen att det enligt dessa ordenskriterier "inte finns någon absolut sanning, utan sanningen är individuell" (?!) Det ger en del att tänka på och ifrågasätta - När upphör sanning att vara absolut? Var går gränsen mellan sådant de flesta upplever som självklar sanning och var börjar den tänjbara sanningen? Det är verkligen twistat. Individuell sanning? Man kan inte kalla religioner för sanningar, det vet alla och en var. För religion handlar ju inte om vad vi vet, utan om vad vi tror. Så vad syftar då dessa ordenssällskap på? När de nu anser att "absolut sanning" inte finns, och de inte syftar på religion eller livsåskådning - vilka är då sammanhangen som saknar absolut sanning?

 

I dessa sällskap kan man man stiga i grader. Och högsta graden är just sanningens grad. Men tar man nu hänsyn till deras egen formulering om sanningen, så hur är det då möjligt att avgöra vem som skall tilldelas sanningens grad? Vem står för den sanningen - som uppenbart inte är absolut? Vems sanning råder? För det kan väl inte vara så att man anser det vara den yttre omvärldens sanning, som inte är absolut, medan sällskapets sanning är det? Paradox.

 

Om man ser till tidpunkt för tillkomst av dessa sällskap, så har de säkerligen instiftats i ett dåtida gott syfte. För det var i huvudsak sammanslutning av skrålösa, som inte kunde placeras i något av de fyra skråna. Idag har vi en annan samhällsstruktur. Adelsmän har ingen särpräglad makt. Inte heller präster, som numera ser Bibeln som hisorisk kuriosa och inte som ett rättesnöre. Inte konstigt svenska kyrkan blivit ett forum för marknader, syföreningar och körsång... Men var är Gud?

Vem lockas av ordenssällskap och varför? Många har gjort en klassresa, via exempelvis utbildning med mera. Från begynnelsen varit politiskt vänster / liberal och genom sin nya livssituation, blivit höger. Det medför en social / existensiell vilsenhet, som i sin tur leder till sökande efter identitet och tillhörighet. Fenoment skrålös aktualiseras åter. För det finns en oskriven föreställning av vad det innebär att "vara höger" parad med utbildning. Yta, yta och åter yta... och det blir rollspelsbetonat. Så inställningen att det "inte finns någon absolut sanning" blir i sammanhanget illustrativ.

Påståendet att det "inte finns någon absolut sanning", verklighet och realitet, är ett flummigt rättfärdigande av vandring bland vita lögner i moralens gråzon. Ett fundamentalt hot mot demokrati och rättstrygghet.

Dessa sällskap är politiskt obundna. Och vad religion beträffar räcker det att "tro på ett högsta väsen". Varför använder man inte en seriös formulering som att "tro på en högre makt"? Enligt SAOL är "väsen" en naturvarelse, sagofigur. Tro på tomten? Men många av oss tror ju inte på tomten mer än till låt säga fem års ålder. 

 

Att inte se

 

den Absoluta Sanningen

 

är att inte leva den

 

 



 

 

 

 

 

 

   

 

 

 

 

 

 

 



Gammal man gör så gott han kan...

"Min fru förstår mig inte..." En klassisk förevändning för manlig otrohet. Finns i ett antal varianter.

 

Det händer något med en del män, i sextioårsåldern. I synnerhet med själsligt små män. Kanske kommer med åren, en insikt ikapp dem, om just deras litenhet. Inte att sammanblanda med allmänmänsklig ödmjukhet. Knappast. För ödmjukhet finns inte i dessa farbröders ordlista. Karriären har rullat på. Och småvalpar har börjar knappa in på löpsträckan framåt och uppåt.

 

Van att i sin forna glans, se till att ställa sig i centrum. Van att synas och att höras. I äktenskapet likaså. Tar plats och breder ut sig. Kallar sig gourmet och skyfflar fett och sött med kniv och gaffel, ihop med flytande procent. Sitter stilla, rapar, fiser, kliar sig i skrevet, med kalsingar som toapapp. Och petar tänder och näsa helt publikt. Bygger kropp och intellekt på denna bas. Och ömkar sig frågande över hustruns kyla. Que?

 

Det vanliga i relationer är att mannen är den äldste. Med några till flera år. Det är bara attraktivt (tycker jag), om mannen är så stabil i sin manlighet, att trohet är hans ledstjärna. Men det kräver också en manlig medvetenhet om tidpunkt (ålder) då kvinnligt klimakterium infinner sig. Ponera att åldersdifferans är cirka tio år. Ja, ni förstår själva...

 

Så, när den själviske mannens största intresse är navelskåderi och kalorier, är precis just då som han borde öka sin dragningskraft på hustrun. För att bli "förstådd" av henne. Hålla kvar hennes intresse. Hålla henne varm. Vara omtänksam och lyhörd. Torka hormonella tårar. Få henne att känna sig vacker, åtrådd, sedd och bekräftad.

 

Men det orkar och förmår inte en jättebebis. Göra något för någon annan, är alltför ansträngande. Då tjurar han i självömkan. Klamrar sig fast vid självbilden av sin storhet. Ljuger för sig själv och för andra. Beklagar sig för frun, att arbetet är krävande. Och i stället för att manligt investera i hennes mjuka kvinnlighet, snor han åt sig hennes moderliga omtanke. Han tar och kräver, utan att ge. Han dränerar hennes ork och energi. Hennes trötthet och besvikelse ihop med  hans behov av egoboost, blir gräl och känslans död.

