Tempus

För mig är orden / begreppen; "sanning" och "nu", mina livsfundament. Att leva i presens, med ett konsekvenstänk i riktning futurum, baserat på imperfekt. Vara här och nu. 

 

Man skall inte se bakåt i betydelsen "älta", utan man skall i huvudsak se framåt. Korrekt. Så en backspegel är de facto, nödvändig för att hålla kurs framåt, ungefär som i framförandet av ett fordon. Eller i beaktandet av våra kompetenser, som ju bygger på kunskap och erfarenhet. Liksom vårt ursprung, och så vidare...

 

Det blir därför märkligt budskap, när någon säger att man inte alls skall blicka bakåt. Eftersom det mesta i samhället bygger på just tillbakablick; Statsskick, statistik, kvalifikationer, betyg, ekonomisk analys, juridisk analys, nutidshistoria, utveckling och våra rötter...

 

Det som gör mig upprörd, är däremot de personer, som definitivt inte har någon mental bas i imperfekt, och definitivt inte i presens - utan undantagslöst lever, tänker och uttrycker sig i futurum... Min övertygelse är att individens förmåga att levnadsmässigt tillämpa tempus, går hand i hand med uppfattningen om / synen på sanningsbegreppet.

 

Absolut sanning, mot sig själv och andra, ger perspektivet och helheten, medan "selektivt minne", retuscherade händelser och vita lögner, alltid ställer siktet väldigt långt fram - för att inte ställas till svars. Jag aktar mig noga och blir alltid på min vakt, mot dem som lite för ihärdigt hävdar att man enbart skall se framåt. Vad döljer de? Vad är det för något de inte kan stå för? 

 

Man kan inte klippa bort sträckor av den väg vi färdas på sedan vårt första andetag. För gör vi det, tappar vi bort oss själva - därmed också Sanningen.

 

 

 

  Vägen, Sanningen...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Ondskan

Till den som eventuellt tror eller anser att jag valt...

Dagen igår var en märklig dag. Började med att jag trodde det var en dag framåt i tiden. Var flitig under förmiddagen, fixade och donade, förberedde middagen, handlade, tvättade...

Och kom plötsligt på att jag skulle sortera de där papperna, korten, breven och barnens första teckningar. Många ljusa och glada minnen! Vad stor släkten var, slog det mig. De flesta finns inte kvar... That's how it is, that's how it goes... Alla traditioner, de som utgjorde trygghet och positiv spänd förväntan... Min underbara flock... av tanter och farbröder... mostrar... mor- och farföräldrar gudmor med flera... Jag saknar er sååå... mina själsfränder...

Dessa djupa och för mig vackra känslor försatte mig i ett inre sentimentalt tillstånd, som gör mig sårbar. Och längtan efter ett bestående permanent Hem, förhoppningsvis med en Livskamrat, blir än starkare... Inser även att ett naturligt sörjande bromsats upp, av det faktum att mina tillhörigheter finns nedpackade i flyttlådor och väskor. Jag behöver se dem, för att komma i kontakt med mina känslor.

HK blir utom sig av vrede när jag på minsta vis ifrågasätter vad han ägnar sig åt. Min fråga föranleds av min fordran, som i sin tur gör det möjligt för mig att komma loss. Jag har som bekant en whiplash som hindrar mig från heltid... och jag orkar inte utveckla det mer i skrift vid detta tillfälle.

Förrut under åren trodde jag att han endast var godtrogen. Men som överlevnad har han i brist på kunskap och kompetens, utvecklat en list som anspelar på just denna "godtro" - ser alltid till att ha syndabockar som har vilselett honom, om något går fel. I motsatt riktning är han namedropper - advokater, professorer, och Kungen... alla har han i ryggen - dem han kallar "drevet".

Han är duperandets mästare nummer ett. I kombination med att för mig, på diverse sätt, förvränga de han för mig återberättar; Efter olika läkarbesök, har han naturligtvis åkommor som läkaren anser vara mycket sällsynta eller som läkaren "aldrig sett i hela sin yrkesverksamma karriär". Eller att "hela samhället skall kopplas in" i hans "case..." I Projektet, är alla kunder "lyriska över konceptet" - och alla stora order är på väg in... Det är bara små detaljer som skall landa först - investerare, finansiärer, uppköpare av bolaget "som skall ingå i en mycket stor organisation..."

Att bidra med sådana saker som stöd eller allmän medmänsklighet, är därför mycket avancerad överkurs. Och jag glömmer dessvärre detta, hela tiden. För det är verkligen svårt att förstå eller att inte utgå ifrån att det inom alla människor skall finnas en kärna av den goda gnista, vi fått med oss, då vi skapades... Ja, så tror jag. Det finns säkert dem som skulle ha synpunkter på min gudstro... I don't care...

För att återgå till gårdagen, så fick jag hela radängan om vilken belastning och börda jag är. Huset är 170 kvadrat. Jag har ett litet sovrum på andra våningen. I ett litet rum intill står flyttlådor med vad som ryms i ett normalstort hem, av porslin, böcker och hemtextilier. I övrigt har jag inga garderober, utan mina persedlar finns hängande i tygklädpåsar. På bottenplanet finns en skänk, ett linneskåp, en sekretär och ett hopställt matsalsmöblemang (bord och stolar). Vid alla flyttar har jag lättat mitt bagage, för att nu bara ha kvar det som står mig allra närmast. Men - även det är för mycket enligt HK. Och jag drar slutsatsen att det inte handlar om just de enskilda tillhörigheterna, utan om det faktum att jag har vad han saknar. 

Han försöker straffa mig för att han själv aldrig kunnat förvalta sitt pund, oavsett det rör tangibler eller ekonomi. Likt den missundsamme barnungen som raskt tuggar ner sitt godis, och tigger mer av den som sparat. Jag har lämnat bort en del av mitt eget för att i stället behålla sådant som varit mina Föräldrars. Så när han har synpunkter på mina ägodelar, blir det för mig, som att han spottar på dem jag sörjer och saknar. Dem som enligt Mammas anteckningar, hade honom i sina innerliga och upprikta böner, i bönen för det som då var min familj. Samma goa' människor som lyft hans självförvärvade ekonomiska bördor, från hans axlar... så att han kunde leka vidare och få kortvarig bekräftelse hos sina bilsäljare. Det här är min blogg och jag svär så mycket jag vill - Därför, Fy Fan!

Fick igår även höra för att jag är en person som har migrän, hur besvärligt det varit... Jo, ni läser rätt. På samma sätt som jag en gång fick höra; "Kan du inte böja på huvudet som alla andra?" när jag med vatten blött ner golvet vid handfatet i badrummet, då jag tvättat ansiktet. Svarar jag då att det ju är han som skadat mig, att det är därför jag inte kan böja huvudet, så replikerar han att den skadan är mitt eget fel - att jag har "för stor trut". Migrän har jag haft sedan 8-10-årsåldern. Initialt och under alla år, har den varit hormonrelaterad (veckorna kring mens). Och födoämnespåverkad... Efter min whiplash, kommer den även då jag legat fel eller vridit huvudet fel. Så vad klagar han för?

Själv söker han uppmärksamhet genom sina mystiska åkommor, och "remisser som ständigt kommer bort" eller "som läkaren glömmer att skriva ut..."

Han blir vid genomskådande, oerhört aggressiv. Mot mig. Inte mot någon annan. Det räcker modet inte till. Det gäller ju dessutom att hålla sig väl med alla dem han säger sig ha på "sin sida". Trodde han skulle slå ihjäl mig igårkväll, då jag inte lyssnade tillräckligt uppmärksamt på hans ego-boost, om kungar och vetenskapsmän... bla bla bla...

Så i natt har jag kommit fram till följande; För det första, gott folk, är det uppenbart fullt möjligt i detta land, att förhala inbetalning av skatt, genom att ha just "en stor trut". Och kan inte alla ni som tror på bolaget AI, alla ni som ingår i "drevet", inkluderat förslagsvis föräldrar med flera, kan inte ni ta fram era sparade resurser och tillsammans skramla ihop (vilket inte blir mycket för var och en av er eftersom ni ju är "jättemånga"), för att lösgöra mig från detta Helvete? Varför skall er Gunstling belastas av mig? Så visa nu att ni är fans! Att ni är genuine Belivers!

