Så är titeln på den av mig senast lästa boken. Skriven av Gerda Antti, 2001 (265 sid). En fantastisk och läsvärd bok (roman). Ingen dialog, bara Veras tankar.
Vera är sjuksköterska och bor på landet där så gott som allt är nedlagt, utom kyrkan och kyrkogården. Hon är sjuksköterska på lasarettet i stan några mil bort, men bor kvar på gården, där hennes man Sigge fram till sin död några år tidigare skötte jordbruket. I det närliggande samhället har sonen Ville sin verkstad och lagar traktorer och jordbruksmaskiner.
När Sigge gick bort kändes det som om hon mist sin halva. Ungefär samtidigt bröt Ylva, svärdottern upp från sitt äktenskap med Ville, och tog med sig deras son och flyttade till en annan man. Vera, vars tankar inte låter sig formas av dagens trender, har mycket att fundera över; "Vad bryr jag mig om hur de har det i Afghanistan eller Sierra Leone eller ens vad de har för ena helveten i Västervik, när min själ värker."
Vera berättar om då Ville var liten; "Vi fick ett papper från kommunen om att nu var det dags, nu fanns det plats för Ville på dagis och förskola, men aldrig att jag släppte dit Ville. Jag skickade tillbaka det och skrev att han hade plats hemma. Det dröjde inte länge förrän vi fick ett papper till men det svarade jag aldrig på.
För jag ville inte ha det som jag såg och ser i Lunda och på gatorna i stan; nämligen hur allt börjar i en ringlande färgrik orm av småbarn som hand i hand går med sina fröknar. Går hit, går dit, gör det, gör det. Samma storlek, samma årgång, samma monokultur. Modellen, att sedan ungar slutat dia ska de leva i grupper med jämnåriga, som kalvar som föds opp. Bara samma åldersgrupper som gäller, från det man är riktigt liten till tonåringar i sina ungdomsgårdar. Hopfösta efter födelsedatum. Gruppen som gäller, från första början. Gruppen ledd av gruppledare utbildad för åldersgruppen. Förvisade till sig själva, det är vad jag ser i bilderna av tidsfördrivande ungdomar.
Gruppfostran. Inte underligt att unga människor talar om att de måste "hitta sig själva". Självet finns inte i gruppen, den som de ska anpassas till innan de lärt sig gå. Heliga platser har vi inte, men gruppen är helig. Hitta sig själv? När man har det i sig hela tiden, men får öronen vända åt fel håll?"
Om attityder; "I den här teven får jag just aldrig se människor som lever och har det som jag, människor med eller utan hack i livet, jag menar de nästan osynliga. I teve finns bara de mycket unga och de mycket synliga och tydliga. Storpolitiker och popartister och rappare och storskrattare. Vanligt folk som fiskar lite smått för skojs skull, som sitter på trappan och borstar hunden, som går ut och plockar hallon och blåbär och läser tidningen och lånar på bibblan och tycker om Hasse och Tage och Bröderna Marx och är snälla människor och hjälpsamma mot barnen, som ännu så länge inte är kriminella, och de vuxna är bara lite normalt ohederliga svartjobbare på hemmaplan. Nej, vad är det att visa upp?"
Om kärlek; "Den livgivande kärleken får en att bli som en 75-watts lampa när man förut bara varit en 25-wattare." Hos Vera finns det trots bekymren, en livsbejakelse och förundran över vad livet har att ge.
Vera är sjuksköterska och bor på landet där så gott som allt är nedlagt, utom kyrkan och kyrkogården. Hon är sjuksköterska på lasarettet i stan några mil bort, men bor kvar på gården, där hennes man Sigge fram till sin död några år tidigare skötte jordbruket. I det närliggande samhället har sonen Ville sin verkstad och lagar traktorer och jordbruksmaskiner.
När Sigge gick bort kändes det som om hon mist sin halva. Ungefär samtidigt bröt Ylva, svärdottern upp från sitt äktenskap med Ville, och tog med sig deras son och flyttade till en annan man. Vera, vars tankar inte låter sig formas av dagens trender, har mycket att fundera över; "Vad bryr jag mig om hur de har det i Afghanistan eller Sierra Leone eller ens vad de har för ena helveten i Västervik, när min själ värker."
Vera berättar om då Ville var liten; "Vi fick ett papper från kommunen om att nu var det dags, nu fanns det plats för Ville på dagis och förskola, men aldrig att jag släppte dit Ville. Jag skickade tillbaka det och skrev att han hade plats hemma. Det dröjde inte länge förrän vi fick ett papper till men det svarade jag aldrig på.
För jag ville inte ha det som jag såg och ser i Lunda och på gatorna i stan; nämligen hur allt börjar i en ringlande färgrik orm av småbarn som hand i hand går med sina fröknar. Går hit, går dit, gör det, gör det. Samma storlek, samma årgång, samma monokultur. Modellen, att sedan ungar slutat dia ska de leva i grupper med jämnåriga, som kalvar som föds opp. Bara samma åldersgrupper som gäller, från det man är riktigt liten till tonåringar i sina ungdomsgårdar. Hopfösta efter födelsedatum. Gruppen som gäller, från första början. Gruppen ledd av gruppledare utbildad för åldersgruppen. Förvisade till sig själva, det är vad jag ser i bilderna av tidsfördrivande ungdomar.
Gruppfostran. Inte underligt att unga människor talar om att de måste "hitta sig själva". Självet finns inte i gruppen, den som de ska anpassas till innan de lärt sig gå. Heliga platser har vi inte, men gruppen är helig. Hitta sig själv? När man har det i sig hela tiden, men får öronen vända åt fel håll?"
Om attityder; "I den här teven får jag just aldrig se människor som lever och har det som jag, människor med eller utan hack i livet, jag menar de nästan osynliga. I teve finns bara de mycket unga och de mycket synliga och tydliga. Storpolitiker och popartister och rappare och storskrattare. Vanligt folk som fiskar lite smått för skojs skull, som sitter på trappan och borstar hunden, som går ut och plockar hallon och blåbär och läser tidningen och lånar på bibblan och tycker om Hasse och Tage och Bröderna Marx och är snälla människor och hjälpsamma mot barnen, som ännu så länge inte är kriminella, och de vuxna är bara lite normalt ohederliga svartjobbare på hemmaplan. Nej, vad är det att visa upp?"
Om kärlek; "Den livgivande kärleken får en att bli som en 75-watts lampa när man förut bara varit en 25-wattare." Hos Vera finns det trots bekymren, en livsbejakelse och förundran över vad livet har att ge.
I morgon är det Nyårsafton, årets sista dag
Det nya året kommer med tomma vita ark
Tiden - Livet - skriver åter kapitel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar