Homosexualitet

När teve-filmatiseringen av Jonas Gardells bok Torka inga tårar utan handskar, gick, så missade jag att se den. Men nu har jag i alla fall läst boken. Jag hör för övrigt till dem som gärna läser Gardells böcker, för att han har en extremt god känsla för detaljer och stor förmåga att skildra saker och ting, som om han vore dubbelt så gammal - baserat på livserfarenhet. Men...

 

Jag har synpunkter på det jag läst i ovan nämda bok. Och funderar över detta med homosexualitet. Talespersoner för RFSL brukar uttala att det inte är någon skillnad på hetero och homo... i synen på relation till annan. Men det är lätt att undra... efter genomläsning av denna bok.

 

För varför får man (jag i alla fall), uppfattningen att man i homo-världen lägger extremt stor focus på genitalierna? Och det liv som skildras i boken, är lindrigt sagt promiskuiöst. Man har först sex med varandra och hoppas sedan att partnern stannar kvar... Men hallå? Visst, jag är medveten om att en hel del ytliga hetero-relationer inleds på likvärdigt sätt. Gardells trilogis första bok är kallad Del 1 Kärleken... Men det han beskriver är inte kärlek, utan snarare begär och konsumtion av likasinnade individer. 

 

De så kallade Pride-paraderna framställer homosexualiteten på samma sätt - stor focus på genitalier och ännu värre, styr ut sig som vore de ett cirkusfölje. Jag menar... seriöst...?

 

Om man analogt ponerar att hetero-kulturen gjorde likadant... kallade det kärlek att ligga runt eller hålla parader med porrigt klädda män och kvinnor i varierade samlagsställningar och så vidare - då hade det varit trashigt...  

 

Men nu är det en gång för alla så att vänstermedia betsämt åt oss, vad vi måste tycka och tänka, för att inte kallas homofober. Tala om diskriminering!!!

 

 

 

Hetero - men stolt!!!

 

 

 

 

 

 

 



Annandag Jul

Vilken Julklapp!

 

 

Blivit Farmor för andra gången!

 

På självaste Julafton!

 

 

 

Tack Gud!

 

 

 

 



Nu är det Jul igen...

Egentligen är det inte så svårt att undvika den så kallade julstressen...

 

Gör Dig till en tillfällig betraktare av de vanligast förekommande julföreteelserna. Genomskåda de kommersiella budskapen och storföretagens annonskampanjer i diverse media. Tänk verkligen efter och fundera över varför det år efter år, slås rekord i konsumtionen kring Jul... Årets övriga dagar, matas vi av media, med våld och elände, vilket på sikt gör individen empatiskt avtrubbad. 

 

Således göds det avskärmade (avtrubbade) egot, med ökat behov av frosseri som konsekvens. Som bedövning, för att slippa engagera sig. Julens budskap uteblir och lämnar plats åt gallstensframkallande kladdiga röror, äckelsmittade julbord eller skuldsättning hos kreditinstitut. Men, hallå...?! Tagga ner, sänk tempot, ta djupa andetag och njut av stillhet och tanken på att det kring Nyår, går att ana, om än pyttelite, att ljuset återvänder...

 

Ett, tu, tre och simsalabim! Nu skall vi vara glada. Alla skall vara glada! Det är en myt att alla är glada till Jul. Det är nog snarare så att alla känslor och företeelser i släkt, familj och relation förstärks vid storhelger. Eller känslor av ensamhet och utanförskap. Endast vår fantasi sätter gränser för inlevelsen i hur det kan vara.

 

För mig är det andra Julen utan mina Älskade Föräldrar, som båda gick bort mellan Juni och Oktober i fjol. Jag håller på att lära mig, att gå vägen tillbaka... försöker lära mig att förstå. Tänker på er, som träffade Mamma och Pappa, men som inte kondolerade... Vad löjligt små människor ni är. Kan inte ta er på allvar eller ens känna respekt. Sorry.

 

Död förändrar. Flyttar in och möblerar om. För alltid. Får en att se, med alla sinnen. Egentligen borde Julen vara den tidpunkt på året, då vi bara ger och samtidigt stänger ner vårt ego. Vi har ju vårt födelsedagsfirande, då var och en har en egen dag. Men Julen - tillhör de osjälviska. Skaffa perspektiv!

 

Och mina tankar går till alla dem som mist en närstående, till alla dem som ligger på sjukhus och inte får besök, till alla dem som i Juletid vakar över närstående på sjukhus, till alla dem som är sjuka, till alla dem som har det svårt socialt och ekonomiskt, till alla de kvinnor som våndas över om deras make skall slå dem eller barnen i Jul, till alla dem som lever gömda och är rädda, till alla dem som saknar ett Hem, till alla dem som saknar någon, till alla de barn som gråter sig till sömns, till alla de barn som är utfrusna och till alla dem som far illa av andra människors missgärningar.

 

Jag önskar alla en GOD JUL. Men främst dem som jag ovan räknade upp!