 

 

 

Inte av sorg utan av smärta

 

 

 





 



Dallas-sallaD del VI

Åsså kom det in en gosse... nya planer på att tjäna knäck. Snabbt försvann han åsså, å så var han me' väck... Näste man till rakning, blev en hastig skakning, ty i bladet stod det skrivet - uti tidningsarkivet; "Det mest oseriösa företag jag träffat på!"

Jag går å fiskar... Högt över havet å in emot land, sänder frekvensen... Främling, vad döljer du för mig... Du, du, du, du kan lita på mej... Alla vill till himmelen, men få vill ju dö'. Man vill kamma in vinningen, men sår inga frön. Man vill ha sin del av kakan, man vill äta den hel...

Money, money, money, must be funny... If I were a rich man... Avundsjuk, jag blir så avundsjuk...

Så länge skutan kan gå... We all live in a yellow submarine... Först lämna råttorna skeppet... Plenty of room at the hotel California... and You can check out any time of day, but You can never leave...

För jag ljuger så bra...
 

Känns som att ropa i vakuum där ingen hör! Under samma tak som den som står i stor ekonomisk skuld till mig och som stod i skuld till Mamma och Pappa... "Är det så att du får för dig att gå till Kronofogden så får Du hela drevet efter dig!" Och "då skall du få ett garanterat helvete!" Och "du kommer att höra av mina advokater med motkrav!"

 

I see Your true colours...

 

Sånt e' livet...



 

 

 



Quo vadis?

Att jag inte skriver så ofta om sorg numera, betyder inte att den inte finns där. Det gör den. Och den är en del av mig. Förlust förändrar en, så till vida att man helt enkelt tvingas möta alla sina sidor, se sin egen nakna sårbarhet. Det är svårt och ingenting man gör i all hast.

 

Jag är inte själv, men ensam. Någon hör, men lyssnar inte. Och jag har en bostad, men saknar ett Hem.

 

Tror att sådant starkt påverkar tomhet och saknad. Frånvaron av en Livskamrat. Samhörighet. Känslan av tillhörighet och "själars sympati" (så brukade Käre Pappa och Mamma definiera en perfekt relation). Kärleken söker icke sitt... allt uthärdar den, allt förmår den...

 

Viktigt i en relation är att båda parter får ta plats. Lika stor plats. Det är lätt hänt att kvinnor blir bihang, vilket bland annat undergrävs av ekonomisk obalans. Hon skall vara tacksam för "tak över huvudet och mat för dagen..." Medan han hade två tre vräkiga bilar, med motivering "man lever bara en gång..." Han styrde och ställde - med sin infantila övertalningsförmåga, ljög och mörkade ingågna avtal med diverse bilhandlare och leasingbolag. Är man ung och utgår från sunda referenser beträffande tillit, och focus är hos barnen och i deras värld, då sitter man snabbt i garnet. 

 

Lägg till brist på reflekterande djupare dialog och nära samtal. Och stryk utbudet av positiva superlativer. Vilken kvinna vill inte få en fin kommentar om sitt yttre, åtminstone som en bekräftelse på att hon inte är osynlig? Jag kunde gå ett antal veckor med helt ändrad hårfärg, utan att han sade något. Det gjorde han, först efter att jag själv påpekat det... Är dock tvärsäker på att han från början sett. För rullade jag håret och / eller strök en blus, "Skall du iväg någonstans...?" Det ingår i narcissistens härskar- och isoleringsteknik, att se men inte lämna kvitto på det.

Denna karaktär är mästare i förhalning - alla kategorier. Vi gick på det alla. Och det gjorde vi av den enkla anledningen, att det inte ingick i vår bild av närstående. Det fanns inte på kartan, att någon vi en gång tagit till oss, kunde göra oss så illa. 

Imorgon är det kyrkoval. Jag röstar inte. Och det gör jag inte av den anledningen att kyrkan är skild från staten. De frågor som kyrkan bör engagera sig i, rör oss alla oavsett partitillhörighet. Men jag betraktar kyrkan som flat och handfallen, utan eldsjälar i debatter som syftar till att väcka opinion i etiska frågor. Så kyrkan, hur visar ni er ståndpunkt i så kallat hedersrelaterat våld? Hur visar ni framfötterna mot skjutningar i våra större städer? Hur tar ni strid för äldrefrågor - och för att alla skall känna trygghet i ett värdigt åldrande...? Ni kan måhända inte göra något konkret i dessa frågor, då ni inte sitter på statens kassakista. Men, ni kan vara just opinionsdrivande!!!

