Tandlös varning?

 

Nu är jag nyfiken...

 

 

På förpackningen till

 

denna tandkräm,

 

står en

 

varningstext.

 

I dess första mening

 

står att

 

denna

 

tandkräm endast

 

får användas

 

i munnen...

 

Är det 

 

inte

 

där man

 

brukar

 

ha den?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Dallas-sallaD del V

Är vi alla lika inför lagen?

 

Så anser lagstiftaren och så vill vi tro. Men... det är uppenbart inte så det fungerar i verkliga livet. Jag syftar på rättigheter och skyldigheter.

 

Alla har rätt till en bra skola / utbildning och alla har rätt till god vård / omvårdnad. Det har vi i demokratins namn, bestämt genom att rösta fram representanter, som vi anser är kompetenta nog, att företräda verkställandet av våra primära behov... (suck...)

 

Blev sittande vid teven igår, och såg programmet om maten på våra äldreboende. En kvinna - representativ för ett stort flertal - betalar drygt 3 000 SEK varje månad, men äter middag för 4 SEK... Man tar sig för pannan. Leif Mannerström besökte boendet och visade att det går att laga god och näringsrik mat för den satta budgeten om 15 SEK per portion. Det blev förrätt, pannbiff med lök och ett glas vin. Och gamlingarna åt och var glada - "Fest i Kapernaum!" utbrast en av dem. Mannerström har så rätt - man skyller allt på ekonomiska resurser (typiskt svenskt). När det i själva verkat handlar om vilja och god planering! Och det är ju precis så det är inom just skola och omsorg. Det är den dåliga ekonomin som gör att det är stökigt i klassrummen och så vidare... Bullshit! Orsaken är slappa curlingföräldrar och dåligt skolledarskap. Och vuxnas konflikträdsla och svårighet att skapa trygghet genom att sätta gränser och att våga ställa krav på sina telningar (betyg). Det går ju uppenbart att driva skola i u-länder...

 

Detta var en parentes, men ändå inte. Det är skattemedel som finansierar vår välfärd. Inställningen till att betala skatt, säger en del om folk. Jag anser att det finns en del skatter som känns märkliga, i synnerhet när det blir följdskatteeffekter - skatt på skatt på skatt och så vidare. Och jag anser att fastighetsskatten slår hårt mot äldre som nästan hela sitt liv haft samma bostad... Det finns mycket att önska beträffande vanligt folks skatt. 

Ändå är det vanligt folk som har nyfikenhet på, och hyser en viss respekt för, eko-brottslingar. Det finns en slags allmänhetens glorifiering av dessa kriminella element. De är stora i käften, säger imponerande saker, omger sig med fräcka prylar och kläder, skryter och vräker på, bor på flotta hotell, reser lyxigt och kör tuff bil... Sådan är den gängse bilden. De flyter ovanpå, alla andra. 

Patetiskt blir det när intellektuellt små "män" (oftast inte kvinnor), i brist på elementära kunskaper i företagande och ekonomi, de facto tror, att framgångsrik företagare = storfräsare. Så istället för att initialt upprätta en affärsplan, samarbetsavtal, leverantörsavtal, produktavtal, sätta budget med mera, så trycks visitkort med internationell och kilometerlång titel (!?) och det införskaffas storbilds pekdator, för att kreera pretentiösa presentationer. Senaste prat- och pek-mojäng är ett måste, liksom tysk leasingbil... Också ordförrådet är viktigt, med sina givna favoriter - "projekt", "koncept", "inleda samarbete med", "lyriska investerare", "revolutionerande teknik", och "miljon-beställningar längre fram"... "blablablablabla..."  Polly vill ha kex... ja, ungefär så...

Bedragares inställning till att betala skatt, är densamma som till att betala överhuvudtaget. Det finns hieraki bland dessa individer. Och varierande "intelligens". Men - upplägget är alltid detsamma - sno åt sig så mycket som möjligt - först av människors tillit och sedan är det bara att klå dem på medel! Symptomatiskt är även att de helt vänder på begreppen. I deras ögon är borgenären eller investeraren, idioter som sedan kräver återgäldande, med motiveringen; "Man kan inte plocka kala höns..." Det är bara när det skall "investeras" i dem, som de blåser upp sina fiktiva fjädrar...

Blir förbannad när jag får höra för att jag betalat skatten över försäljningen av mina Älskade Föräldrars bostad, som om det vore kriminellt! "Sådant har jag inte råd med..." (som om man kan välja?!) Att däremot sälja ett bolag och låta den försäljningens medel för att täcka skatt, gå till annat... säger en hel del om förmågan att prioritera och att tänka längre än näsan räcker... samt visar även bristande ansvarsinsikt - ett sätt att osolidariskt skita högaktningsfullt i andra människor och gällande lagstiftning.  

 

 

Omnes homines liberi aequique dignitate atque juribus nascuntur -

 

Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter.  

 

Så det så!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



I'm just an oldfashion girl...

Vad har hänt sedan sist? Vardagen har haft ett jämt flow, vilket jag verkligen uppskattar. Läste nyligen en artikel i DN, om en kvinna som skrivit bok om att sörja. Hon var bedövad i tre år... Och det framkom att det definitivt inte finns någon bestämd tidsgräns för hur länge man sörjer. Egentligen sörjer man resten av sitt liv - min erfarenhet är att tillståndet "sorg" övergår i tillståndet "saknad". En saknad och tomhet som alltid kommer att finnas där. Det hela handlar om hurdan relation man haft till dem man mist. Att sörja och sakna är en förlängning av att älska...

 

Ute i världen är det elände, som vanligt. Det går inte en dag utan nyhetsrapportering från utlandet om ond bråd död och civilas lidande. På hemmaplan upptas nyheter till stor del av att avrapportera sanktioner mot diverse åldersbenämnda individer som på diverse sätt tagit livet av eller tillfogat annan svår skada - kroppsligt och / eller ekonomiskt. Vad är detta för värld??? Vad har förändrat den, de senaste femtio åren, på detta avskyvärda sätt??? Kommunikationen / dialogen mellan människor har hårdnat och vulgäriserats och forna normers trygga ramar, finns inte längre... Jag säger det åter - den tekniska utvecklingen framskrider, medan individen dagligen tar tio steg tillbaka till grottan... Ser ingen det???

 

Lundsbergs internat har stängts. Helt rätt! En flat skolledning som blundar för kamratfostran à la Guillous Ondskan... är inte annat än delaktig i den misshandel som ägt rum. Privatskolor är bra. Men, de blir vad dess ledning gör dem till.

 

För att återgå till normer. Tittade förstrött på Kristallen-galan häromkvällen. Är det fler än jag som reagerade då André Pops och Carina Berg, i intervju, kysser varandra på munnen? Alltså, jag är inte pryd. Det handlar alls inte om något sådant. Men - för mig symboliserar munkyssande, något som är mellan två personer som hyser varma känslor för varandra, så som man och kvinna... Om man ok:ar sådant från media, så tar folk efter. För media och i synnerhet teve, är för svagtänkande / kännande, den ultimata sanningskällan i livet. Sägs och visas något på teve, ja då är det lika med sant!

 

Att kyssa någon på munnen medan det finns relation till annan, är att tänja på trohets-gränsen. Elastisk etik gör att människor sårar varandra, eftersom det inte längre finns någon gemensam norm-nämnare. I relationen mellan man och kvinna, tror jag stenhårt på äkta romantik. Vaddå äkta? Jo, den äkta romantiken, är sprungen ur lyhördhet och en sensetivitet som inte kan förställas. Köpe-romantik, spelad romantik, blir en låtsaslek utan fast grund, och ensamheten blir total. Att visa varandra stil och värdighet, bibehåller respekt och högaktning. En sådan sak, som en god ton och ett gott språk och uppförande gentemot varandra, skapar däremot förtroende och tillit.

 

    

I'm just an oldfashion girl...

 

 

 

 

 

 

 

Sölsidan

Har inte uppdaterat på ett tag. Känt att jag behövt bottna i mig själv och bara låta de dagliga rutinerna lunka på. Tror faktiskt det är bra att göra så ibland. Komma ikapp sina egna tankar och känslor.

 

För några dagar sedan blev jag uppringd av filmproducent som hos KB's filmarkiv, funnit en film som Pappa gjort. Producenten håller på att ställa samman en dvd om folkparker, och Pappas film med mig som liten flicka i Malmö Folkets Park under 60-talet, kommer att finnas med. Vad Pappa skulle känna sig hedrad! Han har ju varit med i andra filmprojekt också... Han var verkligen duktig, med fingertoppskänsla för tajming, stämningar, miljöer och ljus... Som Jan Troell...

 

Det är helt fel omständigheter omkring mig. För månfärderna fortsätter. Utan farkost. "Den kommer se'n..." Han tycker vi skall hålla jämna steg, att jag skall dela konsekvenserna av hans omdöme, med honom. Vi har aldrig varit lika. En gång i tiden trodde jag dock att vi hade samsyn på familj och ekonomisk trygghet. Men, ack vad jag bedrog mig. Grundligt. Så går det innan man mist sin sociala oskuld. Då man tror att människor är som man lärt i söndagsskolan eller i Katolska Kyrkans Kindergarten. Och jag garanterar att insikten är chockartad, av att uppleva dåraktighet från inte bara första parkett, utan också som ofrivilligt indragen i scenens handling... En chock som omvandlats till sorg, över år och tid som gått... då jag önskat leva någon annanstans på motsatta villkor.  

 

Med hybris - "min advokat tar varje vecka del av mina rapporter om hur jag har det", hypokondri - "får inte anstränga mig, för då kan kärl brista i hjärnan", trots att samma läkare rekommenderar gymträning (?!), mycket snack och värdelösa löften, så har han fått människor med sig. Liksom banker. När sedan tiden kommer ikapp, blir han "offer" för en ond värld (halleduttingen, då...) Han hånar människor med framförhållning, omdöme och som försöker leva förnuftigt, för att likväl anse att just dessa skall bidraga åt honom. Mental och social indolens, stavas det. Redan från barndom kommer jag ihåg barn med dessa drag - "Du bjuder, du har ju godis kvar..." eller "jag hann inte göra läxan, så jag skriver av dina svar" eller "du lånar mig en femma, du får den sen" osv. Fy sjutton, vad jag tyckte och tycker illa om sådana individer! Verkligen! From the bottom of my heart!

Han var mig praktiskt behjälplig med körningar av saker, vid tömning av mina Föräldrars bostad. Jag satte 5 000 SEK på hans konto, för att täcka drivmedel. Dessa återsände han till mitt konto, med motivering att han ville ha dubbelt upp. Vilken makalös fräckhet!

"Du är alltid på ett jävla pissehumör numera..." (den verbala nivån). Pardonez moi, men hur svårt är det att hålla sig för skratt, när gäldenären helt saknar skrupler? Jag får inte ihop det... För har man miljardär i släkten och mycket förmöget syskon och västkustsk båtmiljonär i bolaget, varför inte vara släkt- och vän-lojal?   

 

 

  

 Så, var är era plånkor??? 

 

 

 

 

 

 

 

 



Mitt Hjärtas Malmö - Skåne

Det finns i Sverige ingen annan plats, där det i Augusti doftar så gott, som i Skåne...

 

Så länge jag levt och kan minnas, har Augusti alltid varit den för mig, naturens mest sinnliga och storslagna månad - med solguldbeströdd frodig, mogen grönska, vattnad av sensommarregn till symfoni av uppfriskande åska... För att inte tala om dofterna...

 

Från åkrarna och fälten... Morgondis och eldad halm... till ljudet av traktorer... Gödslad mylla läggs i vila likt en väntande famn, att kommande år, åter bära liv... 

 

Pildammar och Slottspark, ekollon, kastanjer, Bokskogen med björnbär, svamp och fuktig bark... Ljumma vindens lek i bladverk, rasslar, susar, bär på budskap, viskar... smeker... kind och sinne... gör mig stark.

 

Havet, bränningar och sälta... Utflykt i minnet blir cykeltur till Malmös Ribersborg och Klagshamn, chokladfylld termos och foliepaket med förning... För ingenstans smakar smörgåsen så himmelskt, som på första parkett mitt i all denna naturens, livets egen poesi.

 

För en månad sedan besökte jag Malmö och Slottsträdgården. Och där på Malmöhus (museum) parkering, slog det mig direkt - sommarmorgonstillhet som bryts av måsars hamn-skri i ljummen sommarluft, ger aningen om varm och solig dag... Varje morgon lika frisk och klar... Stadssommar, Malmösommar... Min uppväxt - 60- 70-tal...  

Davidshallstorg och dess fontäner, där min första egna bostad låg - Stadsteatern och förväntan på dess höstprogram - La Traviata, Läderlappen och Carmen. SF-Bio med Bond-vecka och puben Golden Days, Biblioteket, Gamla Stan', kanalen och Centralen...  

Som gammal Kärlek är den, Känslan för Staden... Som ett gammalt par är vi - Staden och jag...


 

 

 Davidshallstorg 3 (3 vån) rosa hus,

fransk balkong

och fönster till vänster - där bodde jag!

 

 

 

 

 Skåneljus

 

 

 

 

 

 

 

  

Kråksång

De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på Pappa. Mamma också såklart. Men den här perioden är det väldigt mycket Pappa. Som om jag hör hans röst inom mig, ser hans ansiktsuttryck, vet vad han anser om något vi dryftar. Jag ser och känner hans skratt och hör hans kommentarer... Mamma hade lidit svårt mycket länge. Men Pappa... Vi fick inte sagt allt, även om vi var samstämmiga och eniga om så mycket...

 

I samma ögonblick som jag idag öppnade radion i köket, så spelades sista strofen och orden av Ugglas Jag och Min Far... Vet ni, det är ofta så. Att det sker små saker i min vardag, som är som "tecken". För det som händer i stunden är alldeles för otroligt för att bara vara slump. Jag har sedan Mammas och Pappas bortgång, varit med om så många olika episoder av denna art. I synnerhet när jag inte känner mig så stark. När saknad och tomhet blir för mycket. På teve igår hörde jag om en man som mist sin mamma för sju år sedan, och som fortfarande "inte gråtit klart". Kan man det? Gråta klart? Är det inte så att tårarna alltid kommer att finnas, oavsett det handlar om saknad, tomhet eller något fint och ljust minne, som berör en...? 

 

Jag tackar Gud att jag har barnen med familj, att då och då prata minnen med. Sådant som vi gemensamt upplevt... 

Visst har HK varit mig praktiskt behjälplig, när det handlat om att bära saker. Men där stannar det. Ingen hänsyn eller extra omtanke beträffande behovet av human trygghet och stöd. Har insett att det är saker som är överkurs i den familjen, och därför kan han inte heller själv förmedla just det som är viktigast mellan människor.

Har under en dryg tioårsperiod varit med om många svåra saker, utan att det funnits en hand att hålla i den stunden då det behövts. De sista åren i huset, innan det såldes... usch. Alla flyttar till alla möjliga orter... långt från barn och föräldrar. När jag själv blev akut allavarligt sjuk i Augusti 2006... Det tog lång tid att återhämta mig, av sjukdomen och flera antibiotika. Och själen... Att varit nära att gå bort, samtidigt som jag befann mig i en ovan miljö, boende bland väskor och lådor. Vid återkomsten till bostaden, var jag så svag att benen inte riktigt bar mig, men fick ändå ensam ställa mig att röja och bädda om... Ingen hjälp med väckning på kvällen för att ta min medicin till natten... fick krypa till sängbordet... Allt medan de stora projekten pågick via kontantkortstelefon och jag i vanlig ordning, fick veta vilken belastning jag är. Var för sjuk, hade undervikt och ombads gå hem och äta upp mig under ett halvår, för att senare bli opererad 2007.

När Mamma till Midsommarafton 2009 fick sitt cancerbesked, blev det en oerhörd chock för henne, för Pappa och för mig och barnen. Vi visste att hon var sjuk. Men inte att det var så illa. Så, var var ni då, ni som då och då tittar in i denna blogg (inte för min skull, utan för ert eget kontrollbehov) - ni svagpresterande statuskåta hyenor, i total avsaknad av det mesta samt tillika utan normal läsförmåga och ordförståelse - var var ni?

Anmärkningsvärt är att de håller sig framme då det handlar om tillfredsställelse av egna behov (?!) Allt ifrån att stilla behov av nyfikenhet (kontroll), till att söka sympatier i sin hypokondri och fel-levnad beträffande exempelvis kost, ekonomi och intellektuella utveckling. Av någon korkad anledning tror man att de / den som erfarit smärta av olika slag, med automatik förvandlats till en Florence Nightingale... Men ack vad fel! Det är snarare så att man blir mera klarsynt och selektiv. För att inte helt dräneras på energier, är det av vikt att hushålla med dem, gentemot den / de som inte återgäldar, då man själv är i nöd.

Jag är en person som tycker om att glädja andra. Och jag tycker det är trevligt att hålla på traditioner och att act in good behaviour... Gillar att uppmuntra och ge råd. Är lojal och brinner för rättvisa. Passionerad i mina arbetsuppgifter. Tycker om att överraska, förgylla vardagen, skicka sms på någons Namnsdag, skriva gratulationskort till Födelsedagar istället för sms och mail, slå in paket, ringa och fråga hur det står till...

Men - nu är det slut på att utföra tjänster, slut på att namnsdags-gratta, slut på att överprestera gentemot dem som orsakat mig mer tårar än skratt, och som aldrig var där för mig. Fatta det. Vet ni vad de säger då? Att "man måste vara förlåtande", att "man måste ge människor en andra chans". Just det. Det kan så ske en andra gång. Men - på vems bekostand skall det ideliga förlåtandet ske? Hur svår smärta skall ligga i den ena vågskålen, medan det är tomt i den andra? Vissa situationer går tack och lov inte i repris. Kan man inte förvänta av vuxna individer (besserwissers dessutom), att de ställer åtminstone små, jävligt små krav på sig själva...? 

Om man bryter ner en människa i främst de delar som rör den personens kompetenser, så ökas helt naturligt, bekräftelsebehovet hos den bestulna, och den som brutit ner och stulit, blir plötsligt den "gode" som bekräftar - på sina alldeles egna och själviska villkor. Fy Fan.

 

  

 



Det dukade bordets gemenskap?

Som liten flicka, var jag inte särskilt intresserad av mat. Jo, jag hade favoritmaträtter, så som barn har. Det har alltid funnits rejält med mat och dessutom mycket god mat, i mitt föräldrahem. Det var bara det att jag inte alltid hade lust att äta, kanske på grund av att jag var öronbarn som ofta åt antibiotika. Jag hör till dem som fick vitamintillskott och aptitretande preparat för att få just aptit.

 

När Mamma insjuknade i Chron, var den tidens rekommendationer att tänka mager mat, även om Mamma var smal. Man utgick ifrån att allt slags fett var skadligt för en inflammerad tarm. På något sätt tog jag det resonemanget till mig, och jagade tidigt fett i maten... Det medförde att jag blev än mer petig med ätandet. Vägde drygt 40 i början av tonåren, och fick massor med komplimanger, av andra tjejer, som sade att jag var så snyggt smal... Och vilken tonåring vill inte känna sig bekräftad...?

 

Jag var definitivt anorektisk, utan att det vid den tiden fanns något ord för det... Tror uppriktigt sagt att det där alltid följer en. Det finns nyktra alkoholister. Och det finns stabiliserade anorektiker, eller hur man nu skall kalla det. Att tappa lusten till mat och vad därtill är kopplat, är ett tidigt rotat beteende. För min del är det kopplat till duktig-flicka-syndromet. Att förvägra sig själv mat och att njuta av mat, är ett sätt att bestraffa sig själv eller känna frustration och resignation. En kärleksfull partner ser sådant, och bidrar till att underlätta för en...

 

All matlagning har legat på mig i över 30 år. Nästan aldrig ett avbrott, genom att HK lagade mat, till exempel på helger. Inte ens under barnens uppväxt. Alltid jag. Alltid detta tvång. Hur mycket inspiration känner man under något som känns tvingande nödvändigt?

