Jag var till Familjegraven i förrgår. Underbart väder, med det där speciella höst-soldisiga ljuset som uppstår på en plats som är omgiven av hav på tre sidor. Nästan helt vindstilla och doft av kastanj, ek och bok. Ackompanjerat av stearin och fuktig mossa. Ljudet av långsamt promenerande fotsteg i krattad vit singel, kantad av guldfärgade prasslande löv. Här och nu. Ett med stunden. Jag lade hjärta på graven, tände lyktan och lämnade där julkrubbsoblater som jag funnit i Mammas Oremus. De var och är ämnade åt henne. Corpus Kristi. Bön och inre samtal med alla de tio släktingar, vars viloplats jag nu har ansvar för.
De närmaste åren efter Älskade Mammas och Pappas bortgång, kändes det som om det var allenast dem jag besökte, när jag stod där och tände lyktan... Jag var avskärmad de andra. Kändes som om jag kom och knackade på en dörr där man frågar efter två speciella personer. Men inte riktig ser dem som öppnar dörren. Min Saknad har kommit att än mer omfatta dem alla. Och numera står det mig klart varför. De alla utgör ju på något sätt en enhet. Såklart. De har lagt min värdegrund. De är jag - jag är dem. Vi är Lillhagare. Och jag är även Finland. En älskad man (se inlägget Undo), sade till mig, "Säg aldrig till en göteborgare att gården heter Lillhagen, för så heter dårhuset i Göteborg!" Det skiter jag i. För allting på gården, präglades av nit och redlighet. Traditoner. Humor. Kunskap och visdom. Värme och Kärlek. Sanning och Gudstro. Här var jag ett mycket lyckligt barn.
Efter mitt inre samtal vid graven, gick jag in i kyrkan, satte mig att be och tända ljus. Soldiset letade sig genom blyfönstren och trädkronornas skuggspel levde på valvens väggar, i samklang med den mjukt dämpade körmusiken. "... Ske Din vilja, så som i himmelen, så ock på jorden... Amen". Sedan gick jag ut i dagen, vände blicken åt de vilande mina. Kramade om dem i mitt hjärta. Och kände mig på något sätt glad och lugn invärtes. Förvissad om att de ännu finns för mig. Liksom jag för dem.
Hemma igen. Svårt att kalla det hemma... För "ett hem om det är gott, är livets bästa lott". Om det utgörs av likasinnade individer samt av de kära ägodelarna placerade på sina givna (rätta) platser. Bostad är något annat. Nåväl, åter - tillagade ungnsstekt torskrygg. Fisk är jag fena på. Får den alltid att falla i sina mjuka blanka skivor. Dillsås, mandelpotatis och grönsaker. Middagen och disken avklarad. Han, Fråd Dårén kunde uppenbart inte hålla sig längre än så, oavsett han känner helgens innebörd för mig. Nänä, inget är heligt. No mercy.
"I alla år har jag hört om detta Höllviken..." utbrast Fråd. Man kan höra med öron. Men man lyssnar med hjärtat, svarade jag. Lillhagen har i generationer varit min familjs Paradis och trygga retreat. Tillhörigheter från gården har tillika utgjord en del av ditt hem, fortsatte jag. Och jag och de mina har alltid uttryckt vår tacksamhet för gemenskap och många fina minnen. Så vad har du själv bidragit med? Inget svar. För mig har dessa ljusa minnen och miljöer, blivit mitt sätt att affirmera begreppet harmoni. Vilket jag ju haft en hel del anledning att praktisera... på de av Fråd utvalda bostadsorterna Lurum, Dumsala, Gnällinge, Svärås, Lunka-Tungby och Drönarp.
Och många och långa var de år jag trodde att Såsa skulle bli min ort, tillsammans med mitt hjärtas man. Men när regnet kom tog han åter det av honom utlånade och utlovade paraplyet, som sedan vred sig i vinden och förde honom likt en humla, till nästa blomma. "Vi fortsätter våra fina samtal, så löser vi detta..." Då det stod klart för densamme att jag har förskrifter att efterfölja beträffande min medfödda sjukdom, lät han mig veta att "sådant regelbundet liv, skulle han aldrig klara av med tanke på hur oerhört social han är..." Inte i nöd och lust. Utan i nöd om du har lust. Tänk vad olika innebörd det läggs i "att vara social". Några rättfärdigar sitt slöa leverne, med att tillskriva sig själva epitetet "att vara social". De minglar, frossar, flabbar, flinar och vänstrar i fylla, ihop med andra slappesvansar, för att i respektstrippad baksmälla utbrista "fy f-n va' trevligt vi hade igår, det måste vi göra om..."
Så, med tanke på att där fyllan går in, går vettet ut - bjuder jag på information om att "social" inte har det minsta med veckoslutstävlan i IQ-sänkning att skaffa. Näpp. För i SAOL står att "social-" är ett prefix som anger "samhällelig-, samhälls-". Alltså något seriöst...
Vet ni, det här är sedan i början av 2012, mitt tvåhundrafyrtioförsta inlägg... Jag vill sända Hälsning till er som då och då mailar mig fin feedback och som delar med er av era tankar och förtroenden. Tack Fina Ni, för det! Det värmer!
Svaret är Kärlek - Hur löd nu frågan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar