torsdag 15 juli 2021

Han / Hon / Hen

Att ha en Gudstro innebär inte att allt blir bra. Det innebär att ha det bra, hur allt än blir... 


Ibland undrar jag om det verkligen är så. Jag är Kristustroende. För vägen till Herren går genom Kristus. Det finns inget speciellt tillfälle då jag blev frälst. För jag är född i en familj med tro. Och den har alltid varit självklar för mig. Har försökt tänka mig ett liv utan Herren. Det ger mig känslan av total tomhet. Utan hopp och utan ramar.


Som ung var min uppfattning att Gudstro enbart berörde den enskilde. Och gifte mig därför med en icketroende. Så fel jag hade. Tro är förvisso något personligt. Men den kommer att beröra andra, genom värdegrund och agerande. Personen jag gifte mig med, visade sig vara enormt omogen, raljerade med tro och troende. "Vill du bedja?" frågade han mig, med spelad ironisk ton. Att föra vuxna samtal med vederbörande, var omöjligt. Jag kunde mötas av kommentarer likt; "Jag förlåter dig, mitt barn. Ty även jag har syndat..." Han lekte och mognaden var en sjuårings. Inget av detta var synbart i början av relationen. Familjelivet var inte hans "grej". Han tröttande på att vara make och far. Ville vara fri. Och stack.


Efter drygt ett år träffade jag en annan. Han var snäll och lite blyg. Mitt intryck var att han kom från en hel familj. Sprickorna i fasaden, såg jag först senare. Han klargjorde att han kom från en troende familj. De bad nämnligen bordsbön. Min tanke var att det lovade gott. Normalitet.


Vad jag så småningom fann, var att Gudstro för en del, är ord utan handling. Rabblade ritualer. Helt utan Kärlek. Gud ÄR Kärlek. Och den som inte kan ge eller ta emot Kärlek, bär inte heller Gud inom sig! För Gud förlöser Kärlek. Som ringar på vatten. Kärleken bjuder in och vårdar gemenskap. Men, i den här märkliga familjen, fanns eller finns ingen Kärlek. Ingen värme och empati. Inga positiva superlativer. Inget lugn. Ingen harmoni. Ingen intellektualitet. Bara yta och stort materiellt statusbehov.


Det var mycket prat om pengar, sjukdomar och skavller. Jag vägrade att hoppa på det tåget, och sågs därför inte med blida ögon. Det blev snabb utfrysning, bakdanteri, kränkningar, förtal, lögner och mängder av ogrundade påståenden. Vid tidpunkten var jag ung och barnen mycket små. Visste jag vad jag vet och kan idag, hade jag polisanmält, då flera uttalanden var mycket grova. Jag var pojken i Kejsarens nya kläder... Såg nakenheten som ingen skulle få se. Blev därför per automatik, en iakttagande outsider.


Kom att leva både i perspektivet och nära den perosn jag först uppfattade så som varande blyg. Istället för blyghet såg jag en kuvad och mentalt osjälvständig individ. I en familj där sann osjälvisk Kärlek är kittet, där är man välkomnande och bekräftande. Aldrig att de frågade mig om min barndom, mina föräldrar, mina miljöer. Inte ens ett litet foto av mig som barn, efterfrågades. Jag varken kunde eller kan beundra människor med sådan ignorans.


Det finns gemensamma nämnare hos dessa båda "män" jag beskrivit. Possessiva mödrar. Och på olika sätt frånvarande fäder. För en far kan vara fysiskt närvarande, men känslomässigt frånvarande.Då finns risk att den uppväxande pojken, göder en inre besvikelse gentemot fadern. Och kommer som vuxen att söka en fadersgestalt i män han överallt möter. Men han riktar även ilska och stor irritation mot kvinnliga kvinnor som söker mannen i honom. Hur skall han kunna svara mot bilden av en mentalt stabil man, när han ingen förebild fått? Hos modern har han som barn, sökt tröst. Men även rönt ensamhet och besvikelse då modern sökt social bekräftelse i fadern. Hon har tagit emot barnets förtroenden och sedan skvallrat för faderrn. Han kommer därför alltid att söka moderssurrogat. Kalla och bittra föräldrar ger psykiskt instabila barn. Barnen knyts till modern / fadern - inte via Kärlek - utan via skuldbeläggande.


Jag kunde inte inordna mig i detta Norén-drama. Blev snabbt obekväm. Det jag upplevde var inget jag kunde identifiera mig med. Länge, mycket länge, i flera år, levde jag i förlamande chock över hur jag behandlats. Mannen / pojken vände sig alltid bort när jävligheterna haglade över mig. Då ville han inte se. Rädd att föräldrarna skulle frysa ut honom om han tog sin hustus parti. Sannolik konsekvens är att kuvade pojkar blir könsneutrala "hen". Har könsneutrala "män" döttrar, får döttrarna ingen bild av manlighet, som de småningom skall attraheras av, för att kunna föra släkten vidare... 


I den goda relationen finns stabil manlighet och kvinnlighet, genuin Kärlek, sanning och god kommunikation på samma våglängd. Det är mi stora sorg i livet, att inte fått uppleva det. Saknar det så det värker i kropp och själ! Känner mig berövad och snuvad på mycket. Långt mer än de, förvisso stora summor jag blivit blåst på. Långt mer än den nackskada jag tillfogats. Långt mer än den utbrändhet jag fått...


Har överösts med lögner, svek, falskhet, smärta, svordomar, kyla. likgiltighet... Hur illa jag än har det, har hen det alltid värre. Jag vet varje dag att jag kommer att få det svårt. Det är inte frågan om - utan när. Som hugg i ryggen. Har hen hållt sig lugn en hel dag, kommer det på kvällen. Det är ofta ifrågasättande och hånfulla kommentarer om min hälsa. Det är kommentarer om ekonomi. Och allt handlar till syvende och sist om att han bara pratar om sig själv.


Isolation, vingklippt hälsa och ekonomi. Jag är dessutom hänvisad till köket där jag ibland får möjlighet att sitta och skriva vid köksbordet. Dock inte så ofta och mycket som jag vill och behöver. Skriva är min ventil. Och har det i dessa rader smugit sig in tryckfel, beror det på att det just nu är 30 grader i köket.

1 kommentar:

  1. Tack Fina Hanna! Du skriver med lätthet om svåra saker. Beundrar dig. Kram!

    SvaraRadera