Fegisar

Det är ganska precis ett år sedan jag var aktiv här. I Januari blev jag sjukskriven på grund av "långvarig stress och fysisk utmattning". Finns mycket jag vill berätta. Men, eftersom jag har ljuskänslighet, skriver jag som sagt, från telefon och meden stylopen. Har ett tangentbord, som vägrar skriva å, ä och ö... 

På hemmaplan egentligen inget nytt. Känner mig bakbunden. Behöver möjlighet till återhämtning, vilket är svårt under rådande omständigheter. Saknar det vuxna och seriösa samtalet som man växer av... Till fd svärmor sade jag för många år sedan, som replik på hennes avoghet mot mitt skrivande, att jag saknade djupet hos svärföräldrarna. "Vi kan nog också vara högtravande". Ni ser kanske problematiken? Hur kommunicerar man med människor som inte har ordförståelse? Eller som har en minst sagt bakvänd värdegrund beträffande intellektuell och reflekterande tankeförmåga. Och som genom åren ägnat sig åt intrig och söndring, via ombud. Allt bottnande i egna tillkortakommanden, komplex och fientlighet mot alla kvinnor, utom dottern.

Så, trots över tre decenniers psykosocialt sjuka beteende, som tagit mina energier mycket tack vare sonen som hennes redskap för sina själviska syften, trots det  avsåg jag gratulera fd svärfar på hans högtidsdag. Men... det lät fd svärmor meddela via ombudet, att hon fann det olämpligt med motiveribg att dottern "kunde bli upprörd" (?!) Dottern och jag har genom åren inte växlat många ord. Hon är mycket forcerad, ställer en fråga, väntar inte på svar utan babblara vidare. När jag var flitig debattör i Sydsvenskan, ringde hon (inte mig) utan "ombudet" och skrek att "nu får det ta mig sjutton, vara slut på de jä-a skriverierna!!!". Ingen av "damerna" har sökt upp mig personligen för att bryta min penna. För ett mot mig illojalt, genom skuld fostrat ombud, räcker.   

Innehållet i mina debattinlägg berörde utbildning, vård, omsorg, livsstil, politik, religion... utifrån ett icke-västervridet perspektiv och borde passat den konservativa roll svärföräldrarna helst önskat ikläda sig. 

Men... kanske var min svenska och mitt uttryck för avancerat? Kanske var det en kombination av språklig oförmåga och illvilja mot den positiva återkoppling läsarna gav mig. Avundsjukans drift lär vara större än sexualdriften.

Lojalitet, är för mig den finaste egenskap jag vet. Den rymmer allt; Sanning, trohet, tillgivenhet, empati, vänskap, lyhördhet, mod och allt det som utgör fundament för min relation till andra... oavsett det är till mina barn, en partner, vän eller min hundkompis.

Det blir märkligt när människor som inte har respekt för andra och som inte känner till uppföranderegler, tar sig mandat att ens ha synpunkter på andras göranden och liv.

Den här bloggen... startade jag i Januari 2012. Det är sex och ett halvt år sedan. Sorgen efter mina föräldrar, var enorm och pennan blev min vän, såsom den alltid varit. Om ni bara visste hur mycket skit, hat och hot jag fått och får för bloggandet... Här finns över trehundra inlägg, om allt mellan himmel och jord. Av någon outgrundlig anledning "råkar" fd svärmor läsa just de inlägg hon finner träffande, känner igen sig i. Då meddelar hon ombudet, som först moltiger för att sedan gå till attack... Då kommer hela radängan om att göra mitt liv till ett ännu större helvete, om jag "inte ger f-n i att skriva".

Låter lite diktatur, eller hur? 

Vi behandlar dig illa, men f-n ta dig om du nämner det någonstans!

Har ännu inte fått kläm på hur jag lägger upp bilder, då ha tålamod! Orden blir också märkliga. Jag kan stava ock skriva, men uppenbart inte telefonen. Ha överseende.

Tack för att ni finns kvar, trots mitt långa uppehåll i uppdatering!

Kram alla!