Det har blivit några veckors uppehåll i skrivandet, vilket har sina orsaker i att min Dell-kompis behövde tangentbordstransplantation. Jag hör till dem som sliter ut tangenter, ungefär som löparen sliter skor. Och så har det kommit en flytt emellan. Bor sedan en vecka, i NV Skåne. Just nu yr snön över skog och vidder, och landskapet ser ut som ett svartvitt foto, med hundra nyanser av grått...
Drömmen om Halland, kanske Bohuslän... som jag så ofta närt förhoppningar om att göra till "mitt". Marstrand, Skärhamn, kanske Strömstad... Jag är kust- och hav-människa som älskar fisk och salta stänk...
Svek. Som en tagg i hjärtat, att möta insikten om bortkastad tid och självbedrägeri, på basis av egna referenser. Att blint givit tillit och förtroenden, för att återgäldats med "raljerande" och analyseranden om den jag är. Vem - jag bara undrar VEM, är av Vår Skapare, satt att i jordelivet, råda och döma över andra? Vem har av högre makt, tilldelats rollen och framförallt rätten att uppställa normgivnade kriterier för hur varje individ (unik sådan), skall tänka, känna och agera? Fy för den lede, för självutnämnda sekteristiska personer. Från dylikt tar jag avstånd! Frisk luft i själ och lungor, tack!
"När vi var på IKEA, noterade jag att du inte trivs i sådana sammanhang, du är nog en hemmets drottning, som föredrar att vistas hemma..." Jojo, ni läser rätt! Pardonez moi, men vem f-n trivs på IKEA??? Jag trivs inte på McDonalds eller Ullared heller... Ups... Jag hör till den del av mänskligheten som uppskattar kvalitet framför kvantitet. Och personlig service, att jag som kund känner mig utvald och speciell. Slutsats av ovan ogenomtänkta uttalande, torde således vara, att alla vi som inte tilltalas av att trängas i en eau de mix av svett, gammal mat-os, kaffesump och urin, vi är inte sociala. Men hallå lixom...? Eeh...?
Analogi; För drygt tio år sedan, besökte jag en intern på öppen anstalt. Han berättade för mig att han aldrig sett någon som såg så bortkommen ut som jag, då jag promenerade över fängelsets gård. Jag tog det som en fin komplimang, för vem vill se hemtam ut på en anstalt?!
En annan och med ovan samtidigt uttalad groda, var att jag "föredrar saker, framför livskvalitet..." Jag har nu skrivit närmare hundra (100!) inlägg i denna blogg. Samtliga har sitt ursprung i tankar och känslor, kring förlusten av två Älskade närstående (mina föräldrar). I åtskilliga inlägg har jag beskrivit hur jag som ensam-barn ställts inför det faktum, att allt sorterande av just saker, vilade på mig. Tänk, ett par som varit samman i över femtio (50!) år. Båda intellegenta känslomänniskor, med mycket litteratur och eget skrivet material, samt sparade minnen och ett fullmöblerat Hem... Ja, då blir det en del att göra. Hundratals kilo av saker har sålts eller lämnats bort. Och det jag behållt, är det som för mig är starkt förknippat med Mamma och Pappa. Jag har ofrivilligt behövt flytta en del, de senaste åren. Om det har jag skrivit i tidigare inlägg. Sakerna, tingen, föremålen, blir då det som utgör ens (mitt) Hem, inte de för tillfället omslutande väggarna.
Har för övrigt alltid varit en person som vårdat och som vårdar tillhörigheter. Är det fel? Är det fel att ta hand om det som är ett stycke konkret familjehistoria? Som inte kan ersättas av pusselmöbler från IKEA...
Är det livskvalitet att få ta emot ovan uttalanden?
Klassiskt Traditionell - är jag
Dagssländor - Nej, tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar