Leva som man lär

Svenska Kyrkan - Vilken kyrka?

Vad betyder svenska kyrkan för Dig? En sak har i alla fall jag lärt mig - att svenska kyrkan inte har ett dugg med Gudstro att göra. Den är snarare en institution som finns för sin egen existens. Säkert trampar jag någon på tårna, genom att skriva så här. Men, so what?

Från kyrkans sida är det ok att ta del av de heliga sakramenten, utan att ha någon tro. Det är stämningsfullt att låta sig vigas i kyrkan, bara prästen inte pratar så mycket om Gud... och så vidare. Vidare går det ju numera att konfirmera sig borgerligt. Uppenbart med kyrkans godkännande, eftersom den inte protesterar. Undrar vad det då är som bekräftas (confirm)? Konfirmation är ju en bekräftelse av Dopet.

Den svenska kyrkan bygger sin existens på Nya Testamentet, men i all sin populistiska strävan, finns det åtskilligt i detta testamente, som man från kyrkligt håll, helt bortser från. Och frågan är om inte det moderna prästerskapet i all sin fjollighet, tagit svenska kyrkan till en punkt där den definitivt behöver återreformeras till vad den varit - eller åtminstone till vad den borde vara - utifrån de fundamentala värdenormerna. Det blir cirkus och spektakel, när man strävar efter siffror i stället för genuinitet. Ja, ungefär som när Moderaterna, blev Nya Moderaterna och Reinfeldt käckt stod och klippte snöret vid invigning av Pride-parade. Imagine Gösta Boman göra samma sak... Not!!! 

Jag skulle vilja se och höra representanter för svenska kyrkan, uttala sig rakt och tydligt om allt möjligt som händer och sker i samhälle och värld. Höra dem värna om svagare parter, uttala sig om skola, vård, omsorg, svensk vapenexport, händelseförloppet i Korea, miljöfrågor, arrangera manifestationer för att värna empatin och så vidare. Så haaallååå kyrkan, var är ni...???

Det finns säkert flera engagerade församlingar. Men det är helhetsbilden som behöver förtydligas!!! Att anpassa sig - vända kappan efter vinden - är inte alltid detsamma som att skapa trygghet hos församlingsmedlemmar. Att stå fast och stabilt då vinden blåser, är vad som behövs, i en allt galnare egoboostad värld!!! Och se Gud i ett större perspektiv, än begränsat av det fysiska kyrkorummet. 

Dessutom blir jag så trött av den "moderna" människans resonemang, att vetenskap allenast, förklarar livets uppkomst. Den italienske / amerikanske forskaren Carlo Rubia, som 1984 fick Nobelpriset i fysik, har sagt att; "Ju mer jag studerar naturen, desto mer överväldigande blir känslan av hur fantastiskt allt är organiserat. Där finns en intelligens som är så makalös att jag måste komma till slutsatsen att det finns ett förnuft och en skapare bakom". Samma uppfattning - att religion och vetenskap går hand i hand - hade Albert Einstein.

Eldsjälar i kyrkan finns. Uppmuntra dem och släng ut de andra. Vidare står i en artikel i Svenska Dagbladet, att läsa om pastor Bertil Edin, som gärna predikar i naturen; "Vi lever redan i ett slags paradis - det är bara det att vi inte ser det". Och jag när en dröm om att en gång till i mitt liv, få lov att gifta mig. Och då önskar jag att det sker ute i naturen.

Min Kyrka



 

 

En öppen dörr

Vad är det mest värdefulla och unika som vi, varje enskild individ, ständigt bär med oss?  Jo, våra känslor, våra referenser, erfarenheter och tankar som utgör själva stommen, strukturen i dem vi är. Reflekterar (mediterar) man en stund över detta - så öppnar sig ett inre synfält som är gigantiskt. Och betänker man att varje enskild individ i hela världen, bär allt detta med sig, så inser man att vi inte finns här bara av en slump. Jag har en Gudstro - en tro på alltings Skapare. Om det sedan är barndomsbilden av en stor trygg farbror med vitt hår och skägg, eller en Kraft och en dimension vi inte kan föreställa oss, det har jag ingen aning om. Jag bär bara känslan av att det faktiskt finns Någonting... Och runt min hals bär jag Davidstjärnan, utan att på pappret vara judinna. Men stjärnan är för mig den ledsagande symbolen - mötet mellan det Gud ger människan och det människan ger till Gud. Det enkla och raka.

 

 Med tiden (med åren), har jag också blivit mycket mera lyhörd för detta. Kanske är det inte lyhördhet, utan medvetenhet och förmåga att tolka intryck och händelser. Hur ofta säger inte folk; "Det måste vara Ödet..." Jag tror inte på Slumpen (Ödet), utan jag tror att allting är än mer raffinerat än så - för att citera Sickan i Jönssonligan - att "allt är planerat in i minsta detalj..." 

 

 Det händer mig så ofta, ja dagligen, att jag ser samband i de minsta händelser. Ett telefonsamtal, ett möte, ett pyttelitet händelseförlopp i vardagen, en förkommen sak som återfinnes, en ingivelse att sent på kvällen gå ur sängen då jag lagt mig, för att spontant besöka ett rum i huset, och konstatera att jag glömt släcka en lampa. Förr brukade jag beskriva detta, som små eller stora cirklar som sluts. Någon enskild till synes liten och obetydlig händelse, som längre fram får en förklaring - en räcka mindre händelser och episoder som länkar i varandra. Och det är då - när man stannar upp i tillvaron - man ser nästan ur en myras perspektiv - det stora i det mycket lilla.

 

Man måste inte resa jorde runt för att finna sig själv. Man måste inte gå över ån, efter vatten. Gräv där Du står! För att finna sig själv, innebär att ha modet och lyhördheten, att företa den inre Resan. En daglig öppenhet och vakenhet, för livets microkosmos. Att försöka förstå Livets Gåta och meningen med alltsammans, tror i alla fall jag, innebär att man måste söka i sitt inre. Jag mediterar (på ordination) från andlig vägledare. Lugn! Jag har inte blivit 70-talsflummig och går runt i batik-kaftan och sniffar rökelse. Och sitter inte i någon lotus-ställning på en indisk kudde på golvet... Inte så! Nej, jag försöker att följa mitt "inner flow", genom att härleda tankar och försöka komma ihåg drömmar. Det där med drömmar skall man inte nonchalera. Eftersom drömmar är vår mentala ventil, och jag har juristens analytiska förmåga att stukturera upp händelseförlopp, så tillämpar jag den inverterat, också på drömmar. Varför drömde jag om just det? Just nu? Se orsak och samband.

 

Liksom andra, brottas även jag med frågeställningen; Hur kan det finnas mening i allt elände i världen...? Eller i svåra händelser...? Det så kallade Teodicé-problemet - Hur kan det finnas en Gud som tillåter allt det onda ske? Jag tror att precis som det finns en God kraft, så finns det en Ond. I det Onda vilar människans Ansvar. Människan är inte en viljelös marionett, som bara agerar när Gud rycker i trådarna. Nej, människan bär ansvar för resursfördelning, för omhändertagande av jorden, djuren och  naturen. Och människan bär också ansvaret för omtanke och empati om andra.

 

Idag lyser solen och lärkan drillar högt i skyn. Den spirande våren gör försiktig entré. Och inom mig bär jag bilderna från Malmö Hospice... För alltid inristade i själen. Så annorlunda känns livet. Som att lära på nytt. Så bräckligt och skört. Allting är som vanligt. Men ändå inte. För i dödens väntrum finns endast essensen kvar - en mindfullness i vilken varje andetag är påtagligt närvarande. Där stod jag med den låda varmrökt lax och tjeckisk öl, som Pappa älskade. Att jag, hans dotter... skulle stå där med en sista måltid... Gode Gud, give mig styrka att bära detta... repeterade jag gång på gång i mina tankar. Det var också jag som plötsligt en kväll, någon dag innan Käre Pappa gick bort, drabbades av ett akut behov av att låta honom få ta emot Nattvard. Han var dock för sjuk för detta, så i stället kom en diakon och läste... Och efter det kändes det som ett odefinierat lugn infann sig. Långt senare då jag gick igenom pappas saker, fann jag en anteckning i hans plånbok, om att han önskade tillkallande av präst, i händelse han skulle befinna sig vid Livets slut. Vi hade aldrig talat om detta. Ändå nådde mig hans budskap.

 

Mamma och Pappa hade fel och brister som vi alla. Men deras kvalitéer överskuggar allt annat. Och jag Saknar dem så det värker i kropp och själ. De var min hamn och mitt ankare, när mitt liv varit svårt. De var Kärlek och bekräftelse. Och de var Vänskap och Sanning när lögnens stormar blåste.

 

Detta jag ovan berättar om Pappa, relaterar till det första jag skriver om i detta inlägg. För det är så ofta jag numera får ingivelser, som senare får förklaring. Det är därför min förvissning, att det finns dimensioner, som vi endast kan uppfatta om vi gläntar på dess dörr.

 

 

 

"Det är något bortom bergen,

bortom blommorna och färgen... "

(Dan Andersson)

 

 

 

 



 

 

 



Tidsoptimist = Tidsegoist

Min Käre Pappa som var urmakare, lärde mig en sak, redan då jag var liten flicka. Nämligen vikten av att hålla tider och att vara punktlig.

 

Och jag har faktiskt aldrig kommit försent någon gång, till en avtalad tid. I skolan försökte jag en gång att komma för sent. För det verkade så tufft och fräckt att se sömnig ut och att få allas uppmärksamhet då man dök upp efter det att alla satt sig... Så en gång bestämde jag mig för att vara den som kom sent. Jag drog benen efter mig och stannade flera gånger på vägen, för att försäkra mig om att inte hålla tiden. Inväntade signal för inringning och gick i sakta mak mot skolbyggnaden... för att upptäcka att de andra eleverna ännu stod kvar i korridoren, utanför klassrummet. Vår lärare hade inte kommit. Utan var just den dagen, försenad. Så det kan bli!

 

Att hålla tiden, är en dygd, sade Pappa. Så rätt han hade. Den som inte kan hålla en avtalad tid, är slarvig. That's it. För det handlar inte bara om konsten att komma ihåg ett specifikt klockslag - utan det handlar om bemötandet av nästan - medmänniskan. Att ideligen låta andra vänta på en, är oerhört ohövligt och mycket nonchalant. En person som inte håller tider, är med största sannolikhet självisk, uppfylld av sitt ego, och saknar även en realistisk uppfattning om annat än vad saker och ting tar i tidsanspråk. För om en person alltid tar för vana att dyka upp tio över eller kvart över det utsatta klockslaget, så räknar den underförstått med att särbehandlas - ett riktigt ego med andra ord.

"Jag ringer på Torsdag" eller "Vi ses ikväll", är mindre precisa tidsangivelser, men dock uttalade löften om ett återhörande. Vidrigaste situationen är den då löftesgivaren, får löftestagaren att planera sin dag och sina göranden, för att parera med beredskap på det ulovade samtalet eller mötet... så varken hörs eller ses löftesgivaren vid tillfällen han / hon självmant utfäst. Shame on You!  

Moderna tider och ständigt uppdaterad teknik, möjliggör förmedlande av short message service eller ett ordinärt mail... med orden; "Upptagen. Hörs senare." Eller "Blir försenad." Hur svårt kan det vara?

Det går att lära barn att gå, att pottränas, att äta med bestick, att läsa och skriva, att utveckla sig verbalt, att cykla, att simma, att... och så vidare. Och så finns det vuxna som inte inser att en sådan sak som att inte hålla tider, är detsamma som respektlöshet. Självklart uppstår situationer då en stor arbetsbörda och stress påverkar denna sociala intelligens (punktlighet). Men - när förseningar blir en del av en persons identitet, så får man utgå ifrån att det är sådan den personen faktiskt är. För notera att de kroniskt opunktliga, är dem som babblar mest, de som älskar att prata om sig själva och att höra sin egen röst få utrymme att berätta om vad som "kommit emellan..." De finns tillfällen då de håller tider. Om det är ett väntande transportmedel, tåg, flyg med mera eller möte som innebär förstärkning av egna kassan... ja, då är det situationer som den opunktlige underkastar sig i sin prioritering, eftersom de är honom / henne till direkt gagn.

För det är precis vad det handlar om - Prioritering! Kroniskt opunktliga är egoister utan vett och hyffs och med bristande empati, så att det stänker om det. Tror att andra finns för dem. Och att det är ok att låta andra vänta eller ändra planer för att stå där och titta på klockan...   

 

 

 

 Säg mig när Du kommer - skall jag säga Dig vem Du är...

 

 

 

  
 

Män som hatar kvinnor

En drastisk men sammanfattande rubrik på ett subtilt beteende, utövat av socio-emotionellt dysfunktionella små "män".

 

Har sedan barnsben, i likhet med de flesta andra kvinnor, haft intresse för det estetiska, flärdfulla och fåfänga, i så mån att det samtidigt innefattar kvalitetsbegrepp så som välskräddade kläder, bästa ingredienser i hudvårds- och kosmetikprodukter med mera... Detta är inte viktigast i mitt liv! Det är såklart det inre välbefinnandet! Annars hade denna blogg varit fylld av annat än mina tankar och känslor...

 

Men - kvalitet är viktigt för mig, vad det än gäller. Så resonerar jag. Inifrån och ut. Min fåfänga tar sig behärskade uttryck så därför kan jag tillämpa den. Jag trivs med att var kvinna och har aldrig tänkt tanken att det nog är trevligare att vara man. Är med andra ord, ganska säker i min kvinnlighet och brukar uppfattas som feminin, även om jag inte platinablonderat mig. Är inte blond i själen och karaktären, utan är nog en typisk mörk brunett, även på insidan... Och det är jag stolt över.

