Har problem med att moderera kommentarer, så vill ni nå mig är adressen samma som i profilen; hanna@gyllensparre.se
Det är morgonstund med thékopp nummer två. Tyst i huset. Bästa stunden på hela dagen. Nytt blad. Tacksägelse och ödmjukhet. Den veckogamla rosenbuketten på köksbordet, doftar. Åldrad skönhet. Rödhakens intensiva drillande ackompanjerar tystnaden. Mina tankar får vingar... Ut, ut och flyg i perspektivets höjd! Längtan... Var finns frihet som är äkta? Den illa gör - han illa far... En lögn av människan konstruerad. Vem definierar verklig rättvisa?
Min tanke landar åter vid köksbordet. Några trädgrenar växer likt en Giacomettiskulptur - sträckande sina armar mot skyn, som för att famna Livet. Morgonljuset gör entré, strör guld över kala gamla björkar. Luften är mild och doftar höstsömnig morgonfukt... Vad månde blifva af dagen?
Earl Grey har svalnat och är nästan slut. Verkligheten gör entré. Stiger in på scenen där morgonkänslan gått till vila, likt fågeln i sitt näste. Aktar den. Vårdar den.
Hur stort empatiskt ansvar har man skyldighet att ge och visa, den som är frisk, men lat? Som dagligen kallar den Onde i svordom och i handling? När toleransens källa sinat, vad kan man då giva? Jag räds bli förhärdad och hård, tappa mitt hjärta av kärlek och värme skapat. Mina händer vill smeka, inte vara tårars kärl. Mina läppar vill trösta och skratta, inte döma och förakta.
Mina ögon vill möta ömhetens blick... Se själen genom dessa fönster. Min hud vill möta varsam beröring av händer som helar kropp och själ...
Inga lögner, inga svek, ingen falskhet, avund eller ondska. Inget hån, bakdanteri och själviskhet... Ingen dumhet, dårskap eller svärta.
Det var ju väldig vad hon verkar dyster, tänker ni kanske? Näpp! Ingalunda. För det finns styrka i tankens och kärlekens kraft. Om man är lyhörd för den. Om man släpper in den. Genom mindfullness har jag lärt och lär ännu, att man måste dra gränser mellan sig själv och dem som tär. Vara konsekvent. Inte ge efter, för då är det kört. Som grönljus för att dräneras. Har i många år undrat varför utsatthet manar egoister till vandalism av liv som behöver lagas?
Men hur gör man som överempatisk? Som kristen? Som medkännande? Det är svårt. Måste man kravlöst förlåta in absurdum? Nej! Skuld och djup ånger förenat med viljan att bli förlåten... är förutsättning för att ens föra förlåt på tal. Ord har inget värde utan handling. Facta probant!
Människoförgiftning. Socio-emotionellt skoskav. Ibland vill jag skrika... Men inspireras av Robbin (min rödhake), som grannens svarta kattskrälle nyligen hade i sitt gap. Han lyckades fly. Han klarade förra kalla vintern, denna plågsamt överheta torra sommar - och nu en vidrig kattkäft. Från talgbollarna motas han bort av gråsparvarna (för kallade luftens råttor). Men... han drillar högst och är jordnära. Kanske är det så man skall vara? Och kanske tycker jag så mycket om fåglar för att de har sitt fågelperspektiv - fömågan att lyfta, sträcka vingarna och bäras av värme...
Hur bedömmer man andra? Hur vet man vem som är god? Se tecknen! Den som inte kan hålla utfästelser - allt ifrån punktlighet till återbetalning av skuld, tala sanning, visa empati, lojalitet och lyssna - den är inte god!
Vad jag längtar mest efter, är en skuldra att luta kinden mot. Sluta ögonen i tillit, till den Man som spjälar mina vingar, ser i mig sin fågel Fenix och den Kärlek jag vill ge, som lägger armen om min axel, smeker ömt mitt hår och leder mig i Kärlek - "Kom Hanna, nu går vi... mardrömmen är över..."
När jag går från köksbordet, stannar jag och ser på rosorna... Åldrade men raka i hållningen, taggar som sticks om man ovarsamt tar i dem...
Men väldoftande...
Hur stort empatiskt ansvar har man skyldighet att ge och visa, den som är frisk, men lat? Som dagligen kallar den Onde i svordom och i handling? När toleransens källa sinat, vad kan man då giva? Jag räds bli förhärdad och hård, tappa mitt hjärta av kärlek och värme skapat. Mina händer vill smeka, inte vara tårars kärl. Mina läppar vill trösta och skratta, inte döma och förakta.
Mina ögon vill möta ömhetens blick... Se själen genom dessa fönster. Min hud vill möta varsam beröring av händer som helar kropp och själ...
Inga lögner, inga svek, ingen falskhet, avund eller ondska. Inget hån, bakdanteri och själviskhet... Ingen dumhet, dårskap eller svärta.
Det var ju väldig vad hon verkar dyster, tänker ni kanske? Näpp! Ingalunda. För det finns styrka i tankens och kärlekens kraft. Om man är lyhörd för den. Om man släpper in den. Genom mindfullness har jag lärt och lär ännu, att man måste dra gränser mellan sig själv och dem som tär. Vara konsekvent. Inte ge efter, för då är det kört. Som grönljus för att dräneras. Har i många år undrat varför utsatthet manar egoister till vandalism av liv som behöver lagas?
Men hur gör man som överempatisk? Som kristen? Som medkännande? Det är svårt. Måste man kravlöst förlåta in absurdum? Nej! Skuld och djup ånger förenat med viljan att bli förlåten... är förutsättning för att ens föra förlåt på tal. Ord har inget värde utan handling. Facta probant!
Människoförgiftning. Socio-emotionellt skoskav. Ibland vill jag skrika... Men inspireras av Robbin (min rödhake), som grannens svarta kattskrälle nyligen hade i sitt gap. Han lyckades fly. Han klarade förra kalla vintern, denna plågsamt överheta torra sommar - och nu en vidrig kattkäft. Från talgbollarna motas han bort av gråsparvarna (för kallade luftens råttor). Men... han drillar högst och är jordnära. Kanske är det så man skall vara? Och kanske tycker jag så mycket om fåglar för att de har sitt fågelperspektiv - fömågan att lyfta, sträcka vingarna och bäras av värme...
Hur bedömmer man andra? Hur vet man vem som är god? Se tecknen! Den som inte kan hålla utfästelser - allt ifrån punktlighet till återbetalning av skuld, tala sanning, visa empati, lojalitet och lyssna - den är inte god!
Vad jag längtar mest efter, är en skuldra att luta kinden mot. Sluta ögonen i tillit, till den Man som spjälar mina vingar, ser i mig sin fågel Fenix och den Kärlek jag vill ge, som lägger armen om min axel, smeker ömt mitt hår och leder mig i Kärlek - "Kom Hanna, nu går vi... mardrömmen är över..."
När jag går från köksbordet, stannar jag och ser på rosorna... Åldrade men raka i hållningen, taggar som sticks om man ovarsamt tar i dem...
Men väldoftande...
