Jaha, så här länge kunde jag alltså låta bli att skriva. För det finns alltid något som berör. Negativt eller positivt. I det stora. I det lilla. I det fjära. I det nära. Människor har sårat. Gjort mig illa. Sådana finns det. Som inte törs möta sig själva, och därför överför sina tillkortakommanden på andra / den som närmast står till buds. Det kunde och kan lika gärna vara någon annan än jag. Och är man stark-sensetive (som jag) så är det till nackdel. Duktig tapper flicka. Biter samman och är tolerant. Uthärdar. "Man skall inte klaga". Mer regel än undantag, att ta skit. De inser det, de sinnesindolenta. Med lite bekräftelse som nyckel, låser de upp ens välvilja och omtanke. De öser och tillskansar sig av källan, till dess att den är tömd. Anklagar sedan för att inget mera finns att hämta. Vänd dem ryggen1 Klipp banden! Fort!
Jag är bokmal. Har alltid varit. Som barn läste jag inte mycket ungdomsböcker. De gav inget och tog slut för snabbt. Föräldrarnas bokhylla lockade. Tittar aldrig på filmatisering av de böcker som jag läst. Utan behåller mina egna bilder av karaktärer, miljöer och den speciella atmosfär en berättelse omger mig med. Är inte mycket för att läsa "det senaste" och det som alla i stunden läser. Förutom Nobelpristagarna. Jag tittar på de många bokryggar jag har, och låter dem tala till mig. Gamla med över hundra år på nacken eller yngre trettioåringar...
En av de yngre från 1985, fann jag nyligen - Simon och ekarna, av Marianne Fredriksson. Vilken bok! Jag sträckläste den på några dagar. Handlingen utspelar sig i Göteborg (Långedrag och älvmynningen) före, under och efter andra världskriget. Huvudperson är Simon och hans resa från barndom till vuxen. Om judendom och längtan efter rötter och svar. Låter kanhända som en schablonhistoria. Ingalunda. Har läst flera. Men denna har många bottnar och tvingar en ta ställning i en mängd frågor. På köpet reser man i sitt eget inre... och bättre terapi finns inte. En bok för Dig som törs möta Dig själv och se Din sanna värdegrund. Wow, vilken berättelse! "Marianne Fredrikssons roman berör oss alla. Med auktoritet och stor självklarhet leder hon oss längre in i vår egen verklighet än vi når på egen hand. Följ med på den resan". (Bonniers)
Nedan några av mig, valda citat;
"Du är bara en gäst hos verkligheten, därför att du inte ser den. Du ser bara de namngivna delarna, aldrig de samband ur vilka helheten växer".
"Jag är inte en sådan som går i kyrkor och synagogor. Jag försöker tvärtom tänka så lite som möjligt på Gud, men jag vill ständigt vara i Honom".
"Är det inte konstigt att alla kunskaper som kommer utifrån försöker få dig att tro, att du bara är en flugskit i universum? Men det som kommer inifrån dig själv talar starkt och envist om för dig, att du är allt och har allt".
"Du är väl också en av dessa dårar som tror att du kan kontrollera livet. Det är därför du dras mot det som du kallar ondskan, du inbillar dig att du förstår hur den fungerar så att du kan försvara dig mot den och slippa vara rädd".
"Ruben berättade om en rabbin, som sagt att man skulle leva varje dag på så sätt att man tog avsked av allt, alla ting man ägde och alla människor som man älskade. Om man förmådde det skulle livet bli verkligt, hade rabbinen påstått".
"Karin satt länge under ekarna och sörjde för att hon alltid jagat vidare, gjort allt i sitt liv för att raskt få det färdigt. Vad hade hon gjort sedan, med tiden som hon hade arbetat in?"
"Nu gör den stora Guden ändå ett nytt bemödande med varje barn som föds, ett försök att upprätta helheten. Några år i början av varje liv, kan människorna fortfarande meddela sig med allt som lever, med floderna och himlen. Sedan går det mesta förlorat".
"Sorg, är i allmänhet bara självömkan"
Saknad är däremot Kärlekens följeslagare
(mitt citat)
Saknad är däremot Kärlekens följeslagare
(mitt citat)