 

Det som sårat och fått mig att gråta både utvändigt och invändigt, under en lång relation, och som förr, långsamt monterade ner min kvinnliga men även mänskliga självbild, var bristen på manlig uppmuntran och bekräftelse. En uppmuntran och bekräftelse som inte ens fanns initialt. Så trodde jag det skulle vara. Att den goda relationen allenast vore en praktiskt välfungerande institution - AB Familjen. Under åren som hemmamaka var mitt focus på barnen och deras liv, medan jag så ofta insåg vad jag saknade... Ville inte vara bara mamma, utan även kvinna... Så ofta jag påtalade denna brist, utan respons eller förståelse för vad jag framförde. 

Så länge jag höll mig inom ramarna för vad som utgjorde tillåtna behov - "mat för dagen och tak över huvudet" - så var stämningen neutral. Och det är märkligt hur ens referensramar obemärkt kan förskjutas mycket långt åt fel riktning, om det sker under tillräckligt lång tid. Stadigvarande ekonomi är makt, och i normala relationer delar man på inflytandet över det som utgör den gemensamma ekonomin. Enligt Äktenskapsbalk räknas hemarbete som en arbetsinsats, vilken räknas så som bidrag till det gemensamma hushållet. Det innebär att samtliga avgörande beslut om inköp som framgent kommer att påverka hushållsekonomin, skall fattas i samförstånd. Pyttsan och ojojoj...

Har man upp till tre nya leasingfordon för mellan sex- och åttatusen per styck och månad (90-talets priser) plus all drift för desamma... och samtidigt säger nej till nya gardiner, eller stoldynor till köksstolarna, eller vinterkläder till barnen... Eller påpekanden om att inte glömma släcka en och annan 25W lampa, inte bada, eller använda datorn för mycket... Då uppstår minst sagt märkliga signaler, med den uppmanande frågan; "När skall du dra ditt ekonomiska strå till stacken...?" Har man fordons-netto-kostnader på drygt tjugotusen i månaden, är det lätt att undra vad en extra inkomst egentligen avsågs täcka. Finns det endast en förare i ett hushåll, borde således ett fordon räcka. Men, "man lever bara en gång och man måste ha lite kul också..." Ja, mina Älskade Föräldrar levde också bara en gång. Och de hade lagom kul med alla omkostnader för Mammas sjukdom och deras borgensåtagande... 

Att påpeka detta var och är inte populärt och idiotförklaringarna av mig, duggar tätt. I många år var jag paralyserad av tanken på att det jag upplevde, inte var möjligt, trots att det pågick. Är man tillika omgärdad av osynlig och nedbrytande isolering och kontroll, början man tro att det är fel på en själv. Det satte en inre prägel på mig och allt kvinnligt fick jag smyga med eller sköta i min vrå. Inga bjudningar, inga fester, inget uteliv, inga nöjen... bara inrutad vardag. Jag hade ju "mat för dagen och tak över huvudet". Men inget mer. Lite flärd och fåfänga trollade jag någon gång fram... Målade jag naglar - "Det luktar kvinna, men jag ser ingen..." Om jag någon gång sjöng eller apade mig - "Sluta för helvete, du är pinsam..." Skrev jag insändare med borgerlig värdegrund, i dagspressen - "Du skall sluta upp med de jävla skriverierna..." Läste jag en bok jag ville berätta om - "Du, jag läser inte böcker..." Kommenterade jag ett intellektuellt uttalande på teve - "Ursäkta mig men jag hörde inte, jag tänkte på något helt annat" (program efter program...) Frågesporter sak samma.

Sex då? Intimitet, ömhet, värme och närhet? "Har aldrig älskat dig. Sex är även överreklamerat..." Eller då jag fick min nacksakda - "Det där jävla huvudet är ändå ingenting att vara rädd om". Vid tårar - "Va' fan bölar du nu för...?" Aldrig ett superlativ. Aldrig spontan glädjeyra. Aldrig sponatana kommentarer av bekräftelse och så vidare. Vid fråga om detta - "Då har det väl inte funnits något att berömma..." Det är då man inser att åren gått till spillo.

Den här bloggen är min, bara min och jag fyller den med upplevelser och tankar kring dem. Det är helt frivilligt att söka sig hit för att läsa. Ändå har jag fått höra av ovanstående, att han har flera personer bakom sig, som anser att jag "borde sluta skriva all denna skit..." Jaha... Det finns ett kommentarsfält nedan, i vilket det går utmärkt bra att lämna synpunkt. Jag lovar att publicera dem. Små "män" är fega "män", som alltid behöver någon i ryggen att luta sig mot. Antingen en syndabock eller någon som för stunden, förstärker egot. När det kommer till ordinärt kunskapstävlande, backar de. Men tävlandet infinner sig, då de likt sandlådebarn, känner behov av att konkurrera om vem de minsann har på sin sida - oftast benämnda "alla andra..." (gärna advokater, läkare, professorer och myndighetspersoner med flera).

 Vem tröstar?

 

 

Ljus i mörker