För mig är orden / begreppen; "sanning" och "nu", mina livsfundament. Att leva i presens, med ett konsekvenstänk i riktning futurum, baserat på imperfekt. Vara här och nu.
Man skall inte se bakåt i betydelsen "älta", utan man skall i huvudsak se framåt. Korrekt. Så en backspegel är de facto, nödvändig för att hålla kurs framåt, ungefär som i framförandet av ett fordon. Eller i beaktandet av våra kompetenser, som ju bygger på kunskap och erfarenhet. Liksom vårt ursprung, och så vidare...
Det blir därför märkligt budskap, när någon säger att man inte alls skall blicka bakåt. Eftersom det mesta i samhället bygger på just tillbakablick; Statsskick, statistik, kvalifikationer, betyg, ekonomisk analys, juridisk analys, nutidshistoria, utveckling och våra rötter...
Det som gör mig upprörd, är däremot de personer, som definitivt inte har någon mental bas i imperfekt, och definitivt inte i presens - utan undantagslöst lever, tänker och uttrycker sig i futurum... Min övertygelse är att individens förmåga att levnadsmässigt tillämpa tempus, går hand i hand med uppfattningen om / synen på sanningsbegreppet.
Absolut sanning, mot sig själv och andra, ger perspektivet och helheten, medan "selektivt minne", retuscherade händelser och vita lögner, alltid ställer siktet väldigt långt fram - för att inte ställas till svars. Jag aktar mig noga och blir alltid på min vakt, mot dem som lite för ihärdigt hävdar att man enbart skall se framåt. Vad döljer de? Vad är det för något de inte kan stå för?
Man kan inte klippa bort sträckor av den väg vi färdas på sedan vårt första andetag. För gör vi det, tappar vi bort oss själva - därmed också Sanningen.
Vägen, Sanningen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar