Premiär!

Hej och Välkommen till min blogg, som jag premiärskriver i, idag Söndag den 15 Januari. Det är faktiskt Johan Rheborgs förtjänst. Efter att sett teveprogrammet Stjärnorna på slottet igårkväll, och tagit del av Johans berättelse om sina Föräldrars bortgång, kände jag så starkt att jag måste göra något av min Sorg och Saknad efter Mina Älskade Föräldrars nästan samtida bortgång i fjol. Kanske kan jag med mina tankar och erfarenheter hjälpa Dig som är i liknande situation... Kanske kan jag med mina ord, ge Dig en virtuell kram när ensamheten känns isande... 

Vem är jag då? Namnet framgår av bloggsidan. Jag är en kvinna mitt i livet. Befinner mig så att säga på livets middagshöjd, som man förr kallade det. Berättar mer om mig som person, lite längre fram. Nu vill jag berätta om vad som hände i fjol. 

Någon vecka före Mors Dag lades Mamma in på infektionens intensivvårdsavdelning i Malmö. Dubbelsidig lunginflammation. Levercancer i kombination av Chrons sjukdom, som hon haft sedan fyrtio år. Jag har alltså vuxit upp med en Mamma som mycket ofta var sjuk och låg på sjukhus. Jag är enda barnet och Pappa och jag kämpade tillsammans, med hushåll och vår oro för Mamma. Vi stuvade spenat och stekte fiskpinnar, tvättade och läste Bibeln. Minns att jag som tioåring lusläste Psaltaren och Ordspråksboken, i ett närmast desperat behov att finna svar på alla frågor. Kändes så orättvist att just Min Mamma var sjuk... Varför? Varför kände jag mig som en betraktare av hur mina jämnåriga helt bekymmersfritt (tycktes det mig) lekte och stojade? Den 16:e Juni i fjol ringde telefonen vid 19-tiden och en kvinnlig läkare meddelade mig att läget blivit kritiskt för Mamma. Hon låg i respirator och sov merparten av tiden. Jag reste de 25 milen ner till Malmö och det var sista gången jag såg Mamma. Besökte sedan Pappa och vi var ledsna ihop. 

Natten den 20:e Juni några minuter efter 03.00 ringde telefonen och en läkare lät meddela att Mamma gått bort stilla. Allting liksom stannade upp... Det var då sommaren stod i sin vackraste klädnad. Sex dagar innan Mamma skulle fyllt 73. Jag hade virkat henne en himmelblå sjal, som jag skulle ge henne i present. Jag grät inte utan satt bara stilla i min säng och tittade ut i mörkret som höll på att bli till tidig sommarmorgon. Väntade på tårarna och försökte samla mig inför de samtal jag skulle komma att behöva ringa till andra. Begravning hölls den 14:e Juli (Kronprinsessans Födelsedag) i Stora Hammars Kyrka i Höllviken. Vi samlades, släkt och vänner. Och när vi lämnade kyrkogården, gick Pappa vid min sida och sade; "Det var en bra präst, honom kunde jag tänka mig förrätta min begravning". Pappa verkade under de kommande veckorna samlad och strukturerad. Han tog hand om papper och allt det administrativa som rörde Mammas bortgång. Tills han i September fick känselbortfall i höger hand. Sjukhuset sade att måste legat på armen och att han borde ha den i en skena. Det hela blev sämre och Pappa beklagade sig över att han inte kunde skriva. 

Sedan Mammas bortgång pratades Pappa och jag vid, en gång varje dag vid 18-tiden. Det var när han inte svarade i telefon, som jag bad min yngste son (som bor i Malmö), bege sig till Pappa för att se om allt var ok. Han fann sin Morfar liggande vid ytterdörren. Vi trodde det var en stroke. Men visade sig vara flera hjärnblödningar som var metastaser från malignt melanom. Pappa var medveten men kunde inte tala, när vi båda mottog besked från läkaren.

Pappa gick bort på Hospice den 16:e Oktober 16.45. Har aldrig någonsin känt mig så förtvivlad och maktlös! Allt gick så fort. Min Älskade Pappa. Jag tog tag i allt praktiskt och forcerade mig nästan. Varvade  ringande och skrivande med gråt. Om vartannat. Tände ljus och grät. Ordnade med begravning den 11:e November i Stora Hammars Kyrka i Höllviken. Och det blev den Kyrkoherde som Pappa gillade.

Det är i morgon tre månader sedan. Jag håller nu på att ta hand om det som varit mitt föräldrahem. Måste ägna mig åt det, i små portioner. För mer klarar min själ inte av. Att vara den som avgör vad som skall kastas, ges bort eller vad jag avser spara... tangerar lätt känslor av skuld. För allt har en historia och bär med sig minnen. Svårt att finna balansen. För allt är mig kärt. Har haft en kärleksfull uppväxt. Instämmer i vad Johan Rheborg berättade i ovan nämnda program, om den trygghet det ger att bära med sig känslan av att vara omsluten av kärlek och omtanke. Hur den tryggheten utgör ens mentala Hem, var man än befinner sig. Jag har själv flyttat runt en del de senaste åren. Men det är en annan historia.