I've got You under my skin...

Vet ni vad det här är?

 

WATER

 

ALCOHOL DENAT

 

PEG-4 RAPESEEDAMIDE

 

GLYCERYL LAURYL

 

ETHER

 

DECETH-3

 

PROPYLENE GLYCOL

 

LAURETH-5 CARBOXYLIC ACID

 

ETHANOLAMINE

 

DIPROPYLENE GLYCOL

 

HEXYLENE GLYCOL

 

AMMONIUM HYDROXIDE

 

POLOXAMER 338

 

POLYQATERNIUM-6

 

OLEYL ALCOHOL

 

2,4 DIAMINOPHENOXYETHANOL HCI

 

m-AMINOPHENOL

 

THIOGLYCERIN

 

TOULENE - 2,5 DIAMINE

 

AMMONIUM THIOLACETATE

 

N,N-BIS (2-HYDROXYETHYL)-p-PHENYLENEDIAMINE SULFATE

 

RESORCINOL

 

EDTA

ERYTHORBIC ACID

PARFUM

osv...


Detta innehåll finns

i en av tre

delar

som

ingår i

samma

produkt

Alla tre delar

med likvärdigt

innehåll...


Detta väljer väldigt

många kvinnor

att applicera

i sitt hår

och

låta

verka

under

minst en

halvtimme

ofta förstärkt

med värme...



HÅRFÄRGNING!



Because You're worth it?

 

NOT!!! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Ledstjärna

Har inte uppdaterat på ett par veckor. Spretande tankar och förkylning, är orsaken. Annars är det som vanligt. Hoppas det är bra med er!

 

Det är vackert nu, i naturen. Kvällarna är helt ljuvliga. Jag bor nästan i utkanten av ett mindre samhälle, med kuperade åkrar och höga träddungar inpå knuten. När skymningsrodnaden ligger vid horisonten och koltrasten tagit dagens sista ton, blir allting stilla för ett ögonblick... Och in på välljudets scen träder aftonens solist - näktergalen... En timmes nattkonsert ackompanjerat av stilla bris, bärande doft av blommors nektar... Det är lisa för själen...

 

En paradox i detta underbara, är att denna tid på året, samtidigt är så smärtsam. Älskade lilla Mamma, insjuknade till Mors dag, för tre år sedan... Det känns som vore det ett annat liv. Jag Saknar dem så - Mamma och Pappa... Saknar deras glada, unga och pigga röster i telefonen... Ibland kan man avgöra människors ålder, genom rösten. En del låter raspiga och skrovliga, på det där gammal-tant eller farbror-sättet. Men även om Mamma och Pappa var 72 och 73, så lät de som 40-50... Men, så var de också i sitt sätt, trots svåra prövningar i sjukdom... Antagligen är det så det är, att de som verkligen varit där, de vill inte vältra sig i elände. De söker ljus och glädje.   

Tankarna på att de fanns - Mamma och Pappa - utgjorde en tillitsfull gemenskap i delad värdegrund. Min mänskliga trygghet i en galen vardag. En upp-och-ner-vänd-varje-dag-värld. Som om min förlust av närstående, legitimerar och sätter mig i naturlig position som utvald mottagare av vidrigt språk och lögner. Som om det är ok att trampa på mig då jag försöker resa mig efter ett hårt fall efter förlust. Jag biter ihop, ler och kämpar, även med den nackskada jag en gång fått som bestraffning.

För det räckte inte med att komma åt mina och mina Föräldrars besparingar. Skall man vingklippa någon, så skall man göra det rejält! Likväl, vänds det på begreppen. Det är jag som är en belastning. Det är jag som borde bidraga med ännu mer ekonomi.

Längtar innerligt efter relationen till en vuxen lögnbefriad, mindfull, positiv och välutbildad Man... Med en kristen syn / inställning till Livet, människorna och till relationen.

 

 

Med Trohet som ledstjärna och fördjupad Kärlek som mål.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Save Our Souls!

