Hej Kära Läsare! Har ni haft en fin Påskhelg? Själv tycker jag mycket om Påsken. Främst med tanke på budskapet, men också för att naturen börjar bli så vacker. Kraft, hopp och längtan!
Som ni ser har jag möblerat om lite på sidan. Kanske inte möblerat om direkt, men ändrat design lite. Till något som är mer jag. Färg och nyans kan skifta i olika pc och plattor. Men bakgrunden med fåglarna är pastell-ljusbeige-rosa. När jag startade den här bloggen i Januari 2012, var min sida inramad av böcker. En svår period för mig. Efter Förlusten av mina kära föräldrar, försökte jag plocka samman bitarna av mig, efter att allt fallit samman inom mig. Böcker har alltid haft en trygg inverkan på mig. Därefter blev det soluppgång över kinesiska muren och dess omgivande vidder. Kanske för att jag då älskade... och såg ljuset över muren. Nästa, var det förra - på väg mot horisonten... efter att min Kärlek gick till annan, då jag var sjuk. Nu känns lugn och frihet rätt och viktigt för mig. Det är nog så att vår smak / våra olika val, inte bara speglar dem vi är, utan de signalerar också var på den inre Resan vi befinner oss.
Jag har nu skrivit här i över fem år. Så fort tiden har gått. Första åren efter förlusten är som ett töcken för mig. Ännu är Saknaden oerhört stor. Och ibland slår den emot mig som en tidvattenvåg. Först kommer den med full kraft, för att sakta dra sig tillbaka...Tårarna kommer i samma takt...
Det finns mycket att gråta över i stort och smått. Jag tror det är lika viktigt att gråta som att skratta. Man måste vara tillåtande mot sig själv. Inte konstigt det finns kurser i konsten att lära känna sig själv, när vi förväntar oss att oftast vara glada. Men det är svårt undgå att vara allvarlig och beklämd över terrorister och diktatorer med bomber... Hur kunde det så snabbt bli så fel? Vad vill de härska över, när de sedan förstört allt? Frågan är om inte kristna kommit att bli vår tids judar? Inte ens i Sverige får kristna värderingar vara gällande. Hetsen mot kristna bedrivs här av vänster-radikaliserad media, som med enkelhet får de viljelösa med sig.
Ja, det här blir ett inlägg som nog spretar en del. Men det är en hel del som upptar tankarna. Och som vanligt läser jag mycket böcker. Finner hela tiden något i bokhyllan. Fastnar jag för en författare som talar till mig, vill jag oftast ta del av hela produktionen. Och kompletterar då via Bokbörsen på nätet. Just nu läser jag romaner av den skånske författaren Algoth R Månsson - skildringar från Österlen och Malmö - förra sekelskiftet fram till 1960-talet. Underbart att känna igen mig i miljöer jag vuxit upp i och minnas platser och företeelser som präglade den tiden och några decennier framåt. Mitt Malmö finns inte längre. Gjorde i helgen en snabb-resa med bil, genom staden, på hemväg från Höllviken och besök på familjegraven. Jag flyttade från Malmö för ganska precis trettio år sedan. De gamla byggnader som än så länge fått vara kvar, känner jag igen. Och de väcker minnen. Medan allt det nya fula med glasfasader och märkliga former, känns som våldtäkt på en historisk miljö...
Innerstaden och hamnområdet kring Centralstationen... är gyttrigt utan estetisk tanke. Man har tryckt samman så många raka och kantiga byggningar som möjligt. Gamla Posthuset vid Centralen har blivit påhängd något som man förstår är influerat av huset i Köpenhamn, som kallas "den sorte diamant". Det vilar ett löjets skimmer över att göra en varvs-stad till blek kopia av Köpenhamn och Berlin. Och jag tror inte på mångkultur. Det skapar motsättning, därför att det inte finns samma värdegrund - en förutsättning för bland annat konfliktlösning. Inom matematiken förstår man vikten av att finna gemensamma nämnare. Så är det uppenbart inte inom politik och stadsplanering.
På hemmafronten inget nytt av dimension. Med sin mammas hjälp, försöker den andre att ha stenkoll på mitt skrivande i denna min blogg. Hon läser och berättar för honom... Man tror inte det är sant. För han läser inte. Texterna är för långa och komplicerade (!?) Vad söker de så ihärdigt efter i mina rader? Kanske lika bra att här ställa dem frågan direkt; vad söker ni? Era namn? Men se, dem kommer ni inte att finna. Ni får göra reklam för er själva! Ingen av er har någonsin visat intresse för min person. Och ingen av er lämnar kommentar i kommentarsfält efter varje inlägg. Men oj, vad det finns synpunkter! Inte på inlägg som berör livsfilosofi, litteratur, religion, politik och samhälle... Nej, hoten om att göra mitt liv till ett än större helvete, syftar på inlägg som rör mitt mående till följd av händelser / upplevelser som gjort och ännu gör mig mycket illa. Så deras budskap är, Hanna, ta emot och håll käften! Hur vi är och beter oss, det får nämligen inte framkomma.
Jag har nu skrivit här i över fem år. Så fort tiden har gått. Första åren efter förlusten är som ett töcken för mig. Ännu är Saknaden oerhört stor. Och ibland slår den emot mig som en tidvattenvåg. Först kommer den med full kraft, för att sakta dra sig tillbaka...Tårarna kommer i samma takt...
Det finns mycket att gråta över i stort och smått. Jag tror det är lika viktigt att gråta som att skratta. Man måste vara tillåtande mot sig själv. Inte konstigt det finns kurser i konsten att lära känna sig själv, när vi förväntar oss att oftast vara glada. Men det är svårt undgå att vara allvarlig och beklämd över terrorister och diktatorer med bomber... Hur kunde det så snabbt bli så fel? Vad vill de härska över, när de sedan förstört allt? Frågan är om inte kristna kommit att bli vår tids judar? Inte ens i Sverige får kristna värderingar vara gällande. Hetsen mot kristna bedrivs här av vänster-radikaliserad media, som med enkelhet får de viljelösa med sig.
Ja, det här blir ett inlägg som nog spretar en del. Men det är en hel del som upptar tankarna. Och som vanligt läser jag mycket böcker. Finner hela tiden något i bokhyllan. Fastnar jag för en författare som talar till mig, vill jag oftast ta del av hela produktionen. Och kompletterar då via Bokbörsen på nätet. Just nu läser jag romaner av den skånske författaren Algoth R Månsson - skildringar från Österlen och Malmö - förra sekelskiftet fram till 1960-talet. Underbart att känna igen mig i miljöer jag vuxit upp i och minnas platser och företeelser som präglade den tiden och några decennier framåt. Mitt Malmö finns inte längre. Gjorde i helgen en snabb-resa med bil, genom staden, på hemväg från Höllviken och besök på familjegraven. Jag flyttade från Malmö för ganska precis trettio år sedan. De gamla byggnader som än så länge fått vara kvar, känner jag igen. Och de väcker minnen. Medan allt det nya fula med glasfasader och märkliga former, känns som våldtäkt på en historisk miljö...
Innerstaden och hamnområdet kring Centralstationen... är gyttrigt utan estetisk tanke. Man har tryckt samman så många raka och kantiga byggningar som möjligt. Gamla Posthuset vid Centralen har blivit påhängd något som man förstår är influerat av huset i Köpenhamn, som kallas "den sorte diamant". Det vilar ett löjets skimmer över att göra en varvs-stad till blek kopia av Köpenhamn och Berlin. Och jag tror inte på mångkultur. Det skapar motsättning, därför att det inte finns samma värdegrund - en förutsättning för bland annat konfliktlösning. Inom matematiken förstår man vikten av att finna gemensamma nämnare. Så är det uppenbart inte inom politik och stadsplanering.
På hemmafronten inget nytt av dimension. Med sin mammas hjälp, försöker den andre att ha stenkoll på mitt skrivande i denna min blogg. Hon läser och berättar för honom... Man tror inte det är sant. För han läser inte. Texterna är för långa och komplicerade (!?) Vad söker de så ihärdigt efter i mina rader? Kanske lika bra att här ställa dem frågan direkt; vad söker ni? Era namn? Men se, dem kommer ni inte att finna. Ni får göra reklam för er själva! Ingen av er har någonsin visat intresse för min person. Och ingen av er lämnar kommentar i kommentarsfält efter varje inlägg. Men oj, vad det finns synpunkter! Inte på inlägg som berör livsfilosofi, litteratur, religion, politik och samhälle... Nej, hoten om att göra mitt liv till ett än större helvete, syftar på inlägg som rör mitt mående till följd av händelser / upplevelser som gjort och ännu gör mig mycket illa. Så deras budskap är, Hanna, ta emot och håll käften! Hur vi är och beter oss, det får nämligen inte framkomma.
Höllviken Påsken 2017
