Avund är en egenskap jag alltid saknat. Den är meningslös och destruktiv. Leder ingen vart. Att sätta fingret på, och reagera mot orättvisor är inte avund. Utan ett stort behov av att se människors lika värde. Och rättvis fördelning av sociala resurser och fundament, utifrån mänskliga rättigheter. Men människor har inte samma värde. Inte ens i Sverige som politiker kallar demokrati med välfungerande struktur och social trygghet samt allas likhet inför lagen.
Sjukvård är fundamentet för grundläggande hälsa och mänsklig trygghet. Men den fungerar inte längre. Finns inte mer. Borta. Lost. Jag har dessvärre fått erfara detta både länge och ingående. Har hamnat mellan stolar. Min neurolog "trappar ner" på verksamheten och får samtidigt in massvis med nya remisser, så jag återremitterades till min vårdcentral (!?) Där det nu åligger läkaren på vårdcentralen, att förskriva det läkemedel jag nämner i föregående inlägg. Läkemedlet är enligt Läkemedelsverket "mycket komplicerat och medicinering skall handhas av specialist". Vidare "har specialisten ett särskilt ansvar för uppföljning av effekten och säkerheten hos den enskilda patienten".
I tre år (!) har jag försökt få information om varför de olika besvärliga bieffekterna uppstår. Jag får inte svar någonstans. Därför att ingen kan svara på det. Den ende som kan det, är min fd neurolog. Men under tiden han inte var fd, fick jag heller inget veta. Han skyller allt jag känner av, på min nackskada. Likväl är bieffekterna vedertagna och flitigt omnämnda på bland annat nätet och hos vårdpersonal. MEN INGEN kan något om läkemedlets funktion och verkan. Om allt tillgått på rätt sätt, så skulle jag direktremitterats till neurolog-kollega, UTAN ny remiss-väntetid om 6 månader. Vem tar nu ansvar för effekt och säkerhet, under ett halvår???
Alla nya remisser, nu ställda av vårdcentral, till Ängelholm, Helsingborg, Halmstad och Lund, har återsänts till vårdcentralen. Och jag står helt utan neurolog. För jag har gjort mitt. Flitigt fyllt i huvudvärksprotokollen som min fd neurolog önskade. Jag har i tre år bidragit med statistikunderlag för att nu ge plats åt nya patienter och deras bidrag till studien / artikeln (?!)
Så är det. För inte så många decennier sedan, fanns det läkare som sade sig vara kallade att hjälpa människor. Yrket vilade på kristen grund - Lukas läkaren. Men glöm nu sådant. Läkaren finns inte längre för patienten, utan patienten finns för läkarens karriär och självbekräftelse.
Sjukvården har dessutom blivit överbyråkratiserad. Och all kontakt eller försök till kontakt med den, bygger på knapptryckningar, siffror som skall avslutas med stjärnor och fyrkanter. Det finns dock inte så många stjärnor i vården, men desto fler fyrkanter. Telefontider på en timme tre gånger i veckan, är vad man har till förfogande för att framföra sitt ärende. När man väl kommit fram efter ett evigt babblande av rösten som anger platsen i kön, så når man en allsmäktig sköterska som oftast är att uppfatta som en mur / vägg / hinder för vidare kontakt. Där sitter man med luren i hand - helt utan svar på de frågor man hade och ännu har!
Jag vet att det inte är bara jag som upplever allt detta. Hur länge skall detta sjukvårdshelvete få pågå??? Nog finns det resurser. Men de finns inte för alla. Paradise-Hotel-prinsessan Sofia slapp trauma-upplevelse av att skickas mellan olika förlossningkliniker, eller för att föda utomlands. Eller rent av i bil. Hon slapp nog även förlossningsskada som var och varannan kvinna får lida stort av, i det tysta. Varför är man mer rädd om Bernadotter och politiker??? Jag har svårt att se dem gråta sig till sömns av otrygghet och ovisshet kring hälsan. Jag känner bara ett totalförakt för dessa (ursäkta språket) parasiter. Jo, jag är i grunden royalist. Men endast om samhällets funktioner finns för alla.
Jag kommer ännu inte åt mitt bildarkiv, så därför kan jag inte leverera någon passande bild. Ha överseende med det!
KRAM alla medmänniskor!!!
