torsdag 10 december 2015

Hudlös

Mellan åren 1984 och 2002, var jag gift.
 
Jag var mycket ung och mina relationsreferenser inte de mest omfattande... Den person jag träffade, tycktes komma från en familj med samma värdegrund som min. Kristen och med gammaldags syn på familjen. Så uttalades det. En blyg och vänlig tekniker boende på korridor. Intellektuell trodde jag. Han var gullig och jag kände beundran och ömhet.
 
Snabbt flyttade vi samman. Äktenskap och barn. Familjen AB var i uppstart. Borde sett och tolkat tecken. Insett och förstått. Det är i människors interagerande och samverkan man ser deras roll och rang. Min svägerska och svärmor var abnormt bundna vid varandra, och släppte mig aldrig nära. Svärfar likaså. Under alla åren fick jag inte en endaste fråga om min barndom. Inte ens ett foto av mig som flicka, efterfrågade de. När de dök upp var jag snabbt på fötter för att servera kaffe. Allt jag gjorde var i deras ögon, fel. Om inte fikat kom snabbt nog, var det fel. Gick jag för att ordna detsamma, var det fel att jag "sprang och gömde" mig... Inget dög.
 
Min make var hunsad och ständigt jämförd med sin syster. Han ombads ofta hjälpa till med praktiska ting, och släppte alltid vad han hade för händer, för att "slippa dålig stämning". Fostrad att livet ut bära rollen av son, snarare än man. Projicerad att mottaga sin familjs tillkortakommanden och längtan efter materiell och social status, i form av ständigt höjd ribba. Vad föder sådant - annat än mytomani och forcerat omdöme - i jakten på föräldrars (faders) bekräftelse?
 
Jag reagerade. Naturligtvis. Det var osunt och unket. Var ömsom ledsen, arg och besviken... för jag ville ju se upp till den jag gift mig med. Han lovade sätta ner foten. Lovade vara man. Men hans feghet vann. Och den utlovade mannen visade sig aldrig. Som vuxen har man både skyldighet och möjlighet, att med ålderns distans, bli och vara varse onda cirklar och skadeverkande mönster. Kunna överblicka konsekvenser av dåraktigt beteende och ickebeteende. Men i konflikträdslans och bekvämlighetens tecken valde han att vända blicken åt ett annat håll, då svärföräldrars elakheter formulerades och visades mig. Alltmedan mina föräldrar behandlade honom med respekt och värme. Sådana var det. Troende. Och troende på människors kärna av godhet. Allt vad I viljen...

"Han är lite tystlåten. Men snäll och hjälpsam...". Så sade de. De förstod inte alltid hur jag egentligen hade det. Inte heller förstod de att min medfödda sjukdom migrän, var av så kallad komplicerad art. Ofta blev sjukdomen akut. Jag led. Men borstade av mig. Ville orka. Tvingade mig att orka. Barnen fick mitt focus och motiverade mig i allt jag gjorde. Jag var vid tidpunkten hemmamaka. Lade min tid på deras skola, kompisar och hemmet.

Många helvetesår följde... Det gavs mig ingen ro. Var frustrerad. Stängde av och lät mitt flöde går via pennan och publicering. Har alltid varit social i bemärkelsen samhällsinriktad - utbildning, juridik, omsorg, religion, politik och vetenskap. Och alltid värnat min flock - Familjen. Allt detta låg och ligger varmast om mitt hjärta. Många artiklar blev det. Över två hundra stycken. De irriterade honom och den familj han aldrig klippt navelsträngen till. Det jag i skriven form uttryckte, låg i den riktning i vilken de själva önskat befinna sig. Trots det, eller tack var det - samt att det var just jag som avfattade - gick dem för när. De, vars strävan efter bländande yta utan innehåll, hurrade, då jag av radikala vänsterfeminister häcklades i pressen. Amen och applåder.  

Ofta grät jag. Ingen näring för att växa. Han läste och läser inga böcker. Var aldrig närvarande i barnens utbildning. Inga signaler (skola och hushåll), som ett tryggt okej för mig att arbeta externt. Men ständigt påpekande av honom och de sina, att jag "minsann borde dra mitt ekonomiska strå till stacken". Dessa uttalande då han under alla år leasade mellan två och tre lyxfordon åt gången. Till större månadsbelopp än en normal (vanligast förekommande) bruttolön. Sådant gräver djupa hål i kassan. Hos mina föräldrar lismade han sig puniskt in och åtnjöt i konsekvens deras socioemotionella och ekonomiska tilltro. De gick i borgen (sorgen) för hans nybygge med förlust. Med sina barnbarns och med mitt bästa för ögonen, lyssnade de på honom. Trodde honom. De gav honom förtroende och tillit till hans ord. Jag avrådde från bygget. Men jag var "idiot" och skulle "bara hålla käften". 

Paralyserad var jag av all dårskap. Barnen blev min värld. Var ofta sjuk i min huvudplåga. "Va' fan é du sjuk för nu då?" Eller svärfar; "Det é bara bekvämlighetshuvudvärk..." Ambulans och inläggning på medicinen akut. Bekvämt? Garanterat inte. Legat på dropp - "Skall vi gå nu...?" Åter hemma. Ingen värme och ingen närhet.

