Katolska kyrkan. Om Katolska kyrkan tycker jag inte. Varför denna bestämda inställning? Jo, som treåring i behov av daghemsplats, placerades jag där av mina föräldrar, som nog trodde det skulle bli tryggt och bra där.
Jag anklagar verkligen inte mina föräldrar! Sankta Elisabetsystrarnas kindergarten - tyskt, hette barndaghemmet. Det som idag kallas "dagis", benämndes då barndaghem. Vi, barnen var delade i två avdelningar. Vi små upp till fem år vistades nederst i byggnaden. Och förskolebarnen i avdelningen på andra våningen. I två och ett halvt år vistades jag i denna destruktiva miljö. Jag kan fortfarande få tårar i ögonen när jag tänker på denna tid. Ofta var jag sjuk i infektioner, halsfluss, öroninflammationer med mera. Liten, smal, blek och hängig.
Kom dit i ottan, med smörgåspaketet i folie, att ha som mellanmål på eftermiddagen. Dagen började med morgonbön. Sedan lek. Ute. De släppte ut oss i kofta och tunnare tröja. Och jag frös ofta. När det var dags för lunch, drog en av systrarna i ett rep med flera bjällror, för att vi med "glad" aptit skulle rusa in och bänka oss, efter handtvätten.
Vid de låga avlånga borden satte vi barn oss. Där blev vi påknutna långsmala haklappar av galon. Nederdelen av haklappen skulle vi lägga på bordsytan framför oss. Därefter placerades på haklappen, en tallrik med het soppa. En tunn buljong, med några små broskklumpar i samt lite finhackad grönkål. Innan vi började sleva i oss denna vämjeliga vätska, ställde sig en av systrarna framför oss och höll en knappnål i handen. Hon stod där i full fotsid svart mundering, frasande vid kjol och svart och vitt dok, utan att man någon gång såg håret. Inte på någon av dem. Hon brukade säga att det skulle vara så tyst ibland oss, att knappnålens fall skulle höras i golvet. Dessförinna hade vi unisont knäppt händer och bett bordsbön.
Varje dag samma rutin - Jag ville inte äta upp. Same procedure as every day... Då kom en av pingvinerna och slet mig i örat och drog mig sedan över golvet, genom att hålla i min ena överarm och i sin andra hand bar hon min lunch. Sedan in i en stängd skrubb. Där jag fick sitta i chambre separé, till dess att jag låtit mig väl smaka. Någon enstaka gång hände att jag ätit upp utan våld. Då kunde lekkamrater säga till mig förvånat - "Idag har du ju inte åkt ut!?"
Efter måltiden var det till att sitta kvar och vänta in dem som inte var klara. Därefter var det åter knäppta händer och i bön tacka Gud för maten. Amen. Efter ny handtvätt - Sovstund. Mellanmål och ut för att leka. Kommer tydligt ihåg en gång då jag var kolossalt kissnödig... Hade ju lärt mig att man inte fick avbryta vuxna när de pratar. Två pingviner satt i samspråk och jag närmade mig dem för att be om hjälp med att knäppa upp knapparna i mina hängslebyxor... Jag visste att jag skulle bli utskälld om jag avbröt dem. Och utskälld blev jag sedan för att jag inte kunde hålla mig, utan olyckan var ett faktum. De skällde och jag grät. Som vanligt.
I detta barnens helvete, fanns ljusglimtar. Store-Johan i våningen ovanför... Vi var nog lite förtjusta i varandra, för de andra barnen skvallrade om oss. De dagar jag inte hade hängslebyxor med knappar, ville han alltid vi skulle gå ut i buskarna. Dit cyklade vi på varsin trehjulare. Framme drog jag på hans önskan, ner mina byxor och han tittade. Sedan drog jag upp dem igen. Och vi cyklade tillbaka som om ingenting hänt. Tala om snabbis i busken...
Vad är det i den Katolska kyrkan som manat och ännu manar de anställda att bruka våld och perversioner? Som litet barn var jag förvirrad i den värld som utgjordes av Sankta Elisabetsystrarnas tyska Kindergarten. Hemma var det tillåtet att småprata vid matbordet. Så även hos släkt och goda vänner. Efter de två och ett halva åren, flyttade vi. Mamma och pappa och jag. Då kom jag till ett underbart barndaghem! Hemlagad mat, härlig tomt med stora klätterträd. Skojig personal och fina lekkamrater. Jag stortrivdes där. Aptiten blev bättre och glädjen syntes i mina ögon. Jag kom hem smutsig och glad. Ner i badet och allt kändes fint!
Jag har alltid varit och är Gudstroende! Barnatro som vuxit. Det är härligt och underbart att vara troende. Visst vacklar jag ibland. Men jag kommer alltid tillbaka och även i vacklandets stund finns i bakgrunden, likt ett ryggstöd, Guds fadershand som stöttar när jag är svag.
Katolska kyrkan tycker jag inte om. Den lever inte som den lär. "Allt vad I viljen..." Våld och pedofili - är det så de anställda själva vill behandlas? Jag tänker på barndaghemmets systrar - skulle de på sin ålders höst, när de kanske fått svårt äta eller avlägga toalettbesök, önska att någon släpade dem över golvet, drog och slet i deras öra? Eller skälla och skrika på dem, när de kissar på sig?
Så Fader, förlåt dem... ty de veta icke vad de göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar