Solitaire

I Sverige bejakas mångfald. "Alla skall med" heter det i valtider och det råder nolltolerans mot diskriminering. Är det så i alla riktningar? Och går det att stoppa runda människor i fyrk(l)antiga hål...?

 

Nu i mitten av November skrev Hanna Brunskog en tänkvärd artikel i DN. Den handlar om att begåvade barn bör få en egen skolform http://asikt.dn.se/asikt/debatt/begavade-barn-bor-fa-egen-svensk-skolform/  Jag kan bara instämma!

 

Den svenska skolan uppmuntrar social likriktning och extrovert beteende, på bekostnad av högbegåvade barns hälsa, livskvalitet och framtidsutsikter. Pedagogik och utformning är så att säga till för mittfåran. Det råder stor enighet om att studiesvaga skall berdedas extra resurser. Medan särbegåvade barn lämnas åt sidan...  Att vara högbegåvad är inte alltid per automatik detsamma som att vara högpresterande. För det handlar om uppmuntran och stimulans. Motivation.  

 

Är medveten om att det är näst intill tabubelagt att ta upp detta. Men, det här är min blogg och jag skriver inte för att lisma. Att ha studiesvårighet och behov av stöd, är fullt accepterat att prata om. Men att nämna begåvning, det betraktas som att förhäva sig... Som snobbism. Man förväntas även vara stark och stryktålig. "Hjälp dig själv, du som är så smart..." Men det är ju inte alls sådan styrka det handlar om! Högbegåvade är mycket analytiska, extremt självkritiska och överkänsliga... Tankeverksamheten går alltid på högvarv. 

 

Som barn älskade jag (gör så än) böcker och läste allt möjligt med främst språklig och historisk inriktning. Latin fångade tidigt mitt intresse. Liksom de latinska språken. Så även svenska språket och europeisk litteraturhistoria. Vidare religion, samhällsämnen som juridik och så vidare. Att som barn tillämpa latinska uttryck, uppfattades nog som käckt. Men i vuxen ålder har jag hört "Lägg av med att göra dig till... sådant använder man inte." Det är otroligt sårande och försätter en i frustrerad sorg, att inte få sträcka ut och blomma, därför att det uppenbart trampar någon på tårna. Ett fåtal män tilltalas av begåvning hos en kvinna. Men flertalet "män" finner det besvärande och bejakar helst en partypingla, för att inte känna förminskning. Kvinnors inställning till begåvade män, är ofta en helt annan. En mycket intelligent man är sexigt och tryggt. Tycker i alla fall jag. 

 

Läs även mitt inlägg "Sjuk vård" (4 Oktober) - om att mötas av vårdpersonal med förutfattade meningar. Läkare som anser att verbal och intellektuell rörlighet, är en diagnos. Samt att dessa epitet är ekvivalent med full fysisk förmåga.

Alla törstar efter bekräftelse. Och jag kan inte räkna alla gånger jag ombetts hjälpa till med det ena eller det andra - "Du som är så bra på det... kan du inte hjälpa mig med...?" Eller "Du som vet... kan du...?" Naturligtvis tycker jag det är kul och givande att hjälpa andra. Men inte dem som ger med ena handen och snabbt tar med den andra. Då står man (jag) där. Drained.

Det är i detta min allra största olycka bor och har sitt ursprung. Hur mycket våld har jag inte gjort på mig själv för att vara till lags? Inte vara besvärlig. Har satt mina värderingar på undantag, i längtan efter tvåsamhet och krupit ihop och utsatt mig för hån och sarkasmer. I hela mitt liv har jag saknat och saknar en genuin Soulmate. Någon som inte ber mig förklara och därmed förbrukar min energi. Någon som vet och som ser bortom det synliga. Humor är en indikerande sanningsdetektor. Fråga vad någon skrattar åt. Den frågan gilla alla att få. Och Du blir varse hur högt hissen går... 
 
Så för att återknyta till ingressen, anser jag att det bör inrättas särskilda skolor och skolformer för högbegåvade barn. Lokaliteter placerade i anslutning till universitet och högskolor. Med lärare från desamma. De begåvade barnen behöver ständig näringstillförsel i form av vetenskap och utmaningar, för att må bra. Och jag kan intyga att det behovet inte blir mindre med åren. Tvärtom!

 

Fragile