Ja, jag är en sådan där kvinna med duktig-flicka-syndrom. Tyvärr. Detta är dock ett karaktärsdrag som allt sedan mina barnsben, premierades i form av vuxenvärldens gillande och uppskattning. Följdaktigen blev denna egenskap likt Pavlovs betingade reflex, naturligtvis ett så kallat självspelande piano.
Det har medfört att jag blivit en prestations- och tävlingsmänniska längst ut i fingerspetsarna, allra främst tävlar jag med mig själv! Men det handlar inte om betoning på sådana saker som utseendemässig perfektion, utan om resultatet av utförda uppgifter. Har jag gett mig den på att sticka eller virka något, och jag noterar ett fel i början av arbetet, så gör jag om alltsammans. Det jag presterar skall vara ordentligt gjort, därmed basta! Jag är sträng mot mig själv.
Tror att detta bidragit till sorgehanteringen eller viss fördröjning av den, i samband med allt det praktiska kring mina Föräldrars bortgång. Jag strukturerade och organiserade och hade full koncentration på att sortera... saker, papper, brev, böcker, foton, linne med mera... Så skulle även Mamma och Pappa funnit det bäst att jag gjorde, i stället för att lamslagen bli sittande i ett hörn. Jag har vuxit upp med epitetet "tapper" - "Hanna är tapper..." Främst i samband med de otal öroninflammationer jag hade som liten flicka. Tapper liktydigt med smärttålig... kom även att rent konkret få innebörden mentalt tålig och uthållig. Och vips ansågs jag vara en stark person. Som jag tidigare berättat, var Mamma mycket sjuk (Chron) under hela min uppväxt, så det var helt naturligt mycket focus på henne och även på Pappa, som var ledsen och som ofta levde i ovisshet och ensamhet, då Mamma låg på sjukhus.
Eftersom jag (är ensambarn) inte uppmärksammandes av vårdgivaren, på samma sätt som man idag gör med hela familjen, vid svår sjukdom, var understatementet att jag inte behövde något stöd - alltså spotta i nävarna och var för helv-e duktig! Som tioåring kunde jag tilllaga köttbullssmet, steka köttbullar, skala potatis, baka muffins, sockerkaka, stuva spenat och koka fisk! Gör om det, bortskämda tjugoåriga snorungar! Studierna skötte jag själv och fick bättre betyg än genomsnittet.
Livet tränade mig tidigt i empati och i konsten att vara medmänniska och inte motmänniska. Det medförde att jag snabbt blev vuxen och trivdes även med att ta hand mina barn och familj. Det värmer något oerhört när barnen idag spontant säger att det haft en mycket fin uppväxt. Vad jag Älskar dem...
Det händer då och då att förhållandet till människor utanför familjen, gör mig ledsen och arg. När jag märker att min "styrka" och omtanke utnyttjas och framför allt då jag blir tagen för given, för andras välbefinnande, då stänger jag min inre dörr, vänder på klacken och går. För det är precis som om folk tycks tro att bara för att livet skänkt mig extraordinära prövningar, så är det ok att tuffsa till mig. Eller tro att jag njuter av att, på uppmaning, vara en Florence Nightingale (!?) Som om Hyggliga Hanna alltid förväntas vara den som ställer upp - oavsett det handlar om tröst, stöd eller ekonomi.
Mår illa så jag nästan kräks, av människor som selekterar individer enligt principen; "de är vana vid att ha det svårt, men det är inte lilla jag, och därför skall jag ju inte lida". Vad är det för sketen människosyn??? För det jag här vill säga till dem som genom åren tagit emot min omtanke, mina råd och min ekonomi - att det är MIN tur nu!!!
Flitiga Lisa
