Visst kan det vara smickrande med härmeliner, som apar efter en, eftersom de anser att det man gör, är bra. Det känns positivt. Absolut. Om man dessutom får feedback.
Men det blir inte bra när små människor, i sökande efter uppmärksamhet, strävar efter ens omtanke, genom att överdramatisera. Det är bara så fult. I synnerhet med ett mixat fundament av hypokondri och hysteri.
Min Älskade Pappa gick bort i Oktober 2011. Stöd i sorgebearbetning, fick varken jag eller mina barn, av HK och fd svärföräldrar. Som sagt, inte ens ett kondolerande. Några få månader senare berättade HK att de "väntade slutet av hans far..." - som lite senare reste utomlands.
Pappa hade hjärntumörer, sviter av djupast liggande malignt melanom. Läkaren benämnde det "en fyra". Längre fram fick jag av HK veta att hans syster opererats för ett malignt melanom - "en sexa", sade han. Dock utan hans vetskap om att "en fyra" är djupast liggande. Och resa till Afrika, är knappast något man företar efter något sådant... (!?)
Nyligen sade han att en av föräldrarna "drabbats av stroke och låg nedsövd". På min fråga om det fanns något telefonnummer till vårdgivaren, för att få mer info, fick jag till svar att det fanns ett direktnummer till en patienttelefon. Inget man kopplar in vid intensivvård... (!?)
Har från samma personer upplevt ett oändligt antal varianter av detta härm-beteende. Och har funderat en del över dess orsak. För när det är jag som befinner mitt i något jag gör eller upplever, då möts jag av total tystnad och likgiltighet. Det har under åren, inte nödvändigtvis, enbart rört sig om sjukdom, utan om allt möjligt.
Julen 2008 fick jag av mina Föräldrar, en fin digitalkamera. Någon vecka senare, köpte HK sig en digitalkamera, men med fler megapixlar. När jag året efter, köpte min dator (samma som jag har idag), bytte han direkt sin dator. De gånger jag skaffat ny mobiltelefon, sak samma. Fast vassare modeller. Jag behöver inte "vass" teknik.
Har jag på teve sett och hört en artist, för vilken jag uttryckt mitt gillande, så dröjer det bara någon dag, tills han har laddat ner densammes musik, och gjort till "sin" artist. Köper jag mig nya skor eller ett annat ytterplagg i exempelvis marinblått, så skall han ha marinblått. Det märkliga i detta copy-cattande, är att jag aldrig fått / får en endaste kommentar av gillande, för det han sedan gör till "sitt".
Eller så gör jag ett uttalande, som han sedan hör av någon politiker eller forskare. Påpekar jag då att jag sagt det, då och då, så "minns" han plötsligt inte det (!?)
Det råder ett tigande och ett iakttagande av mig och vad jag gör. Ett kontrollbehov, sådär lite på distans. Inte för min skull. Utan för sin egen mentala trygghet. Aldrig spontant beröm, bara blängande och tystnad.
Fulast i det hela är uppfattningen, att jag som vuxit upp med kroniskt, fysiskt sjuk Mamma, och allt vad det medfört för den lilla flicka jag då var - att jag med denna erfarenhet - förväntas ha energi och empati i överflöd, som det bara är att vädja till genom diverse överdrifter, och vips så blir jag Florence Nightingale... För de tänker uppenbart inte så långt, att har man dessa erfarenheter, så ser man mycket snabbt vad som är äkta och sant!
Av någon märklig anledning, finns det områden, som jag får ha för mig själv... (!?) Vara ärlig och tala sanning, läsa böcker, universitetssstudier, icke-konflikt-rädd, vara organiserad / strukturerad och ha god hygien. Vad kan det bero på? Härmeliner, copycats, härmapor... är latmaskar! Och just därför. De kopierar, plankar, ljuger och överdriver, i den naiva villfarelsen, att det finns genvägar och gräddfiler för dem. Genom sitt sjuka och osjälvständiga agerande, inte helt olikt en slags tyst stalking, gör de allt för att göda sitt ego, på andras bekostnad.
