Igår läste jag brev. Många och vackert skrivna brev. Älskade Mammas brev. Över fem år har det tagit mig att åter öppna lådan för att läsa dem. Det är starka känslor. Så mycket osjälviskhet och så många varma och omtänksamma ord...
Jag bär skuldkänslor för att jag kanske inte rätt och fullt återgäldade... när jag som mest borde varit närvarande. Prioriterade mitt eget. Mina drömmar och min längtan efter Kärlekens helhet mellan man och kvinna. Kanske var jag även rädd och kanske har jag alltid varit rädd för Livets faktum. Jag visste ju sedan hela min uppväxt, att Mamma var mycket sjuk. Att hon närsomhelst kunde försvinna. Ville inte ta det till mig, än mindre förstå det.
Nyligen uttryckte min yngste son "Ingen som inte träffat Mormor och Morfar, kan ha en aning om vilka speciella människor de var. Det har varit en nåd att leva nära dem..." Så sade också många andra om dem. Kanske blir människor så kärleksfulla då de själva prövats mycket hårt. Kanske är det just dem som förärats förmågan att se Livets essens, långt förbi och igenom ytlighetens dimmor. Och kanske är det så att ytlighetens fundament heter lögn - och ju mer man skalar bort av den, desto närmare Sanningens kärna når man... Så har jag erfarit och så tror jag.
Jag hör inte till dem som anser att visdom med automatik kommer med stigande ålder. No way! Den som levt och lever sitt liv i ytlighet och med den förenad lättja, hos den är sinnena för alltid stängda. Liksom förmågan att se bortom den självförvållade livslögnen. Andlig fattigdom är värre än den profana. De andligt fattiga, lämnar inga kärlekfulla spår på jorden. De lever inte sina liv, de leker dem. Tillvaron för dem består av frosseri och själviskhet, av egoboost och konsumtion av människor i dess närhet. De lever sina dagar kortsiktigt, i ett av mat, sprit och penningbegär, bedövat tillstånd. Göder både osundhet och dumhet. När lögner och svek.
Så mycket våld jag begått på mig själv. Tolererat, negligerat och förminskat mig. Som kristen givit och bjudit av mig själv, i tron att det var rätt. Det svåra har emellertid varit att tidigt urskilja dem som förtjänar ens Kärlek, från dem som smutsat ner den. Frågan är vilket bedrägeri som är det största - det andra gör en eller det man låter andra göra en? Kan någon svara på det?
Kärlek kräver inte, äger inte och kväver inte. Föräldrar lånar sina barn. Barnen äger sig själva. Från första andetaget är de sina egna. Och skall mötas med samma respekt för sitt värde, som alla andra oavsett ålder - "Låt ingen förakta dig för din ungdoms skull".
Att Älska gör både ont och gott. Att älska någon är att se den så som Gud avsåg då Han skapade henne. Det är inte Kärlek att älska någon utifrån sina egna behov och eller begär. Det är själviskhet. Applicerat på ett parförhållande mellan man och kvínna... Så är det lika illa om en gift kvinna såväl som en gift man, inleder relation med annan än sin make / maka. Är ett äktenskap dåligt, skiljer man sig innan man inleder en ny relation. Osmakligt vidrigt och fegt är det att som gift använda och ta för sig av andra, så som varande de provexemplar, i avgörandet om det är lönt att skilja sig eller inte.
Otrohet kallas det. Det är lögn och bedrägeri, oavsett hur det inlindas i diverse rättfärdigande förklaringar. Socialt bundna män som inleder bekantskap och omgående talar om sitt stora behov av att känna naken hud... är patetiska och äckliga. Närhet, intimitet är vackert och underbart! Om man tar det hela i rätt ordning. Lär först känna människan genom det varma samtalet, vänskap i vått och torrt. Ordhållighet. För hålls inte små löften som att ringa, skriva eller komma som överenskommet, då talar det för att stora löften absolut inte heller kan hållas.
Sådana relationer tar slut. Det är som att nöja sig med den fina kartongen istället för dess innehåll. Och kartonger utan innehåll finner man oftast på återvinningsstationen. Sorterat som grovsopor.
Kärlek kräver inte, äger inte och kväver inte. Föräldrar lånar sina barn. Barnen äger sig själva. Från första andetaget är de sina egna. Och skall mötas med samma respekt för sitt värde, som alla andra oavsett ålder - "Låt ingen förakta dig för din ungdoms skull".
Att Älska gör både ont och gott. Att älska någon är att se den så som Gud avsåg då Han skapade henne. Det är inte Kärlek att älska någon utifrån sina egna behov och eller begär. Det är själviskhet. Applicerat på ett parförhållande mellan man och kvínna... Så är det lika illa om en gift kvinna såväl som en gift man, inleder relation med annan än sin make / maka. Är ett äktenskap dåligt, skiljer man sig innan man inleder en ny relation. Osmakligt vidrigt och fegt är det att som gift använda och ta för sig av andra, så som varande de provexemplar, i avgörandet om det är lönt att skilja sig eller inte.
Otrohet kallas det. Det är lögn och bedrägeri, oavsett hur det inlindas i diverse rättfärdigande förklaringar. Socialt bundna män som inleder bekantskap och omgående talar om sitt stora behov av att känna naken hud... är patetiska och äckliga. Närhet, intimitet är vackert och underbart! Om man tar det hela i rätt ordning. Lär först känna människan genom det varma samtalet, vänskap i vått och torrt. Ordhållighet. För hålls inte små löften som att ringa, skriva eller komma som överenskommet, då talar det för att stora löften absolut inte heller kan hållas.
Sådana relationer tar slut. Det är som att nöja sig med den fina kartongen istället för dess innehåll. Och kartonger utan innehåll finner man oftast på återvinningsstationen. Sorterat som grovsopor.
Hela Livet lär man
Varje dag, om man är öppen
Att lära är att växa
Att växa skapar mod
Med modet törs man resa inåt
nå kärnan utav Sanning
ur vilken äkta Kärlek
alltid spirar