 

Då i det hela söker han en ny famn att luta sig mot. Han putsar gamla fjädrar och ger den nya, löften om en solig horisont... Sin gamla höna i hemmets vrå, behållar han så länge då service är bekvämt. Plötsligt har han makt och i sitt centrum njuter hemlighetens sötma. Bara den nya vet, men hålls i strama tyglar; "Håll tyst eller du förstör och allt tar slut..." En underdånig ny en. Och den tjänande gamla. Båda bjuds hans "vita lögner", då han "jobbar över" och "är stressad".

 

Hans ego får en törn då det står klart att den nya likt den gamla, har själ och hjärta. För när hon möter smärta... kryper han iväg med slokad svans och riktad blick mot nya fans. 

 

 

 

Räddning undan kalla lakan

 

 

 



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Ålderns höst är kall

Men den meterologiska våren är tidig i Skåne, rapporterade Rapport igår kväll. Ja, jag har sett snödroppar i knopp och påskliljornas blad sticker upp med minst en decimeter. Koltrastar sjunger ikapp i skymningen. Tävlar om att vinna revir. Storm i vindbyar som just nu viner runt husknuten. Det tjuter likt en vissel-Johanna, från en av ventilerna. Jeansen hänger på elementet för att torka, efter regnblöt Esko-runda. Inte många ute. Tyst och stilla i byn. Ser då och då hemtjänstens vita bilar, rulla till de äldre. Här bor många gamla. Ensamma. Och frågan är om inte ensamhet, är vår tid mest utbredda själstillstånd? Jag tror det. Nej, inte bara tror... Jag inser och förstår att så är det. Att åldras i Sverige, är detsamma som att kastas in i ett ensamhetens töcken.

 

Äldre(om)sorg. Vilket hånfullt ord. Det är viktigt att satsa på barn, familjer och människor i arbetsför ålder... Det görs. Men gamla? En människa arbetar och betalar skatt, som bland annat går till pension. Då tycker jag att pensioner under femtontusen per månad, skall vara helt skattebefriade! För det ligger i sakens "natur" att vissa omkostnader ökar då man blir äldre - sjukvård, tandvård, läkemedel (inte alltid subventionerat), transporter med mera.

 

Inom sjukvården, är gamla lågprioriterade. Gamla kvinnor i synnerhet. Jag blir förbannad så det knyter sig i magen på mig. Mycket sjuka äldre, skickas hem för att bli fångar i sina egna en gång så trygga hem som nu förvandlats till en ångestfälla. Jä-a politiker! För den välfärd som började byggas för cirka hundra år sedan, har nu på mycket kort tid klåparen Löwén & Co raserat med stöd av gröna mullvadar och komikerhustrun Batras allierade. Sverigedemokraterna behöver aldrig någonsin "valkampanja" - Det ombesörjer ovan amatörteatergrupp. Och först nu verkar det gå upp för dessa pellejönsar, att detta med gränslös invandring, är en realitet. Enligt Ipsos opinionsundersökning i dagens DN, framkommer att invandring nu är den viktigaste frågan för väljare. Ups! Det är behjärtansvärt att ta hand om utsatta människor. Och då kan jag inte låta bli att undra varför det inte är lika behjärtansvärt att ta hand om dem, som med sin kropp och själ, lagt fundamentet för den välfärd vi en gång hade? Den välfärd som under lång tid placerade landet, i topp bland välfärdsländer.

 

Invandrare skall snabbanpassas till vårt samhälle och dess system. Bostad erbjudes liksom snabbspår till arbetsmarknaden. Medan tjugoåriga Svea och Sven Svensson snällt får förbli hemmaboende, utan snabbspår till arbete. Deras respektive familjebildning får vänta... Man får enligt lag inte diskriminera någon på grund av bland annat ålder, funktionshinder och etnicitet... Men det är precis vad som sker gentemot etniskt svenska som är gamla och sjuka. Och gentemot etniskt svenska ungdomar vars kölapp får allt högre nummer... Alla människors lika värde?

Det skall vara tryggt och gott att åldras. Man skall kunna välja hur man vill ha det. Om man vill bo i kollektiva former eller om man vill bo kvar hemma och där ha full trygghet och kvalitet. Så skall det även vara för dem som är gravt funktionsnedsatta - ung som gammal. Värdighet och respekt skall upprätthållas. Personlig assistans åt behövande! Ja, jag vet att det kostar. Men då får man väl omprioritera. Ett land har en kassa som skall räcka till att upprätthålla dess välfärd och struktur. I programmet Lyxfällan, tvingas naiva skuldsatta att göra nerskärningar av utgifter som försatt dem i ekonomiskt kaos. Det upprättas budget som är inkomstanpassad, för att räcka till livets nödtorft.

Så om man skall likna regeringen vid en deltagare i Lyxfällan, så tar regeringen ständigt nya sms-lån och blanco-krediter, för att finansiera ändamål vida över den matsäck som finns att rätta sig efter. Det är ansvarslöst gentemot alla parter. I Lyxfällan prioriteras att betala mat, husrum och sparande (buffert). Samt att betala av befintliga krediter. Men denna basic-course i ekonomi, är för avancerad för de välfärdsvandaler som nu härjar fritt bland statsfinanserna.

Så hördu, Löwén med kompisar... Före valet rabblade du mantrat om trainee-jobb inom hemtjänsten. Kanske är det god idé att ni nu ställer era platser till förfogande till förmån för kompetens, och påbörjar era trainee-jobb i den verklighet (kanske inom just hemtjänst, akutsjukvård och polis), som finns utanför er lekstuga?

 

 

 

Tryggare kan ingen vara?