 

På samma sätt som man kan ha svårighet att bedöma olika avstånd, så är anorexia att leva med en mycket suddig uppfattning om hur man egentligen ser ut i omfång och proportioner. Spegel och foton hjälper inte, för man behöver en reell och ögonblicklig uppfattning. Som jag under alla dessa år, bönat och bett HK att visa mig någon i verkligheten eller på teve, som i kroppen, påminner om mig... Alla år har gått och jag har aldrig fått veta det. Jag fick inte den hjälpen, med motivering; "Det har jag glömt bort." Hävdar att anorexia kan botas eller underblåsas av omgivningen. Jag blev negligerad - han "glömde bort" att visa mig någon som påminde om mig. Och detta behov av att få veta hur jag såg ut, genom att få exemplifierat via förevisande av någon annan, hade inte ett spår med fåfänga att göra... Det var mitt sätt att försöka hjälpa mig själv, att få konkreta referenser... Man hjälper någon med dåligt lokalsinne, att hitta... Jag bad om hjälp, men fick ingen...

 

När han sedan körde över mig med sina fordonsaffärer och fullständigt ignorerade familjens trygghet, var jag inom mig, tillbaka på ruta ett beträffande maten och ätandet. För det är egentligen inte maten som är problemet, utan känslorna kring ätandet / näringsintaget... Jag är starkt beroende av att duka fint, hålla en lugn och avstressad atmosfär i köket - inte bara vid matplatsen, utan i köket över lag. Vill ha rent, fräscht och trivsamt - överhuvutaget känna så mycket lust som möjligt i köks- / matmiljön. Det respekterades / respekteras inte. Så jag har kommit att föredra att laga maten helt ostört, i stället för att det skall pratas just när köksfläkten drar igång och jag står med ryggen vänd åt den, vars ord jag då endast uppfattar hälften av. Det skapar stress hos mig. 

Vid bordet vill jag äta lugnt, och alla bromsar (av lusten), slår till när bordsgrannen tvärsöver, gluffsar, skyfflar och klunkar utan att vara social... på tio minuter... Middagsförberedelser tar ibland en halvtimme. Maten tar ofta trekvart att tillaga... känns otacksamt på något sätt. Att tillika dryfta problem ihop med matintag, är inte upplyftande eller stärkande. Eller att använda köksrummet och matplatsen för att få signerat borgensförbindelser; "Du, skriv på här, banken stänger om en halvtimme och jag måste tillbaka med papperna, annars blir det si eller så!" Att använda just tidpunkten för matlagning, eller stunden vid avdukandet, till att få signerat bankförbindelser, är rent ut sagt jävligt olämpligt och direkt elakt!

Det blir inte heller lättare av att få höra att man är en ekonomisk belastning av matkontot. Jojo, sant! Det jag belaster kontot med, är per vecka följande; 11 äpplen, 4 avocado, 7 nektariner eller mindre päron, ett paket knäckebröd*, 3 liter havremjölk (tåler inte laktos) och 2 paket osötat fullkornsbröd. Han kallar det "specialkost". Jag använder till exempel fullkornsknäcke istället för dyr och onyttig mussli. Medan hans specialkost består av kaffe, ljust bröd, fyllda kex, godismussli, öl och mjölkchoklad-tilltugg i bilen. Och då har jag inte ens medräknat hans fika och korvar på stan'.  

Hur ser jag ut? har jag frågat. Jag har förvisso koll på mina mått (88-67-90), men det är inte detsamma som att ha en total bild av sig själv. "Ja, du har en juriströv och ser väl ut som folk gör mest..." 

* För en månad sedan bet jag i flera bitar av mycket hårt nötskal, som var inbakat  i just knäckebrödet. Jag skickade brev till tillverkaren och bifogade nötskalen. Idag med posten anlände ett antal bonuscheckar för valfria varor av tillverkaren! Att reklamera och göra ett sådant här påpekande, är Hanna i ett nötskal!

  

 

 

 

Spegel, spegel på väggen där...