 

Så har det åter igen hänt

 

Denna gång

 

en ung man på 30 år

 

ringde SOS Alarm

 

som gav honom

 

"prio 2"

 

Han avled

 

i väntan på hjälp

 

"Vid stroke räknas

 

minuterna"

 

Så har vi alla

 

lärt oss

 

Men uppenbart

 

inte sköterskorna

 

på SOS Alarm

 

Som sedan

 

sätts att

 

utreda

 

sig

 

själva

 

Kedjan är inte

 

starkare än

 

den svagaste

 

länken

 

Ring

 

SOS Alarm

 

och

 

spela

 

Rysk Roulette

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Copycat - Stalker

Visst kan det vara smickrande med härmeliner, som apar efter en, eftersom de anser att det man gör, är bra. Det känns positivt. Absolut. Om man dessutom får feedback.

Men det blir inte bra när små människor, i sökande efter uppmärksamhet, strävar efter ens omtanke, genom att överdramatisera. Det är bara så fult. I synnerhet med ett mixat fundament av hypokondri och hysteri.

Min Älskade Pappa gick bort i Oktober 2011. Stöd i sorgebearbetning, fick varken jag eller mina barn, av HK och fd svärföräldrar. Som sagt, inte ens ett kondolerande. Några få månader senare berättade HK att de "väntade slutet av hans far..." - som lite senare reste utomlands.

Pappa hade hjärntumörer, sviter av djupast liggande malignt melanom. Läkaren benämnde det "en fyra". Längre fram fick jag av HK veta att hans syster opererats för ett malignt melanom - "en sexa", sade han. Dock utan hans vetskap om att "en fyra" är djupast liggande. Och resa till Afrika, är knappast något man företar efter något sådant... (!?)

Nyligen sade han att en av föräldrarna "drabbats av stroke och låg nedsövd". På min fråga om det fanns något telefonnummer till vårdgivaren, för att få mer info, fick jag till svar att det fanns ett direktnummer till en patienttelefon. Inget man kopplar in vid intensivvård... (!?)

Har från samma personer upplevt ett oändligt antal varianter av detta härm-beteende. Och har funderat en del över dess orsak. För när det är jag som befinner mitt i något jag gör eller upplever, då möts jag av total tystnad och likgiltighet. Det har under åren, inte nödvändigtvis, enbart rört sig om sjukdom, utan om allt möjligt.

Julen 2008 fick jag av mina Föräldrar, en fin digitalkamera. Någon vecka senare, köpte HK sig en digitalkamera, men med fler megapixlar. När jag året efter, köpte min dator (samma som jag har idag), bytte han direkt sin dator. De gånger jag skaffat ny mobiltelefon, sak samma. Fast vassare modeller. Jag behöver inte "vass" teknik.

Har jag på teve sett och hört en artist, för vilken jag uttryckt mitt gillande, så dröjer det bara någon dag, tills han har laddat ner densammes musik, och gjort till "sin" artist. Köper jag mig nya skor eller ett annat ytterplagg i exempelvis marinblått, så skall han ha marinblått. Det märkliga i detta copy-cattande, är att jag aldrig fått / får en endaste kommentar av gillande, för det han sedan gör till "sitt".

Eller så gör jag ett uttalande, som han sedan hör av någon politiker eller forskare. Påpekar jag då att jag sagt det, då och då, så "minns" han plötsligt inte det (!?)

Det råder ett tigande och ett iakttagande av mig och vad jag gör. Ett kontrollbehov, sådär lite på distans. Inte för min skull. Utan för sin egen mentala trygghet. Aldrig spontant beröm, bara blängande och tystnad.

Fulast i det hela är uppfattningen, att jag som vuxit upp med kroniskt, fysiskt sjuk Mamma, och allt vad det medfört för den lilla flicka jag då var - att jag med denna erfarenhet - förväntas ha energi och empati i överflöd, som det bara är att vädja till genom diverse överdrifter, och vips så blir jag Florence Nightingale... För de tänker uppenbart inte så långt, att har man dessa erfarenheter, så ser man mycket snabbt vad som är äkta och sant!

Av någon märklig anledning, finns det områden, som jag får ha för mig själv... (!?) Vara ärlig och tala sanning, läsa böcker, universitetssstudier, icke-konflikt-rädd, vara organiserad / strukturerad och ha god hygien. Vad kan det bero på? Härmeliner, copycats, härmapor... är latmaskar! Och just därför. De kopierar, plankar, ljuger och överdriver, i den naiva villfarelsen, att det finns genvägar och gräddfiler för dem. Genom sitt sjuka och osjälvständiga agerande, inte helt olikt en slags tyst stalking, gör de allt för att göda sitt ego, på andras bekostnad.  

 

Copycat