 

 

 

Och Carl XVI Gustaf firar 40 år på tronen.

 

 

 

 

 

Japp...!

  

 

 

 

 

 



Tandlös varning?

 

Nu är jag nyfiken...

 

 

På förpackningen till

 

denna tandkräm,

 

står en

 

varningstext.

 

I dess första mening

 

står att

 

denna

 

tandkräm endast

 

får användas

 

i munnen...

 

Är det 

 

inte

 

där man

 

brukar

 

ha den?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Dallas-sallaD del V

Är vi alla lika inför lagen?

 

Så anser lagstiftaren och så vill vi tro. Men... det är uppenbart inte så det fungerar i verkliga livet. Jag syftar på rättigheter och skyldigheter.

 

Alla har rätt till en bra skola / utbildning och alla har rätt till god vård / omvårdnad. Det har vi i demokratins namn, bestämt genom att rösta fram representanter, som vi anser är kompetenta nog, att företräda verkställandet av våra primära behov... (suck...)

 

Blev sittande vid teven igår, och såg programmet om maten på våra äldreboende. En kvinna - representativ för ett stort flertal - betalar drygt 3 000 SEK varje månad, men äter middag för 4 SEK... Man tar sig för pannan. Leif Mannerström besökte boendet och visade att det går att laga god och näringsrik mat för den satta budgeten om 15 SEK per portion. Det blev förrätt, pannbiff med lök och ett glas vin. Och gamlingarna åt och var glada - "Fest i Kapernaum!" utbrast en av dem. Mannerström har så rätt - man skyller allt på ekonomiska resurser (typiskt svenskt). När det i själva verkat handlar om vilja och god planering! Och det är ju precis så det är inom just skola och omsorg. Det är den dåliga ekonomin som gör att det är stökigt i klassrummen och så vidare... Bullshit! Orsaken är slappa curlingföräldrar och dåligt skolledarskap. Och vuxnas konflikträdsla och svårighet att skapa trygghet genom att sätta gränser och att våga ställa krav på sina telningar (betyg). Det går ju uppenbart att driva skola i u-länder...

 

Detta var en parentes, men ändå inte. Det är skattemedel som finansierar vår välfärd. Inställningen till att betala skatt, säger en del om folk. Jag anser att det finns en del skatter som känns märkliga, i synnerhet när det blir följdskatteeffekter - skatt på skatt på skatt och så vidare. Och jag anser att fastighetsskatten slår hårt mot äldre som nästan hela sitt liv haft samma bostad... Det finns mycket att önska beträffande vanligt folks skatt. 

Ändå är det vanligt folk som har nyfikenhet på, och hyser en viss respekt för, eko-brottslingar. Det finns en slags allmänhetens glorifiering av dessa kriminella element. De är stora i käften, säger imponerande saker, omger sig med fräcka prylar och kläder, skryter och vräker på, bor på flotta hotell, reser lyxigt och kör tuff bil... Sådan är den gängse bilden. De flyter ovanpå, alla andra. 

Patetiskt blir det när intellektuellt små "män" (oftast inte kvinnor), i brist på elementära kunskaper i företagande och ekonomi, de facto tror, att framgångsrik företagare = storfräsare. Så istället för att initialt upprätta en affärsplan, samarbetsavtal, leverantörsavtal, produktavtal, sätta budget med mera, så trycks visitkort med internationell och kilometerlång titel (!?) och det införskaffas storbilds pekdator, för att kreera pretentiösa presentationer. Senaste prat- och pek-mojäng är ett måste, liksom tysk leasingbil... Också ordförrådet är viktigt, med sina givna favoriter - "projekt", "koncept", "inleda samarbete med", "lyriska investerare", "revolutionerande teknik", och "miljon-beställningar längre fram"... "blablablablabla..."  Polly vill ha kex... ja, ungefär så...