 

 

En STOR VARM KRAM till just er!!!  

 

 

 

 

    

The reason...

Det blir lite märkligt när människor förklarar varför de firar Jul och vad som är viktigt med Julen...

 

"Maten, teveprogrammen, granen och julklappar..." Eller varför de firar Lucia... "Ja, det är mysigt med alla tända ljus, glögg och pepparkakor..." Alltså, uppriktigt - Luciafirande? Varför firar ett protestantiskt och avkristnat land, ett helgon inom den Romersk katolska och Ortodoxa kyrkan?

 

Och varför firas Julen, när anledningen är totalt avvecklad? Liksom Påsken... Vem tänker på Kristi död och Uppståndelse, på långfredagsdisco, bland påskägg, utklädda kärringar och laxfrossa...?

 

Eller "borgerlig konfirmation" - vad bekräftar den?

 

Eller kyrkovigsel - "Det var ett fint bröllop men prästen pratade för mycket om Gud..." (?!)

 

 

 

Anledningen till våra sakrament och helger! 

 

 

 

 

 

Tangibles

Det har blivit några veckors uppehåll i skrivandet, vilket har sina orsaker i att min Dell-kompis behövde tangentbordstransplantation. Jag hör till dem som sliter ut tangenter, ungefär som löparen sliter skor. Och så har det kommit en flytt emellan. Bor sedan en vecka, i NV Skåne. Just nu yr snön över skog och vidder, och landskapet ser ut som ett svartvitt foto, med hundra nyanser av grått...

 

Drömmen om Halland, kanske Bohuslän... som jag så ofta närt förhoppningar om att göra till "mitt". Marstrand, Skärhamn, kanske Strömstad... Jag är kust- och hav-människa som älskar fisk och salta stänk...

 

Svek. Som en tagg i hjärtat, att möta insikten om bortkastad tid och självbedrägeri, på basis av egna referenser. Att blint givit tillit och förtroenden, för att återgäldats med "raljerande" och analyseranden om den jag är. Vem - jag bara undrar VEM, är av Vår Skapare, satt att i jordelivet, råda och döma över andra? Vem har av högre makt, tilldelats rollen och framförallt rätten att uppställa normgivnade kriterier för hur varje individ (unik sådan), skall tänka, känna och agera? Fy för den lede, för självutnämnda sekteristiska personer. Från dylikt tar jag avstånd! Frisk luft i själ och lungor, tack!

 

"När vi var på IKEA, noterade jag att du inte trivs i sådana sammanhang, du är nog en hemmets drottning, som föredrar att vistas hemma..." Jojo, ni läser rätt! Pardonez moi, men vem f-n trivs på IKEA??? Jag trivs inte på McDonalds eller Ullared heller... Ups... Jag hör till den del av mänskligheten som uppskattar kvalitet framför kvantitet. Och personlig service, att jag som kund känner mig utvald och speciell. Slutsats av ovan ogenomtänkta uttalande, torde således vara, att alla vi som inte tilltalas av att trängas i en eau de mix av svett, gammal mat-os, kaffesump och urin, vi är inte sociala. Men hallå lixom...? Eeh...?

 

Analogi; För drygt tio år sedan, besökte jag en intern på öppen anstalt. Han berättade för mig att han aldrig sett någon som såg så bortkommen ut som jag, då jag promenerade över fängelsets gård. Jag tog det som en fin komplimang, för vem vill se hemtam ut på en anstalt?!

 

En annan och med ovan samtidigt uttalad groda, var att jag "föredrar saker, framför livskvalitet..." Jag har nu skrivit närmare hundra (100!) inlägg i denna blogg. Samtliga har sitt ursprung i tankar och känslor, kring förlusten av två Älskade närstående (mina föräldrar). I åtskilliga inlägg har jag beskrivit hur jag som ensam-barn ställts inför det faktum, att allt sorterande av just saker, vilade på mig. Tänk, ett par som varit samman i över femtio (50!) år. Båda intellegenta känslomänniskor, med mycket litteratur och eget skrivet material, samt sparade minnen och ett fullmöblerat Hem... Ja, då blir det en del att göra. Hundratals kilo av saker har sålts eller lämnats bort. Och det jag behållt, är det som för mig är starkt förknippat med Mamma och Pappa. Jag har ofrivilligt behövt flytta en del, de senaste åren. Om det har jag skrivit i tidigare inlägg. Sakerna, tingen, föremålen, blir då det som utgör ens (mitt) Hem, inte de för tillfället omslutande väggarna. 

 

Har för övrigt alltid varit en person som vårdat och som vårdar tillhörigheter. Är det fel? Är det fel att ta hand om det som är ett stycke konkret familjehistoria? Som inte kan ersättas av pusselmöbler från IKEA... 

 

Är det livskvalitet att få ta emot ovan uttalanden?

 

 

 

Klassiskt Traditionell - är jag

 

 

 

 

 

Dagssländor - Nej, tack!