Sanning och konsekvens.

Sanning är för mig fundamentet i livet och i relationen till nästan. Jag hör inte till dem som anser att vita lögner är ok. Möjligtvis med undantag för livsituation som handlar om liv och död, då läkaren gör bedömning att sanningen ur livskvalitetssynpunkt, inte bistår till en god sista tid i livet. Då och endast då anser jag att så kallad vit lögn, till och med är bamhärtig.

Du skall icke bära falskt vittnesbörd. Vad och vem gagnar lögnen? Varför ljuger människor? Vad driver en mytoman? Är inte ljuga eller stjäla, samma sak? För den som ljuger, stjäl en annan människas tillit. Är det inte minst lika illa som att bli bestulen på tangibla ting? Upprepas lögnerna i små portioner under lång tid, urholkas kanske även tilltron till andra människor - också till dem som har ärlighet som vän. För om man ser på lögner som stöld - Du skall icke stjäla, så är "vita lögner" likvärdigt med "snatteri", som ju stöld av vara under ett visst varuvärde, kallas. Skillnaden är att lagstiftaren vid tillgreppsbrott, angivet penningvärde som gräns mellan två bergrepp av samma förseelse, att stjäla.

"Vit lögn" eller lögn - Var går gränsen? Drar man gränsen vid graden av dess konsekvens? Han /  hon ryckte på axlarna eller han / hon grät när sanningen uppdagades. Samma sanning gör olika ont beroende på hur sanningen berör honom / henne. Dock, anser jag att det vilar en total trygghet i sanningen - oavsett den är enkel eller svår. Den är faktisk och ger en klarhet om riktningen av nödvändiga beslut eller vägar att gå.

Mytomaner finns mitt ibland oss och de är oftast mycket sociala och verbala. De framhäver gärna sin storhet i ekonomiska måttenheter eller anser sig vara jordens mittpunkt i fantastiska projekt eller så är de ekonomiska martyrer med stort hjälpbehov. Oavsett de är si eller så, saknar de helt empati eller förmåga att överblicka konsekvenser av sitt agerande, vilket förr eller senare brukar avslöja dem. Antingen reagerar de då med aggressivitet eller så anser de sig vara offer för andras illvilja. Frågan är om inte just mytomani är ett sammanfattande och samlande begrepp för lögn och stöld. Mytomanen ljuger så rutinmässigt att det är sjukligt, för att tillskansa sig något han / hon vill ha - antingen ekonomi eller tjänster. Jag tror att beteendet uppkommer redan i barndomen. Att det uppstår för att fylla ett tomrum där bekräftelse borde funnits. Att det lilla barnet kompenserar genom att i den reella världen infoga sin fantasivärld. Upptäcks inte detta karaktärsdrag under första skoltiden, kommer det att fortsätta livet ut. För hur skall mytomanen då kunna ha sjukdomsinsikt, när beteendet aldrig tidigare belysts och påpekats med stor tydlighet? Att tiga är att hålla med (eller att acceptera i detta fallet). För även när vi inte väljer, har vi valt (att tiga). Jag avskyr feghet! Och hyllar mod att re(agera) Notera; som inte är dumdristigt! Civilkurage och whistleblowers behövs!

När media avhandlar samhällsekonomi, används då och då två ord som väcker avsky hos mig - närande och tärande. Och jag begriper att det handlar om dem som tillför skattemedel och de som brukar skattemedel. Jovisst. Men orden ger mig alltid samma bild av en gravt funktionshindrad person som inget hellre vill, än bo i en kropp som lyder och fungerar, för att kallas närande... 

Däremot passar begreppen närande och tärande, utmärkt bra till att beskriva förhållandet mellan lögnaren och mottagaren av lögnerna. Mytomaner tar utan att ge och är stora energislukare. För mytomanen är resan målet, med siktet inställt på de favörer som utdelas under resans gång. Mytomanen kommer aldrig fram, utan är ständigt på väg. Och likt en morot framför åsnans mule, hängs löften som aldrig infrias nu, utan "sedan". 

Jag anser man skall lita på sin magkänsla eller kalla det intuition, i möten med andra. Och en god tumregel när det gäller ekonomi eller affärer, är att låter någonting för bra för att vara sant, ja då är det inte sant. Vänd då på klacken och gå.