Men det blir inte bra när små människor, i sökande efter uppmärksamhet, strävar efter ens omtanke, genom att överdramatisera. Det är bara så fult. I synnerhet med ett mixat fundament av hypokondri och hysteri.
Min Älskade Pappa gick bort i Oktober 2011. Stöd i sorgebearbetning, fick varken jag eller mina barn, av HK och fd svärföräldrar. Som sagt, inte ens ett kondolerande. Några få månader senare berättade HK att de "väntade slutet av hans far..." - som lite senare reste utomlands.
Pappa hade hjärntumörer, sviter av djupast liggande malignt melanom. Läkaren benämnde det "en fyra". Längre fram fick jag av HK veta att hans syster opererats för ett malignt melanom - "en sexa", sade han. Dock utan hans vetskap om att "en fyra" är djupast liggande. Och resa till Afrika, är knappast något man företar efter något sådant... (!?)
Nyligen sade han att en av föräldrarna "drabbats av stroke och låg nedsövd". På min fråga om det fanns något telefonnummer till vårdgivaren, för att få mer info, fick jag till svar att det fanns ett direktnummer till en patienttelefon. Inget man kopplar in vid intensivvård... (!?)
Har från samma personer upplevt ett oändligt antal varianter av detta härm-beteende. Och har funderat en del över dess orsak. För när det är jag som befinner mitt i något jag gör eller upplever, då möts jag av total tystnad och likgiltighet. Det har under åren, inte nödvändigtvis, enbart rört sig om sjukdom, utan om allt möjligt.
Julen 2008 fick jag av mina Föräldrar, en fin digitalkamera. Någon vecka senare, köpte HK sig en digitalkamera, men med fler megapixlar. När jag året efter, köpte min dator (samma som jag har idag), bytte han direkt sin dator. De gånger jag skaffat ny mobiltelefon, sak samma. Fast vassare modeller. Jag behöver inte "vass" teknik.
Har jag på teve sett och hört en artist, för vilken jag uttryckt mitt gillande, så dröjer det bara någon dag, tills han har laddat ner densammes musik, och gjort till "sin" artist. Köper jag mig nya skor eller ett annat ytterplagg i exempelvis marinblått, så skall han ha marinblått. Det märkliga i detta copy-cattande, är att jag aldrig fått / får en endaste kommentar av gillande, för det han sedan gör till "sitt".
Eller så gör jag ett uttalande, som han sedan hör av någon politiker eller forskare. Påpekar jag då att jag sagt det, då och då, så "minns" han plötsligt inte det (!?)
Det råder ett tigande och ett iakttagande av mig och vad jag gör. Ett kontrollbehov, sådär lite på distans. Inte för min skull. Utan för sin egen mentala trygghet. Aldrig spontant beröm, bara blängande och tystnad.
Fulast i det hela är uppfattningen, att jag som vuxit upp med kroniskt, fysiskt sjuk Mamma, och allt vad det medfört för den lilla flicka jag då var - att jag med denna erfarenhet - förväntas ha energi och empati i överflöd, som det bara är att vädja till genom diverse överdrifter, och vips så blir jag Florence Nightingale... För de tänker uppenbart inte så långt, att har man dessa erfarenheter, så ser man mycket snabbt vad som är äkta och sant!
Av någon märklig anledning, finns det områden, som jag får ha för mig själv... (!?) Vara ärlig och tala sanning, läsa böcker, universitetssstudier, icke-konflikt-rädd, vara organiserad / strukturerad och ha god hygien. Vad kan det bero på? Härmeliner, copycats, härmapor... är latmaskar! Och just därför. De kopierar, plankar, ljuger och överdriver, i den naiva villfarelsen, att det finns genvägar och gräddfiler för dem. Genom sitt sjuka och osjälvständiga agerande, inte helt olikt en slags tyst stalking, gör de allt för att göda sitt ego, på andras bekostnad.
Copycat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar