Kära Älskade Föräldrar, vad jag saknar er... Detta år är det tolv år sedan ni gick Hem till Gud.
Det är naturligtvis självsikt av mig att sakna er så mycket som jag gör. Men ändå är det inte det. Ni stod för något som i nutid, är unikt. I mina inre samtal uppdaterar jag er... Ni gick innan helvetet bröt loss - terror, extremism, våld, skjutningar, sprängningar, pandemi, krig och perversioner. Och i mitt liv är det inte tryggt. Ännu bakbunden.
Ni bevittande under åren från tidigt åttiotal, den galenskap N.N. blundade för och därför tillät ske. Att hålla tyst är att hålla med. Han höll dörren öppen, så mina svärföräldrar kunde härja fritt. Idag sitter jag med sjukdom i magen, relaterad till alltsammans. Jag har alltid varit samhällsengagerad. Kämpat för rättvisa och frihet. Moral och sunt förnuft. Därmed varit en skrivande person orädd i mina artiklar. Av allmänheten fick jag positiv respons. Men spyor av svärföräldrarna. Och av deras schimpans till dotter... Allt medan N.N. vände bort blicken. Liten och rädd att stöta sig med sin forna familj, stod han med ena foten i vardera "lägret", vilket han kallade diplomati. Uppvuxen i en familj, där skuld och skam styrt. Utan ett rikt språk och känslomässig mångfald. Men, med dyrkan av andras pengar som mått på framgång. Löjlig och desperat statusjakt. Ytlighet och ren skär dumhet. Fake brands osv. Gapiga och flabbiga. Tomma tunnor skramlar mest.
I slutet av förra året, gick svärfar bort, 95 år. Får anses vara någorlunda hög ålder. Allt som då hänt något år tidigare, samt i samband med hans bortgång, har kommit att beröra mig mycket illa. Har inte riktigt kunnat sätta fingret på varför. Han var ingen snäll person. Han kunde vara rentav elak. Mycket elak. Hånfull och självgod.
Det jag med en utomståendes perspektiv, såg vid denna händelse, var inget vackert. När jag för en oändlig massa år sedan träffade N.N. berättade han att hans familj var kristen och därför bad de bordsbön (?!). Är bordsbön ett riktmärke för att följa Herren? Budorden. Gyllende regeln. Det dubbla kärleksbudet. Och Bergspredikan anger fundamentet. Men det skulle bli för mycket text för dem att ta in. Då blir charader enklare.
Cermonin avlöpte i byggdens kapell. Jag deltog inte, av den anledning N.N. framförde till mig då svärfar fyllde jämt för drygt fem år sedan. Att jag enligt svärmor, inte borde närvara med tanke på att schimpansen (dottern) då skulle bli hysterisk. Så det var lätt att avstå även nu. För upprörda apor vill vi ju inte ha.
Så med tanke på den wanne-be-high-society-föreställning jag i decennier beskådat från min åskådarplats, antog jag att det hela skulle arrangeras på klassiskt vis. Men ridån föll med ett brak. Och dekor, kulisser och masker for all världens väg. Även om min intuition så ofta viskat i mitt öra, "livslögn, livslögn..." så infann sig känslan av chock. Tankarna på er, Älskade föräldrar... Tankarna på er varma innerliga och eviga kärlek. Allt ni gjort för mig och min familj. Allt i Herrens namn. Ni fattas mig! Kan ännu höra era röster och känna era kramar...
Det är brukligt att samlas till cermoni för avsked. Och därefter tillsammans eventuellt intaga något ätbart. Att det upplägget är vedertaget, beror på att man i sorg och tårar, förlorar mycket energi. Det är en stark känslomässig händelse att ta farväl. Man är frusen och kall. Dock i detta fall, föga förvånande, samlades man under stoj och glam före cermonin, för att äta smörgåstårta. Sammaledes efter cermonin. Då togs partybild av öppna skrattande munnar. Förfest och efterfest. Var tog den där spelade värdigheten vägen?
I början av September ifjol föddes mitt tredje underbara lilla barnbarn! Tack Käre Herre! Vilket mirakel! Mina barn och deras familjer är mina kronjuveler. De är mina skatter och dem jag lever för. De ger mening och energi. De bor i mitt hjärtas revir. Min tillflykt i en ond värld bland primater. Dop hölls i Januari. En högtid jag såg fram emot. Första gången jag skulle få träffa mitt Älskade barnbarn. Inbjudan till Dopet hade sänts ut. Mycket fint alltsammans. Några dagar före kom det till min kännedom att svärmor och apan med sin sailor inbjudit sig själva till Dopet. Minns hur jag skrek Nej, nej och nej!
Jag grät och kände hur min kropp havereade på samma sätt som en motor skär. Det gnisslar och skriker i metallen. Sedan tyst. De kom till Dopet. Nyfikna, snokande, stirrande. Totalt mal placé. Passade inte in. När apan dyker upp är det aldrig i det vackra tecknet. Hon drivs av behovet att veta var hon själv befinner sig. Skadeglädje eller avund. För mig kändes det som en våldtäkt av min själ. Jag skulle inte avlägga visit då svärfar fyllde jämt. Och jag avstod därför logiskt från att övervara hans kapell-cermoni. Medan apan tar sig friheter. Utan att N.N. reagerar. Han törs inte. Blod är tjockare än vatten. Men... utan vatten, inget blod.
Hur gick det efter Dopet? Fem dagar senare blev det ambulans på grund av buksmärtor. CT-röntgen och flera prover. Fick SVF-remiss, Standardiserat Vård Förfarande "vid välgrundad misstanke om cancer'. Under två månader har jag levt under en helvetes press. Inte kunnat hålla focus på någonting. Bara paralyserande tankar. Och jag har genomgått plågsamma undersökningar. Med betoning på mycket plågsamma. Nu har man kommit fram till att jag nog har MB Chron, liksom Du Älskade Mamma... Så nu väntar mig fler utredningar. Man kan vara bärare av MB Chron, som aktiveras av utlösande faktor. Som chock och svår stresspåverkan på kroppen. Apor kan!
Apfamiljens vidrigheter har pågått i en mycket långsam process. Man är inte medveten om när det händer. Psykopati. Min Längtan har varit och är, en ärlig, lojal, positiv, lugn och psykiskt stabil Livskamrat. Som framför allt är, till fullo rädd om mig!
Så länge jag kan minnas har min Röda Linje ignorerats och passerats. Som om jag inte vore på riktigt. Som om min existens inte är min, utan andras. Har inte ägt mig själv. Inte nått fram till mina känslor. Skymtat mig själv i vimlet av andras göranden och måsten. Hört mig viska mitt namn i sorl och brus. I ett tystnadens oljud. Ropat och skrikit i ett vacuum. Sprungit utan att nå fram. Burit min existens på nåder. Lärt mig vara tålig och belönats för att vara tapper när jag lidit. Ingen tröst och trygghet i smärta. Bara beröm för att uthärda. Så lägger man grunden till hudlöshet.
Den Röda Linjen. Var och hur drar man den, när omgivningen är färgblind?
Så, Älskade Föräldrar, sub sola nihil novus.