Min bägare rann över. Opponerade mig och fick därmed som konsekvens, vad som står i läkarutlåtande; "whiplashtrauma" / "utsatt för kraftigt skakvåld". Från det ögonblicket öppnades dörrarna till ett större helvete. Eskalerad huvudplåga. Detta är ännu så laddat för mig, att jag undviker ordet "migrän". Trodde jag kommit längre i s k sjukdomsinsikt. Men jag är hudlös när jag berättar. Har sedan länge simmat, trampat vatten, simmat, trampat vatten... Inget land i sikte... Ingen boj... Ingen famn att hamna i... Har bättre och sämre dagar. Nedsatt fysisk arbetsförmåga. Men bibehållen tankeskärpa.

Projekt-koncepten avslöste / avlöser varandra i ständig metafor. Bolag komma, bolag gå... lycklig den som storslam få. Fick 2002 rådet att skilja mig, för att undgå alltför stora effekter av det ekonomiska vansinne som omgav mig. Fick hans löfte om att ekonomiskt bistå mig till dess att mina egna vingar bar. Plötsligt skulle han rädda hus och hem, om jag bara betalade upplupna räntor. Mitt älskade Hem... Barnens Hem... Hopp. Jag betalade. Men hans väntade miljoner uteblev. Liksom möjligheten att behålla det som varit mitt liv. Mitt allt. Mitt liv gick sönder. Han flyttade inte ut. 

Mannen jag sedan var lycklig över att möta (genom juridiken), kallade mig långt senare "en hemmets drottning" i jämförelse med av honom prefererade partypinglor (inlägg Undo 3/5 detta år). Han var under merparten av relationen, inte fri. Män som dras till vad de själva kallar "starka kvinnor", rättfärdigar som konsekvens, behov av bekräftelse genom otrohetens mångfald. För äktenskap med bitch, ett rivjärn och ragata, öppnar dörr till naken hud och mjuka toleranta läppar. Och varje år trodde jag... lovades jag... "Sen när vi..." Denna väntan (längtan) under samma tak som den som klippt mina vingar fysiskt och ekonomiskt, tärde hårt. Jag levde euforiskt upp vid möten med mín käre älskade... Han blev fri. Mina Föräldrar gick bort. Och han gjorde sig då upptagen när jag som mest behövde honom. In the name of love, brann jag. Brinna, brann, brunnit... Bränd.

Det är de ynkliga (fega) i världen - inte de små - som vållar störst skada. För ur dårars mun far grodor likt gräshoppsvärmar i Egypten... "Vilken tur du har mig, som ger dig tak över huvudet... för hur skulle du annars klara dig?" säger den som berövat mig ekonomi och fysisk förmåga att fullt ut förvärva dylik (inlägg Munchausen by proxy 20/3 detta år). Samt alla inlägg DallassallaD.

Åren i väntan på min käre... under delat tak med f d maken (ointressrad av kvinnor och medveten om den andres existens), satte mig ofrivilligt på första parkett, att åse / åhöra den tragiska komedin Kommer sedan - svindlande affärer. Medan jag i pausen förfriskade tanke och känsla med berättelsen Sen när vi... Lycklig i dessa stunder. Men trött av motvind. Sökte vila i hans famn. Lyssnade på hans göranden, på möten, mat och resor. Då en annan värld än min. I timmar och oändligt antal dagar gladdes jag för hans skull. När dessa telefonsamtal skulle ändas kom slutligen hans fråga om min dag. "Tack, den är bra", svarade jag i insikt om samtalets förestående hejdå. Tiden skulle inte medge mig ta plats. Med tomhetens distans inom mig, lade jag ner den tysta telefonen och såg jag utan att se, genom dimma av tårlös gråt. Hörde jag, utan att höra förbi mina hjärtslag. Sanning. Tillbaka till min dag; "Kan du bara ta och hålla käften!" För att inte tala om det ständiga och osmakliga kopierandet. Älskade Pappa gick bort i malignt melanom, sista stadiet (fyra). Då hade hans syster också ett malignt melanom, en sexa (?!), vilket inte finns. När Pappa gått bort, väntade han också slutet av sin far, som ännu lever... Ingen kunskap eller medmänsklig förståelse för min sjukdom (som inte syns). Att dagligen behöva upprepa behovet av lugn och ro, det skapar stress. Liksom att dagligen förklara och bevisa den skada som han gjort.  

Ibland fick jag berätta för min käre, om vardagshån och kallt förakt; "Men lilla älsklingen, du har ju själv valt honom..." I detta inläggs första stycke, står att läsa det som var mitt val. Så långt korrekt. Allt annat, bortom lust och lycka. Min käres sätt att slippa fråga om min känsla och mitt liv - att ofta stoppa i min hals, mitt "val". Dessa av honom medvetet formulerade ord, alltid uttalade med oförstående leende och höjda ögonbryn. 

 
Det högg mig varje gång i redan sargad tillit.  
 
Ingen illustration i form av bilagd bild.
 
Ni får här läsvärd, tänkvärd länk.
 
 
 
 
 
 




 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar