Jag får ibland fråga om vad som gör att man (jag) bloggar. Ja, för det första så har jag alltid varit en skrivande person. Som liten flicka gillade jag mest av allt pennor, kritor, ritblock och böcker... Att skriva, teckna och läsa böcker var det jag helst höll på med. Och jag kunde sitta i timmar med berättelser jag skrev. Eller pjäser som jag spelade upp tillsammans med min hund Tina (en Strävhårig Tax). En del av dessa verk finns på kasettband! Kul och märklig upplevelse att höra sig själv som barn...
I tonåren skrev jag dagbok. Och brev. På den tiden handskrivna. Senare lärde jag mig kalligrafi, och textade alla kuvert med denna skrivteknik. Alltså konst och skrift i skön harmoni. Man kan inte lära för mycket. Men för lite. Och man kan inte kommunicera för mycket. Men för lite. Jag höll och håller gärna till i ordens värld. Då som nu. Vidare har jag sedan småskolan, haft stort intresse för samhälle och frågor om religion och filosofi. I tidiga tonår utökades dessa ämnen, med politik och juridik / rättsvetenskap.
Skrivandet är instrumentet. Pennan och ibland penseln har alltid varit redskapen. Och Drivet är det fria ordet. Ytterandefrihet och åsiktsfrihet. Reglerat i lag. Men ingen absolut självklarhet, ens i mitt liv. Jo, för mig och likasinnade. Men inte för en del märkliga karaktärer som kantat / kantar min väg.
I ung vuxen ålder, innan datorn fanns i var mans hand, då var jag aktiv skribent, med drygt tvåhundra alster i dagspress. Om allt som vid tidpunkten var samhällsaktuellt och som berörde, mig och andra. Det handlade om utbildningsfrågor, hälso- och sjukvård, livsstil, värderingar och normer, politik och religion, kyrkans närvaro contra frånvaro... med mera. Ja, jag är en engagerad person. Skippar ofta skitsnacket, för att lägga den språkliga energin på det väsentliga. Nu tror ni kanske att jag allenast uttrycker mig i skriven form. Jag talar lika gärna. Men...
I en märklig tillvaro präglad av udda personager, har pennan (tangenterna) blivit min kanal för utlopp av tankar, känslor och reflektioner. Vid tiden för tidningsskrivandet, ansåg då "socialt närstående", dock inte mina Barn, Föräldrar och Vänner - att "det minsann fick vara slut på de jä-a skriverierna!" Trots att det jag skrev om, helt gick i linje med uttalarnas strävan efter social grupptillhörighet. Jojo, alla kan inte läsa. Eller som Piraten en gång sagt; "Man kan inte skriva om en synål, utan att en enögd jävel känner sig träffad..." Väl talat. För dessa karaktärers egna tillkortakommanden, fick jag således klä skott. Jag var helt enkelt inte tillräckligt intellektuellt och socioemotionellt likvärdigt indolent. Man ondgjorde sig inte över vad jag skrev, utan att jag skrev. Man tror inte det är sant!
Jag har vuxit upp med två mycket verbala Föräldrar. Och litteratur har hört (och hör för mig) till vår vardag. Skönlitteratur och facklitteratur om vartannat. Som parentes kan jag nämna att juridik tillika förutsätter en viss böjelse för just litteratur. Understatement! Anmärkningsvärt är att den där andra falangen, som ständigt velat tysta mig, aldrig åstadkommit någonting av verbalt intresse.
I min vardag och helg på "hemmaplan", vid försök att föra en normalbegåvad vuxen (numera neutral och formell) dialog, så möts jag än av en sedan decennier, oförändrad (outvecklad) repetoar; "Sluta nu! Lägg av nu! Tyst nu! Håll käften nu! Gå nu! Stick nu! Go'natt nu!" Eller; "Jag har inte tid nu! Ser du inte att jag jobbar! Käften, jag försöker lyssna! Jag vill inte prata just nu!" Vid bilresa skall det vara knäpptyst, för "jag kan annars inte koncentrera mig..." Och vid dagens enda gemensamma måltid, får jag som konfirmerande av något jag berättat från dagen, ett antal rytmiska nickningar till svar. Återkopplar jag efter de frenetiska nickningarna, med ny reflektion kring det av mig berättade; "Va? Nä, jag har inte hört vad du sagt. Jag tänkte på något helt annat! Dygnets alla timmar är inmutade av inflationspåverkade verbala undanglidningar.
Kommunikation är utvecklande. Det är i dialogen med andra, man ser sig själv ur självdistansens perspektiv. Alla tycks dock inte ha modet till detta, utan föredrar att se sig själv, sin imaginära värld och omvärd via sin sociala navel - pekplattan. Timme, efter timme... blängande gamnacke-hängande och muskelatrofiskt allt djupare försjunken i ett autistiskt tillstånd, självvalt fjärmad all, i nuet, pågående realitet. Förr sade man i Ryssland att religion var opium för folket. Men frågan är om inte dessa pekfingerleksaker är det, och som förgiftat och än mer intellektuellt själ(v)stympat, redan svaga karaktärer?
Det är mig fullständigt främmande att det finns (åtminstone i ålder) vuxna individer, som undviker att läsa riktiga böcker! Som inte är det minsta intresserade av andra människor och att upptäcka vad som finns bortom horisonten. Och som inte heller bryr sig om att kritiskt granska innehållet i den raskt nedsvalda, verbala snabbmat, som lobotomerad kvällstidningsjournalistik och dess pekfingervänliga alternativ bjuder.
I ung vuxen ålder, innan datorn fanns i var mans hand, då var jag aktiv skribent, med drygt tvåhundra alster i dagspress. Om allt som vid tidpunkten var samhällsaktuellt och som berörde, mig och andra. Det handlade om utbildningsfrågor, hälso- och sjukvård, livsstil, värderingar och normer, politik och religion, kyrkans närvaro contra frånvaro... med mera. Ja, jag är en engagerad person. Skippar ofta skitsnacket, för att lägga den språkliga energin på det väsentliga. Nu tror ni kanske att jag allenast uttrycker mig i skriven form. Jag talar lika gärna. Men...
I en märklig tillvaro präglad av udda personager, har pennan (tangenterna) blivit min kanal för utlopp av tankar, känslor och reflektioner. Vid tiden för tidningsskrivandet, ansåg då "socialt närstående", dock inte mina Barn, Föräldrar och Vänner - att "det minsann fick vara slut på de jä-a skriverierna!" Trots att det jag skrev om, helt gick i linje med uttalarnas strävan efter social grupptillhörighet. Jojo, alla kan inte läsa. Eller som Piraten en gång sagt; "Man kan inte skriva om en synål, utan att en enögd jävel känner sig träffad..." Väl talat. För dessa karaktärers egna tillkortakommanden, fick jag således klä skott. Jag var helt enkelt inte tillräckligt intellektuellt och socioemotionellt likvärdigt indolent. Man ondgjorde sig inte över vad jag skrev, utan att jag skrev. Man tror inte det är sant!
Jag har vuxit upp med två mycket verbala Föräldrar. Och litteratur har hört (och hör för mig) till vår vardag. Skönlitteratur och facklitteratur om vartannat. Som parentes kan jag nämna att juridik tillika förutsätter en viss böjelse för just litteratur. Understatement! Anmärkningsvärt är att den där andra falangen, som ständigt velat tysta mig, aldrig åstadkommit någonting av verbalt intresse.
I min vardag och helg på "hemmaplan", vid försök att föra en normalbegåvad vuxen (numera neutral och formell) dialog, så möts jag än av en sedan decennier, oförändrad (outvecklad) repetoar; "Sluta nu! Lägg av nu! Tyst nu! Håll käften nu! Gå nu! Stick nu! Go'natt nu!" Eller; "Jag har inte tid nu! Ser du inte att jag jobbar! Käften, jag försöker lyssna! Jag vill inte prata just nu!" Vid bilresa skall det vara knäpptyst, för "jag kan annars inte koncentrera mig..." Och vid dagens enda gemensamma måltid, får jag som konfirmerande av något jag berättat från dagen, ett antal rytmiska nickningar till svar. Återkopplar jag efter de frenetiska nickningarna, med ny reflektion kring det av mig berättade; "Va? Nä, jag har inte hört vad du sagt. Jag tänkte på något helt annat! Dygnets alla timmar är inmutade av inflationspåverkade verbala undanglidningar.
Kommunikation är utvecklande. Det är i dialogen med andra, man ser sig själv ur självdistansens perspektiv. Alla tycks dock inte ha modet till detta, utan föredrar att se sig själv, sin imaginära värld och omvärd via sin sociala navel - pekplattan. Timme, efter timme... blängande gamnacke-hängande och muskelatrofiskt allt djupare försjunken i ett autistiskt tillstånd, självvalt fjärmad all, i nuet, pågående realitet. Förr sade man i Ryssland att religion var opium för folket. Men frågan är om inte dessa pekfingerleksaker är det, och som förgiftat och än mer intellektuellt själ(v)stympat, redan svaga karaktärer?
Det är mig fullständigt främmande att det finns (åtminstone i ålder) vuxna individer, som undviker att läsa riktiga böcker! Som inte är det minsta intresserade av andra människor och att upptäcka vad som finns bortom horisonten. Och som inte heller bryr sig om att kritiskt granska innehållet i den raskt nedsvalda, verbala snabbmat, som lobotomerad kvällstidningsjournalistik och dess pekfingervänliga alternativ bjuder.
Utveckling?
.jpg)