Bedragares inställning till att betala skatt, är densamma som till att betala överhuvudtaget. Det finns hieraki bland dessa individer. Och varierande "intelligens". Men - upplägget är alltid detsamma - sno åt sig så mycket som möjligt - först av människors tillit och sedan är det bara att klå dem på medel! Symptomatiskt är även att de helt vänder på begreppen. I deras ögon är borgenären eller investeraren, idioter som sedan kräver återgäldande, med motiveringen; "Man kan inte plocka kala höns..." Det är bara när det skall "investeras" i dem, som de blåser upp sina fiktiva fjädrar...

Blir förbannad när jag får höra för att jag betalat skatten över försäljningen av mina Älskade Föräldrars bostad, som om det vore kriminellt! "Sådant har jag inte råd med..." (som om man kan välja?!) Att däremot sälja ett bolag och låta den försäljningens medel för att täcka skatt, gå till annat... säger en hel del om förmågan att prioritera och att tänka längre än näsan räcker... samt visar även bristande ansvarsinsikt - ett sätt att osolidariskt skita högaktningsfullt i andra människor och gällande lagstiftning.  

 

 

Omnes homines liberi aequique dignitate atque juribus nascuntur -

 

Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter.  

 

Så det så!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



I'm just an oldfashion girl...

Vad har hänt sedan sist? Vardagen har haft ett jämt flow, vilket jag verkligen uppskattar. Läste nyligen en artikel i DN, om en kvinna som skrivit bok om att sörja. Hon var bedövad i tre år... Och det framkom att det definitivt inte finns någon bestämd tidsgräns för hur länge man sörjer. Egentligen sörjer man resten av sitt liv - min erfarenhet är att tillståndet "sorg" övergår i tillståndet "saknad". En saknad och tomhet som alltid kommer att finnas där. Det hela handlar om hurdan relation man haft till dem man mist. Att sörja och sakna är en förlängning av att älska...

 

Ute i världen är det elände, som vanligt. Det går inte en dag utan nyhetsrapportering från utlandet om ond bråd död och civilas lidande. På hemmaplan upptas nyheter till stor del av att avrapportera sanktioner mot diverse åldersbenämnda individer som på diverse sätt tagit livet av eller tillfogat annan svår skada - kroppsligt och / eller ekonomiskt. Vad är detta för värld??? Vad har förändrat den, de senaste femtio åren, på detta avskyvärda sätt??? Kommunikationen / dialogen mellan människor har hårdnat och vulgäriserats och forna normers trygga ramar, finns inte längre... Jag säger det åter - den tekniska utvecklingen framskrider, medan individen dagligen tar tio steg tillbaka till grottan... Ser ingen det???

 

Lundsbergs internat har stängts. Helt rätt! En flat skolledning som blundar för kamratfostran à la Guillous Ondskan... är inte annat än delaktig i den misshandel som ägt rum. Privatskolor är bra. Men, de blir vad dess ledning gör dem till.

 

För att återgå till normer. Tittade förstrött på Kristallen-galan häromkvällen. Är det fler än jag som reagerade då André Pops och Carina Berg, i intervju, kysser varandra på munnen? Alltså, jag är inte pryd. Det handlar alls inte om något sådant. Men - för mig symboliserar munkyssande, något som är mellan två personer som hyser varma känslor för varandra, så som man och kvinna... Om man ok:ar sådant från media, så tar folk efter. För media och i synnerhet teve, är för svagtänkande / kännande, den ultimata sanningskällan i livet. Sägs och visas något på teve, ja då är det lika med sant!

 

Att kyssa någon på munnen medan det finns relation till annan, är att tänja på trohets-gränsen. Elastisk etik gör att människor sårar varandra, eftersom det inte längre finns någon gemensam norm-nämnare. I relationen mellan man och kvinna, tror jag stenhårt på äkta romantik. Vaddå äkta? Jo, den äkta romantiken, är sprungen ur lyhördhet och en sensetivitet som inte kan förställas. Köpe-romantik, spelad romantik, blir en låtsaslek utan fast grund, och ensamheten blir total. Att visa varandra stil och värdighet, bibehåller respekt och högaktning. En sådan sak, som en god ton och ett gott språk och uppförande gentemot varandra, skapar däremot förtroende och tillit.

 

    

I'm just an oldfashion girl...