Quo vadis?

Att jag inte skriver så ofta om sorg numera, betyder inte att den inte finns där. Det gör den. Och den är en del av mig. Förlust förändrar en, så till vida att man helt enkelt tvingas möta alla sina sidor, se sin egen nakna sårbarhet. Det är svårt och ingenting man gör i all hast.

 

Jag är inte själv, men ensam. Någon hör, men lyssnar inte. Och jag har en bostad, men saknar ett Hem.

 

Tror att sådant starkt påverkar tomhet och saknad. Frånvaron av en Livskamrat. Samhörighet. Känslan av tillhörighet och "själars sympati" (så brukade Käre Pappa och Mamma definiera en perfekt relation). Kärleken söker icke sitt... allt uthärdar den, allt förmår den...

 

Viktigt i en relation är att båda parter får ta plats. Lika stor plats. Det är lätt hänt att kvinnor blir bihang, vilket bland annat undergrävs av ekonomisk obalans. Hon skall vara tacksam för "tak över huvudet och mat för dagen..." Medan han hade två tre vräkiga bilar, med motivering "man lever bara en gång..." Han styrde och ställde - med sin infantila övertalningsförmåga, ljög och mörkade ingågna avtal med diverse bilhandlare och leasingbolag. Är man ung och utgår från sunda referenser beträffande tillit, och focus är hos barnen och i deras värld, då sitter man snabbt i garnet. 

 

Lägg till brist på reflekterande djupare dialog och nära samtal. Och stryk utbudet av positiva superlativer. Vilken kvinna vill inte få en fin kommentar om sitt yttre, åtminstone som en bekräftelse på att hon inte är osynlig? Jag kunde gå ett antal veckor med helt ändrad hårfärg, utan att han sade något. Det gjorde han, först efter att jag själv påpekat det... Är dock tvärsäker på att han från början sett. För rullade jag håret och / eller strök en blus, "Skall du iväg någonstans...?" Det ingår i narcissistens härskar- och isoleringsteknik, att se men inte lämna kvitto på det.

Denna karaktär är mästare i förhalning - alla kategorier. Vi gick på det alla. Och det gjorde vi av den enkla anledningen, att det inte ingick i vår bild av närstående. Det fanns inte på kartan, att någon vi en gång tagit till oss, kunde göra oss så illa. 

Imorgon är det kyrkoval. Jag röstar inte. Och det gör jag inte av den anledningen att kyrkan är skild från staten. De frågor som kyrkan bör engagera sig i, rör oss alla oavsett partitillhörighet. Men jag betraktar kyrkan som flat och handfallen, utan eldsjälar i debatter som syftar till att väcka opinion i etiska frågor. Så kyrkan, hur visar ni er ståndpunkt i så kallat hedersrelaterat våld? Hur visar ni framfötterna mot skjutningar i våra större städer? Hur tar ni strid för äldrefrågor - och för att alla skall känna trygghet i ett värdigt åldrande...? Ni kan måhända inte göra något konkret i dessa frågor, då ni inte sitter på statens kassakista. Men, ni kan vara just opinionsdrivande!!!

 

 

 

Och Carl XVI Gustaf firar 40 år på tronen.

 

 

 

 

 

Japp...!